Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Byggnadskonst - Byggnadskonsulent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219 Byggnadskonst—Byggnadskonsulent 220
rens, närmare bestämt hos Brunelleschi med hans
på 1420-talet påbörjade byggnader. Med
bibehållande av medeltida konstruktionsmetoder
experimenterar ungrenässansen under 1400-talet
med antika detalj former, som kombineras med
stor frihet för individuell smak och fantasi. Den
storslagna rum skompositionen i antik anda och
i anslutning till den romerska kejsartidens
bygg-nadslämningar blev huvuduppgiften för
högrenässansen (i Italien omkr. 1500—1530), vars
uppkomst och viktigaste utveckling försiggingo i
Rom. Det, som hos högrenässansen står antiken
nära, är de dekorativa detaljerna samt den
storartade helhetsverkan och de kraftfulla
proportionerna; själva uppbyggnaden är i kyrkliga
byggnader närmast besläktad med den
orientalisk-fornkristna, vars traditioner ända till denna tid
hållit sig levande i Lombardiet, medan
profanarkitekturen, trots sina ökade mått och sin ofta
rymliga, fria och på estetisk jämvikt beräknade
planlösning, konstruktivt sett är beroende av
medeltida byggnadsmetoder. Senrenässansen (fr. o.
m. 1530-talet) omfattar två skilda, samtidiga
strömningar, dels den akademiskt regelbundna
fortsättningen av högrenässansens b., skolad
genom grundliga och alltjämt fördjupade
antikstudier och fr. o. m. 1500-talets senare hälft
starkt beroende av Palladios systematik
(”palla-diansk klassicism”), dels den från Michelangelo
utgående, rörligare och mera effektsökande
arkitektur, som utgör första stadiet av barocken.
Karakteristiskt för renässansen är, att
profanbyggnaderna framträda i främsta ledet bland
byggnadskonstens uppgifter, estetiskt likvärdiga
med kyrkorna. — Renässansens b. utbredde sig
omkr. 1500 med stor snabbhet över hela v. och
mell. Europas fastland. Därvid utvecklades
överallt utanför Italien egenartade nationalstilar.
Barocktidevarvets b. (slutet av
1500-talet till början av 1700-talet) utgör en direkt
fortsättning av senrenässansen. Karakteristisk
tidsstil är den oroliga, rörliga barocken, som
ersätter renässansens ytstil och lugna jämvikt med
en kraftig, målerisk modellering av såväl hela
byggnadskroppen som dess detaljer och med en
strävan efter våldsam, rörelsebetonad effekt. —
Kyrkobyggnaden hävdar sig ännu som en av
konstens viktigaste uppgifter, men de med höga
estetiska anspråk anlagda profanbyggnaderna,
palats, bostadshus, teatrar, ämbetsbyggnader,
bibliotek, militära byggnader m. m., bli allt flera,
likaså rena prydnadsbyggnader som fontäner,
monumentala trapp- och terrassanläggningar m. m.
Barocken är även den monumentala
stadsplane-konstens och trädgårdsarkitekturens guldålder.
— Fortfarande gick Italien i spetsen för
utvecklingen med Rom som ledande konstcentrum.
Därjämte utvecklade sig talrika nationalstilar;
främst bland dessa märkas den nederländska och
den sydtyska barocken, den spanska
churriguera-stilen, den franska och engelska klassicismen.
Rokokons b. (tiden omkr. 1700-talets mitt)
var företrädesvis en dekorations- och interiörstil,
som uppträdde som en reaktion mot barockens
pompösa prakt. Stilen rör sig med lätta, graciösa
former och ljusa färger; den undviker barockens
symmetri och tyngd och spinner över väggar
och tak med eleganta, lekfullt oregelbundna
ornament, byggda av snäck- och musselformer,
girlander och buketter. Typiska rokokoformer
användas också i exteriören, som emellertid ofta
har en klassisk hållning i lättare och sprödare
former än de föregående periodernas klassiska
b. Rokokon är en typisk hov- och aristokratistil
men utövade också inverkan på den borgerliga
konsten. Den utbildades i allt väsentligt vid
franska hovet; mönster härifrån efterbildades och
varierades i de flesta europeiska länder.
Den nyklassiska b., nyantiken,
som framträder omkring 1770, anknyter till
antiken. Särskilt starkt inverkade den graciösa
pompejanska interiörstilen; exteriörarkitekturen,
som till en början närmast anslöt sig till romersk
antik och högrenässans, påverkades snart av den
grekiska byggnadskonsten, som man nu först
började uppmärksamma. Empirestilen,
som är karakteristisk för 1800-talets början,
upptog åter romerska former av större tyngd
och värdighet. Ända fram mot 1800-talets mitt
behärskades västerlandets b. av
antikefterbild-ningen, som med sin fasta och nyktra
proportions-konst också präglade byggnadsverk av mera
anspråkslös art. Både den äldre, mera
fantasirika och självständiga nyklassicismen (”Ludvig
XVI:s stil”) och den senare, mera doktrinära
empirestilen voro liksom rokokon franska
hovstilar.
Försök att skapa mera egenartade tidsstilar
gjordes vid 1800-talets slut på flera håll. I
Belgien, Tyskland och Frankrike framträdde i
b. liksom i konsthantverket en riktning, som
ville skapa ett helt nytt formspråk av abstrakta,
svängda linjer i lösligt samband med
konstruktionen och utsmyckat med naturalistisk
orna-mentik (”jugendstil”, ”art nouveau”).
Från omkr. 1930 har den
funktionalistiska riktningen, vars andlige fader är den
huvudsaki. i Frankrike verksamme schweizaren
Pierre Jeanneret (pseud. Le Corbusier), alltmer
vunnit universell tillämpning. Den innebär en
konsekvent tillämpad rationalism och ett
helhjärtat bejakande av det industriella
byggnads-produktionssättet. Den hävdar vidare de tekniska,
ekonomiska och sociala faktorernas
likaberättigande med de estetiska.
Litt.: A. Hahr, ”Nordeuropeisk
renässansarkitektur” (1927, i ”Bonniers allm. konsthist.”);
J. Roosval, ”Romansk konst” (1930, d:o),
”Forn-kristen konst samt bysantinsk och karolingisk”
(1933, 2:a uppl. 1941, d:o); R. Josephson,
”Tes-sin” (2 bd, 1930—31); H; Cornell, ”Gotiken”
(1935, 2:a uppl. 1941, i ”Bonniers allm.
konsthist.”) ; G. Paulsson, ”Italiensk renässans”
(1937, d:o); E. Lundberg, ”Arkitekturens
formspråk” (3 dir, 1945—49).
Byggnadskonsulent, byggnadstekniskt
sakkunnig, vilken i tjänst hos sådana kommuner, som
ha byggnadsnämnd (men ej stadsarkitekt), har
att ge råd och anvisningar ang. byggen och att
i sådana ärenden avge rekommendationer till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
