Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalarne - Historia - Vapen - Litt. - Dalarne, hertig av - Dalarö - Dalarö skans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
Dalarne—Dalarö skans
308
Flygbild över Dalarö mot n.ö.
i Garpenberg, Öster-Silvberg i Stora Tuna,
Väs-ter-Silvberg i Norrbärke och Järnberget i
Norberg. Landskapets ekonomiska och politiska
medelpunkt låg under senare medeltiden i
Bergslagen, där de självständiga och frihetsälskande
bergsmännen såsom landskapets huvudmän gingo i
spetsen vid svenskarnas kamp mot utländskt
förtryck. Erinras må sålunda om dalkarlarnas kamp
under Engelbrekt och Sturarna samt deras
deltagande i Gustav Vasas befrielsekrig. Om
upproren mot Gustav Vasa, vilka avsluta D:s
hundraåriga storhetstid, se Daljunkern och Daluppror.
Som sentida avläggare av 1500-talets daluppror
kan den s. k. Stora daldansen 1743 betraktas.
1788 vände sig Gustav III främst till D., när
han sökte hjälp mot det danska anfallet, och
vid 1789 års statskupp stöddes konungen av 1,200
dalkarlar, som under G. M. Armfelts befäl voro
förlagda till Drottningholm.
Vapen. D:s vapen är enl. k. br. av 30/4 1925
”i blått fält två korslagda
dalpilar av guld med
silverspetsar och mellan dessa
en öppen krona av samma
metall”. Som D:s vapen
äro dalpilarna kända först
på Gustav Vasas
hedemora-klippingar av 1521 och i
ett sigill, använt tidigast
I53i-
Litt.: ”Svenska
turistför-en:s årsskr.”, 1926;
”Svens
ka turistfören:s resehandböcker”, 12 (6:e uppl.
1934); ”D- i ord och bild” (1904 ff.); R.
Dybeck, ”Om D.” (1918); K.-E. Forsslund, ”Med
Dalälven från källorna till havet” (ett serieverk
utan motsvarighet för andra landskap, 1918 ff.);
J. Frödin, ”Siljansområdets fäbodbygd” (1925);
Gerda Boèthius, ”D.” (1929). Lättillgängligare äro
A. M. Roos, ”D.” (2:a uppl. 1921); G. Näsström,
”D. som svenskt ideal” (1937); S. A. Linge, ”D.”
(5:e uppl. 1940); K.-H.
Forsslund och K. Curry-Lindahl,
”Natur i D.” (1949). D:s
hembygdsförbunds ”Skrifter”
(1916 ff.) och ”Tidskrift”
(1921—30); ”D:s
hembygdsbok” (1931 ff.); L. Levander,
”Livet i en Älvdalsby före
1870-talet” (1914); flera
soc-kenmonogr., bl. a. C. Larsson
i By, ”En dalasockens
historia” (2 bd, 1920—39); A.
Pers, ”Gamla papper
angående Mora socken”, 1—2 (1927
—32); K. Linge, ”Svärdsjö
socken” (2:a uppl. 1930);
”Gruddbo på Sollerön”,
tillägnad S. Erixon (1938); S.
Erixon, ”Strövtåg i svenska
bygder” (1941).
Dalarne, hertig av, titel,
som 1831—73 bars av prins
August och till 1946 av dåv.
prins Carl Johan (f. 1916).
Dalarö. 1) Socken i Sotholms hd i
Södermanland, Stockholms län, i Stockholms s. ö.
skärgård; 19,25 km2, 837 inv. (1950). D. omfattar
ett kuperat och skogigt område på Södertörn
samt talrika bergiga småöar inom Jungfru-,
Nämdö-, Ingarö- och Gränöfjärdarna. 108 har
åker. På fastlandsdelen ligger samhället D.2)
och på Stockskär 2 km s. därom Dalarö skans.
Egendom: Vinåker. Kyrkan av trä är från omkr.
1650. D. bildar med Ornö och Utö ett pastorat
i Södertörns kontrakt av Stockholms stift; ingår
i storkommunen D., som utom D. omfattar
socknarna Ornö och Utö; 134,93 km2, 1,329 inv.
(i95o).
2) Municipalsamhälle (sedan 1876) i D.i), på
en halvö vid Jungfrufjärden och stora segelleden
mellan Stockholm och Landsort; 0,88 km2, 609
inv. (1950). D. är lotsstation, fiskläge med ett
40-tal yrkes- och binärings fiskare samt en
livligt besökt badort med goda ångbåts- och
omni-busförbindelser med huvudstaden. Båtvarv.
Taxeringsvärde å fastighetsskattepliktig fastighet
4,447,900 kr., till kommunal inkomstskatt taxerad
inkomst 1,524,450 kr. (1949).
Dalarö skans. 1656 började en skans
anläggas på den 2 km s. om Dalarö liggande
Stock-skärsholmen. Skansen uppfördes urspr. av endast
jord och trä och fick förfalla. 1677 beslöt
Krigskollegium dess återställande. 1683 uppgjorde
Dahlbergh förslag till Skansens ytterligare
fullständigande med torn i inre verkets rygglinje,
ny frontutstakning m. m., men arbetena
påbörjades först 1698; de bedrevos så långsamt, att
provisoriska försvarsverk måste uppföras 1700
och 1719. Sistnämnda år blev ett ryskt
över-rumplingsförsök lyckligen avvisat. Efter 1809
underhölls skansen allt knapphändigare, och 1854
bestämdes, att den skulle upphöra att räknas
till rikets fasta platser. D. är numera restaurerad
och sedan 1945 förläggningsplats för
sjövärns-kårens Södertörnsflottilj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
