Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djurberg, Vilhelm - Djurdyrkan - Djurelektricitet - Djurepos, Djurfabel - Djurfångst - Djurgeografi, zoogeografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
803 Djurdyrkan—Djurgeografi 804
muséet deponerade med.-hist. samling. Med.
he-dersdr i Lund 1918. Han utgav åtskilliga
med.-hist. arbeten, bl. a. ”Ett kungligt cancerfall” (i
Hygiea 1922).
Djurdyrkan, se Djurkult.
Djurelektricitet, se Elektrofysiologi.
Djurepos, Djurfabel, se Djursagan.
Djurfångst åsyftar liksom jakt att bringa
vilda däggdjur el. fåglar i människans våld. Vid
d. användas redskap el. anstalter ute i marken
på sådant sätt, att djuren självmant gå däri
och fastna el. dödas. Fordom användes i
Sverige en mängd olika d.-apparater, såsom gillrade
vapen, grop, sax, stock, giller, snara, nät o. s. v.
Då många av dessa tillvägagångssätt verka
ödeläggande på viltstammen och vålla de fångade
djuren onödiga plågor, har vår jaktlagstiftning
betydligt inskränkt deras användning. Sålunda
får jakt icke utövas med gift, spjut, pil, grop,
stock, sax, snara, limspö, fälla, giller m. m.,
såvida det icke för speciella fall blivit
uttryckligen tillåtet. Förbud gäller också mot jakt med
skjutvapen av vissa kalibrar samt mot jakt med
luftgevär och luftpistol med vissa undantag. —
Litt.: E. Lönnberg, ”Jakt och jaktvård” (i
”Svenska jordbrukets bok”, 1925).
Djurgeografi, zoogeografi, läran om
djurarternas utbredning (se djurgeografisk karta,
sp. 805, 806). Denna utbredning är resultatet
dels av en motsvarighet i miljön (biotopen) till
de fordringar, som djuren ställa för att
uppträda inom ett område, dels av vår jords
utvecklingshistoria. Utforskningen av djurarterna
i relation till biotopen faller, åtminstone till
stor del, under den ekologiska d.; om
forskningen inriktar sig på djurvärldens
utbredning i relation till områdets utvecklingshistoria,
blir den historisk d.
För att en dj urform skall kunna leva och
fortplanta sig inom ett visst område kräves, att
de klimatiska och fysiskt-geografiska
förhållandena jämte de därav beroende naturliga
tillgångarna av olika slag äro sådana, att såväl
djurformen i fråga själv kan uthärda som att
dess avkomma kan erhålla vad den behöver för
sin utkomst och utveckling. Ändras detta, hotas
djuret av undergång, om det ej kan anpassa sig
för de ändrade förhållandena el. utvandra till
lämpligare trakter. Under jordens historia ha
många ofantligt genomgripande förändringar ägt
rum, och följaktligen har djurlivet i samband
därmed undergått motsv. växlingar i sin
sammansättning.
Djurens utbredning är tillika beroende av
deras spridningsförmåga. Denna står i förhållande
till djurens egen möjlighet att aktivt el. passivt
förflytta sig och på samma gång till de hinder,
som finnas härför. Hindren kunna vara av
många slag, dels fysiskt-geografiska och
klimatiska, dels biologiska. Landdjur kunna hindras
av större vatten, bergskedjor o. dyl., skogsdjur
av stäpper och öknar, de senares invånare av
stora, täta skogar o. s. v. Vattendjur hindras
ej blott av land utan även av vatten med
olämp
lig temperatur el. salthalt o. s. v. Talrika forna
spridningsmöjligheter och vandringsvägar äro nu
stängda. Härigenom och genom
klimatförändringar o. s. v. ha många fordom
sammanhängande utbredningsområden blivit vitt skilda från
varandra. En följd härav är, att i nutiden
närbesläktade djur kunna träffas i långt från
varandra avlägsna länder (diskontinuerlig
utbredning), t. ex. tapirer i Sydasien och
Sydamerika. Spridningen av en djurart kan givetvis
ske och har vanl. skett i flera etapper till följd
av yppade nya spridningsmöjligheter, resp,
avbrott av invandringsvägen o. s. v. Ju högre
geologisk ålder en djurart har, desto flera
möjligheter till spridning har den vanl. haft (t. ex.
lungfiskar i Sydamerika, Afrika och Australien;
krokodiler i Afrika, Asien, Australien och
Centralamerika), så framt den ej alltför starkt är
bunden vid vissa naturförhållanden. I det
avseendet äro djuren ytterst olika. Några trivas
i nästan alla klimat, andra blott i varma el. blott
i kalla; vissa vattendjur dö vid den
obetydligaste förändring av vattnets temp. (s t e n o t e
r-m a) el. av dess salthalt (stenohalin a),
andra fördraga rätt stora växlingar i båda (e
u-ryterma, euryhalina). Framför allt ha
de högre och större dj urformerna genom
människan blivit starkt undanträngda och många
även av henne helt utrotade, under det att
andra genom hennes ingripande gynnats el.
införts i nya områden, t. ex. gråsparv i
Nordamerika, kanin i Australien.
För en del djurformer kan man antaga, att
de utvecklats inom det område, i vilket de
förekomma; de äro då autoktona. Andra kunna
ha invandrat till ett område; de äro
immigranter. Somliga djurformer ha en mycket
inskränkt utbredning och sägas då vara
endemiska i det område de bebo. Om en djurform
kvarlever i smärre, isolerade områden utanför
det egentliga utbredningsområdet, talar man om
reliktförekomst.
Frågan om djurens geografiska utbredning är
mycket invecklad. Den vedertagna indelningen,
efter Sclater (1858) och speciellt Wallace (1876),
stöder sig i huvudsak på däggdjurens och
fåglarnas fördelning. De regioner man med
obetydliga modifikationer av den ursprungliga
kan urskilja äro följande:
1) Holarktiska regionen (h o 1 a r
k-t i s), som omfattar Europa, n. Afrika, Asien,
utom de tropiska delarna samt Nordamerika. Sistn.
område, som lämpligen kan behandlas som en
underregion, n e a r k t i s, i motsats mot det
övriga, palearktis, ansågs länge utgöra en
egen region. Olikheterna mellan bägge
underregionerna äro emellertid i hög grad betingade
av istidens verkningar, och landförbindelsen
mellan dem är bruten först i geologiskt mycket
sen tid, varför den här givna indelningen bättre
motsvarar områdenas inbördes ställning.
Gemensamma faunistiska drag äro bl. a. förekomst,
som regel i vikarierande arter, av björn, varg,
räv, lo, bäver, hare, älg, bisonoxe, skata, kors-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
