Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Este, ätt - Este, 1. Ercole I - Este, 2. Isabella d’ - Este, 3. Beatrice d’ - Este, 4. Alfonso I - Estella - Estenberg, ätt - Estenberg, Per - Ester (kemi) - Ester (folk) - Ester (Bibeln) - Esterházy (av Galántha), familj - Esterhazy, Ferdinand Walsin - Esters bok - Estersvavelsyror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
879
Estella—Estersvavelsyror
880
Welf III:s dotter. Till denna linje höra det
hertigliga huset Braunschweig samt kungahuset
Hannover med dess i England 1714—1901
regerande gren. Den italienska linjens medl.
spelade framför allt under renässansen en
betydande roll; bland dem märkas följande.
1) Ercole I (d. 1505), en ivrig främjare av
vetenskap och konst; på hans tid blev hovet i
Ferrara känt för sin prakt och en samlingsplats
för skalder (Ariosto) och konstnärer.
2) Isabella d’E., den föreg:s dotter (1474
—1539), g- m- Gonzaga av Mantua. Den rikt
begåvade furstinnan gjorde hovet i Mantua till
Italiens mest lysande hov på sin tid. — Litt.:
J. Cartwright, ”1. d’E.” (1903).
3) Beatrice d’E., den föreg:s syster (1475
—97), g. m. Ludovico Sforza, hertig av Milano,
uppträdde ibland med stor framgång som sin
gemåls diplomatiska agent. Vid hennes hov i
Milano vistades bl. a. Lionardo da Vinci,
Bra-mante och Correggio. — Litt.: J. Cartwright,
”B. d’E.” (2:a uppl. 1903).
4) Alfonso I, de föreg:s bror (1486—1534),
var 2:a gången g. m. Lucrezia Borgia. Han
blev av påven Julius II utnämnd till kyrkans
”gonfaloniere” och bekämpade efter bildandet av
ligan i Cambrai (1508) med framgång
venetia-narna. Sedermera bröt han med påvestolen, då
han ogillade dennas antifranska politik; efter
fransmännens avtåg från Italien befann han sig
i en farlig situation, tills kejsar Karl V
förmådde påven att erkänna honom som påvlig vasall i
Ferrara.
Estella [ästä’lja], stad i sp. prov. Navarra,
vid Ega; 6,000 inv. Behärskar flera pass
mellan Aragonien och Kastilien och spelade under
karlistkrigen en stor roll.
Estenberg, svensk ätt. Assessor P e r O 1 o f
s-son (1646—1731) adlades med namnet E. 1719.
Av hans söner anställdes Olof E. (1680—1752)
1714 i fältkansliet, hemförde jämte G. Celsing
kansliakterna från Turkiet, var 1728—40 sekr. i
Riksarkivet och blev 1739 kansliråd. Brodern
Petrus (Peter) E. (1686—1740) blev prof, i
grekiska i Lund 1719 och kyrkoherde i
Jämshög, Blekinge 1727. Hans sonson var
nedan-nämnde Per E.
Per E., arkitekt (1772—1848). Han var i
Stockholm elev av Desprez, blev konduktör vid
slottet och 1820 titulärprofessor. Han biträdde
Desprez med ritningar till byggnader och
interiörer, framlade förslag till Slottsbackens
ordnande, bl. a. ritning till en nobelt hållen italiensk
monumentalbyggnad mitt emot slottet (omkr.
1800), och ägnade sig f. ö. åt privat
byggnadsverksamhet.
Ester, kem., se Estrar.
Ester (estn. eestlased), ett folk av finsk-ugrisk
härstamning, nära besläktat med finnarna.
Deras totala antal uppskattades 1934 till omkr. 1,2
mill., därav huvudmassan (993,000) i Estland,
dessutom c:a 110,000 i Ryssland (bl. a. i området
ö. om Peipus, i Volgatrakterna, i Kaukasien och
Sibirien) och 55,000 i Nordamerika, framför allt
i New York, New Jersey, inom området kring
Stora sjöarna, i Alberta och Kalifornien. På
gr. av deportationerna till Uralområdet,
Centralasien och Sibirien 1941, förlusterna under 2:a
världskriget, massflykten till Väst- och
Nordeuropa 1944 och tvångsom flyttningarna, som ägt
rum sedan 1945, torde antalet e. i hemlandet
numera knappast överstiga 700,000. — E. äro
över medelstorlek, seniga och kraftiga. De äro
i allm. väl begåvade och ha ett fint natursinne;
deras gamla-folksägner vittna om hög poetisk
begåvning. Till sinnelaget äro e. livligare,
mindre inbundna och mera sällskapliga än finnarna,
självständiga, ofta envisa.
Ester var enl. den starkt nationella judiska
legend, som berättas i Esters bok (se d. o.),
en judisk flicka, som blev gemål åt
perserkonungen Ahasverus (Xerxes). Hon och hennes
fosterfader, Mordokai, räddade sina landsmän från
den undergång, som var beslutad över dem i
hela perser riket, och judarna fingo i stället
till-låtelse att döda sina motståndare, vilken tillåtelse
de energiskt utnyttjade. Estergestalten har
sannol. mytologiskt ursprung.
E’sterhåzy [-häzi] (E. av Galåntha),
gammal, mycket rik ungersk magnatfamilj,
historiskt påvisbar 1238, då den delades i två linjer,
Z e r h å z y och 111 é s h å z y. Den senare
utdog på manssidan 1838; den förra fick 1421
slottet Galåntha och förgrenade sig 1594 i linjerna
Csesznek, Z 6 1 y o m och F r a k n 6 (el.
Forchtenstein), vilka på 1600-talet
upphöjdes i grevligt stånd. En medlem av linjen
Fraknö fick 1687 riksfurstlig värdighet, 1783
utsträckt till hela hans ättgren. Flera medl. av
ätten ha fram till vår tid spelat en bemärkt
roll i sitt lands historia, så Miklos E. (1765—
1833), som 1809 avvisade Napoleons anbud om
Ungerns krona, Pål Antal E. (1786—1866),
utrikesminister i Batthyånis oavhängighetsregering
1848, och Moric E. (f. 1881), ministerpresident
1917.
Esterhazy [-razi’], Marie Charles
Ferdinand Walsin, fransk politisk brottsling
(1847—1923). Han tillhörde en illegitim linje
av ungerska släkten E:s franska gren. E. ingick i
påvlig tjänst 1869, i franska främlingslegionen
1870, deltog i kriget mot Tyskland, var 1876
tysk översättare i generalstaben samt blev 1892
major. Han förde ett utsvävande liv och blev
1893 spion åt tyske militärattachén von
Schwarz-koppen; jfr vidare Dreyfusprocessen. Sedan
hans skuld där blivit uppenbar, flydde E. till
England, där han under namnet Voilemont dog i
Harpenden (Hertfordshire).
Esters bok innehåller berättelsen om Ester
(se d. o.). Boken torde icke vara skriven förrän
i 2:a årh. f. Kr. Dess syfte var att förklara
Purimfestens ursprung; under denna fest plägade
judarna läsa E. Boken är ett uttryck för den
mot främmande folk fientliga stämning, som
behärskade judarna vid tiden för bokens
författande, och Luther ansåg, att den ej bort
medtagas bland G. T:s kanoniska böcker.
Estersvavelsyror, oftast mindre lämpligt
kallade etersvavelsyror, äro svavelsyrans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
