Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europa - Djurvärld - Befolkning - Språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Europa
23
lar. En stor del av E:s fåglar äro flyttfåglar.
E:s kräldjursfauna är fattigare än någon annan
världsdels; mot s. växer dock antalet arter
betydligt. Vanliga huggormen är i stora delar av
E. enda giftormen. Europeiska kärrsköldpaddan
är mot n. utbredd till n. Tyskland, medan
grekiska landsköldpaddan tillhör Medelhavsländerna.
Det största havsfisket bedrives vid n. v. E:s
kuster samt gäller främst sill och torsk. I
Medelhavet fångas främst tonfisk och sardeller.
I n. E:s floder är laxfisket på många håll
givande; bekant är även stör fisket i Volga och
Kaspiska havet.
Befolkning. Man brukar uppdela den nu i
E. levande grenen av vita rasen i fem
underraser, den nordiska, den östra el. östbaltiska,
den alpina, den mediterrana el. medelhavsrasen
och den dinariska el. adriatiska rasen, vilka i
vissa såväl fysiska som psykiska avseenden väl
kunna skiljas från varandra. Mångenstädes ha
dock starka rasblandningar ägt rum med
åtföljande mer el. mindre svårklassificerbara
mellan-typer. Av de nu nämnda underraserna äro
endast den nordiska och den mediterrana
långskallar, de tre övriga däremot kortskallar. I sin
renaste form förekommer den nordiska rasen i
Sverige och Norge, och även i Danmark
förekommer denna ras ganska ren. Också på
Brittiska öarna finner man övervägande nordisk ras,
dock med ett ganska starkt inslag av
medi-terran och alpin typ. Den mediterrana
rasen är mest utbredd i länderna utmed n. v.
Medelhavets kuster, den alpina inom
Mellaneuropas bergstrakter och den dinariska på
Balkanhalvön. Här möter man i övrigt en synnerligen
brokig raskarta med inslag av östbaltisk,
me-diterran, orientalisk m. fl. raser. — Från ö. ha
vid upprepade tillfällen mongolfolk trängt in i
E. och uppblandats med den ursprungliga
befolkningen, t. ex. i ö. delen av Sovjetunionen och i
Ungern. Om lappar och finnar äro att hänföra
till denna ras, torde vara tvivelaktigt. Ett
betydelsefullt inslag i den europeiska folkbilden
utgöra judarna, vilkas antal i E. 1939
beräknats till 9,7 mill., 1950 blott c:a 3,5 mill.
E:s totala folkmängd beräknades 1939
till 533 mill. 24,6% av hela jordens befolkning);
i medio av 1950 (enl. beräkning av FN) 396 mill.
(exkl. SSSR). 1600 antas den ha varit 100 mill.,
1750 140 mill., 1800 187 mill., 1850 266 mill.
och 1900 401 mill. Folkökningen var särsk.
stark under 1800-talet, då tillväxten trots en
mycket betydande åderlåtning genom utvandring
var mer än 100%. Under 1900-talet har den
varit betydligt mindre, då bl. a. de båda
världskrigen verkat starkt hämmande såväl genom
direkta krigsförluster som genom tilltagande
dödlighet och lägre födelsesiffror. Enbart genom
1 :a världskriget beräknas folkförlusten på så sätt
ha utgjort c:a 35 mill. — Folktätheten i E:s
olika delar är av naturliga orsaker mycket
skiftande. Tätast befolkade äro industriländerna i v.
(Belgien 282 inv. per km2, Nederländerna 299,
Storbritannien 195, enbart i England och Wales
290, Tyskland 193). Härifrån avtar den såväl
24
åt ö. som åt n. och s., varvid tätare bebodda
trakter endast förekomma mera lokalt (Poslätten
m. fl. delar av Italien o. s. v.), för att bli
mycket låg i de närmast Ishavet och Kaspiska havet
belägna områdena (Sverige 16, Finland 12, Norge
9, Sovjetunionen 8 och Island 1,2). Ganska
betydande arealer i dessa trakter ha också mindre
än 1 inv. per km2. — Utgående från de olika
ländernas arealer vid början av 1 :a världskriget
finner man vid en jämförelse mellan de olika
ländernas befolkningsmängd 1800, 1850, 1900 och
1939, att Frankrike intar en särställning, i det
att detta land 1800 var E:s näst Ryssland
folkrikaste stat men 1939 hade sjunkit ned till femte
platsen (efter Sovjetunionen, Tyskland, Italien
och Storbritannien). Härvid är också att märka,
att detta land i mots. till flertalet övriga
europeiska länder under senare delen av 1800-talet
och början av 1900-talet mottagit ett betydligt
större antal immigranter, än det förlorat folk
genom emigration. I själva verket är
skillnaden alltså större, än vad man direkt kan
utläsa av befolkningssiffrorna. Främst berodde
den starka tillbakagången på det låga
nativitetstalet. Även för övriga nord- och
nordvästeuropeiska länder var nativitetsöverskottet mycket
litet, varvid som generell regel gäller, att såväl
födelse- som dödstal mycket kraftigt minskat i
samtliga de i ovan berörda område belägna
länderna. — Nära till hands hade legat att antaga,
att födelsetalen under 2:a världskriget skulle
pressas ned ytterligare, vilket dock egendomligt
nog ej blev fallet. F. n. finnas i E. ett 20-tal
städer med mer än 1 mill. inv. Ett 30-tal ha
c:a 500,000 och ett 50-tal mer än 200,000 inv.
— Den under senare årtionden starka
stadsbild-ningen i flertalet europeiska länder, i synnerhet i
Västeuropa, har medfört en mycket betydande
anhopning av befolkningen till städerna, vilket
delvis gått ut över landsbygden. I Storbritannien
bo i tätorterna mer än 85 °/o av landets totala
befolkning, i Tyskland 60—65 °/o. I SSSR har
stadsbefolkningen i samband med den fortgående
industrialiseringen fördubblats under perioden
1926—39 och utgör nu över Vs av hela
befolkningen (år 1913 blott V10).
Språk. Av de i nutiden i E. talade språken,
närmare 100 till antalet, höra de flesta och de
viktigaste till den indoeuropeiska språkstammen.
Dennas 9 ännu levande språkfamiljer äro alla
företrädda i E. I den ojämförligt största delen
av E. leva 3 av dessa 9 familjer, den germanska,
den italiska, representerad av de romanska
språken, och den slaviska; mindre delar tillhöra den
keltiska, den baltiska, den grekiska, den albanska,
den armeniska och den indo-iranska familjen.
De germanska språken uppta i stort sett det n. v.
E., de romanska, frånräknat rumänskan i s. ö.,
det s. v. och de. slaviska det ö. och delvis det s. ö.
E. Till den fordom mäktiga keltiska
språkfamiljen höra numera endast iriskan på Irland,
höglandsskotskan i n. v. Skottland, manx på ön
Man, kymriskan i Wales och bretonskan i
Bretagne. Den baltiska familjen företrädes
numera enbart av litauiskan och lettiskan. Till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
