Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Evangelistsymboler - Evangelium - Evangelium aeternum (Det eviga evangeliet) - Evans, Edward - Evans, Herbert McLean - Evans, Ifor - Evans, 1. Sir John - Evans, 2. Sir Arthur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
Evangelium—Evans
72
i fri anslutning till Joh. Upp. 4: 7 framställt
dem som en människa, ett lejon, en oxe och
en örn, alla bevingade. (Se bild 5 å pl. vid
Chartres.) Av Hieronymus fördelades de i nu
nämnd ordning på evangelisterna Matteus,
Markus, Lukas och Johannes. — I den
bysantinska konsten förenas de fyra ”djurens” huvuden
stundom på en människo- eller djurkropp (t e
t-r a m o r f).
Evangelium (lat. evange’lium, grek,
éuange’-lion, glatt budskap), kallas de i den äldsta
kyrkan författade berättelserna om Jesu ord och
gärningar. Uttrycket brukades först om den
kristna missionens förkunnelse av frälsningen genom
Jesus Kristus, men efter hand blev ordet
förknippat med de skriftliga berättelserna om Jesus.
Många dylika skrifter författades på olika håll
under kyrkans 2 första århundraden. Den äldsta
evangelielitteraturen undanträngdes snart av de 4
e., som äro sammanförda i N. T., och försvann
helt el. till största delen. De e., som uppkommo
under den följande tiden, sakna allt historiskt
värde (apokryfa e.). Ett urval ur de äldsta
traditionerna om Jesus föreligger i
Markusevange-liet, vilket hos Matteus och Lukas är utökat dels
med stoff ur den s. k. Talkällan, en urgammal
samling Jesusord, dels med andra traditioner,
äldre och yngre. Fjärde e., som blev till på
början av 100-talet, skiljer sig starkt från de tre
äldre (synoptikerna), på samma gång som det
företer utpräglade likheter. Det representerar en
egen traditionsgren och en särpräglad
uppfattning av Jesu person och verk. E. äro litterära
alster, tillblivna genom redaktionell ordning och
bearbetning av de Jesustraditioner, som funnos i
kyrkan. E. äro skapade av det kultiska behovet,
och kärnan i dem är lidandeshistorien, vilken
småningom utvidgats till en hel bild av Jesu
verksamhet i dess typiska drag. Det biografiska
intresset saknas helt i den äldre traditionen men
framträder allt starkare i den yngre. — E. kallas
även de utdrag ur e., som läsas vid högmässan.
Litt.: L. Brun, ”Det nye testamente i lys av
historisk forskning” (1922); R. Bultmann, ”Die
Erforschung der synoptischen Evangelien” (2:a
uppl. 1930); E. Molland, ”Das paulinische
Euan-gelion” (1934); O. Linton, ”De tre första
evangelierna” (1938); A. Fridrichsen, ”Våra evangeliers
historiska värde” (1942).
Evange’lium aete’rnum, lat. (Det eviga
evangeliet), ett ur Uppenbarelseboken 14:6
hämtat namn, som tillädes apokalyptiska skrifter
av den italienske abboten Joakim från F 1
o-r i s.
Evans [e’vanz], Edward Radcliffe Garth
Russel, brittisk sjömilitär, sydpolsfarare, se
Moun tevans.
Evans [e’vanz], Herbert McLean,
amerikansk fysiolog (f. 1882), med. dr 1908, prof,
vid Univ. of California 1915, chef för därv. inst.
för experimentell biologi 1931. E. har varit
verksam inom skilda delar av fysiologien. Mest känd
torde han vara för sina arbeten inom
endokrino-logien samt för upptäckten av E-vitaminet.
Evans [e’vanz], Benjamin I f o r, engelsk
litteraturforskare och författare (f. 1899). E., som
var prof, i engelska språket och litteraturen vid
Univ. College, Southampton, 1925—26, prof, i
engelsk litteratur vid univ. i Sheffield 1926—33,
vid univ. i London 1933—44, chef för
undervis-ningsavd. i B. B. C. 1940—44, är sedan 1944
principal vid Queen Mary College vid Londons univ.
Han har bl. a. utg. ”William Morris and his
poetry” (1925), ”English poetry in the later
nine-teenth century” (1933), ”Keats, a biographical
and critical study” (1934), ”Tradition and
ro-manticism” (1940), en historik över engelsk lyrik
från Chaucer till W. B. Yeats, ”A short history
of English literature” (1940) och ”English litera
-ture between the wars” (1948).
Evans [e’vanz]. 1) Sir John E., engelsk
arkeolog och numismatiker (1823—1908), ägnade
sig bredvid praktisk affärsverksamhet åt att samla
antikviteter och mynt samt att utveckla en
betydande vetenskaplig verksamhet. Hans arkeologiska
arbeten, ”The ancient stone implements, weapons
and ornaments of Great Britain” (1872, 2:a uppl.
1879) och ”The ancient bronze implements,
weapons and ornaments pf Great Britain and Ireland”
(1881), voro för sin tid mycket betydelsefulla. Av
E:s numismatiska skrifter kunna nämnas de
väg-rödjande avh. ”On the date of British coins” (i
”Numismatic chronicle”, 12, 1849—50 och ”The
short cross question” (därst. ny saml. 5, 1865)
samt ”The coins of the ancient Britons” (2 bd,
1864—90).
2) Sir Arthur John E., den föreg:s son,
arkeolog (1851—1941). Efter studier i Oxford
och Göttingen företog E. 1873—74 resor i
Lappland och Finland och
sedan under en lång
följd av år i
Balkan-länderna och
Sydita-lien i arkeologiskt
och etnografiskt syfte.
1884—1908 var E.
föreståndare för
Ash-molean Museum i
Oxford och blev 1909
e. o. prof, i
förhistorisk arkeologi där. Sin
viktigaste insats på
arkeologiens område har
han gjort på Kreta,
där han började sina
forskningar 1893. Hans studier av den
prehisto-riska kretensiska skriften äro banbrytande. Hans
utgrävningar i palatset i Knossos äro de
ståtligaste och resultatrikaste, som utförts inom den
prehistoriska grekiska arkeologien. E. är den
mi-noiska kulturens upptäckare och en av den
moderna arkeologiens mest betydande
forskargestal-ter. Bland E:s många arbeten må särsk.
framhållas: ”Cretan pictographs and prae-Phcenician
script” (1895), ”The Mycenæan tree and pillar
cult” (1901), ”Scripta minoa”, 1 (1909),
gräv-ningsberättelserna i ”The Annual of the British
School at Athens” (1899-—1905) samt det
monumentala avslutande verket över grävningarna i
Knossos, ”The palace of Minos” (4 bd, 1921—36).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
