Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fontainebleau - Fontainebleauskolan - Fontana - Fontana, Carlo - Fontana, Domenico - Fontana di Trevi - Fontane, Theodor - Fontanell - Fontang - Font-de-Gaume
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
791
F ontainebleauskolan—F ont-de-Gaume
792
till det bästa från rokokon. I det s. k.
hjortgalleriet (galerie des cerfs) lät drottning Kristina
av Sverige 10 nov. 1657 avdagataga sin
stallmästare Monaldeschi. Slottet restaurerades av
Napoleon I och Ludvig Filip. — IF. slöt Ludvig XIV
23 aug. 1679 för sin och Karl XI :s räkning fred
med Danmark; den senare freden blev ej
definitiv men lades till grund för fredsslutet i
Lund s. å. Napoleon I undertecknade där 11 april
1814 sin tronavsägelse.
Fontainebleauskolan [fåtänblå’-] kallas dels
den grupp italienska målare (Primaticcio, Rosso,
Niccolö del!’ Abbate m. fl.), som vid mitten
av 1500-talet dekorerade i Fontainebleau slott,
dels de målare, som alltifrån 1830-talet slogo
sig ned i trakten kring Fontainebleau (se
Bar-bizon).
Fonta’na, konstnärsfamilj i Urbino, vilken
under 1500-talet utmärkte sig för praktfullt
dekorerade maj olikaarbeten. Mest omtalad är O r
a-zio F. (d. 1571).
Fonta’na, Carlo, italiensk arkitekt (1634—
1714). Han byggde flera kyrkor och palats,
särskilt i Rom, för vars Peterskyrka han uppgjorde
planen till gravmonumentet över drottning
Kristina. F. anslöt sig till Berninis klassiska
barock. — Litt.: E. Coudenhove-Erthal, ”C. F.
und die Architektur des römischen Spätbarocks”
(1930).
Fonta’na, D o m e n i c o, italiensk arkitekt
(1543—1607), verksam huvudsaki. i Rom och
Neapel. Han fullbordade, tills, m. Giacomo della
Porta, kupolen till Peterskyrkan i Rom i
anslutning till Michelangelos modell. F. var en
typisk representant för romersk barockarkitektur
i Michelangelos och Vignolas genom tyngd och
massa verkande stil.
Fonta’na di Tre’vi, berömd fontän i Rom. Se
bild vid Ättika.
Fontäne, T h e o d o r, tysk författare (1819
-—98), tidningsman, särskilt teaterkritiker. 1844,
1852 och 1855—59 besökte han England. Som
krigskorrespondent deltog han i krigen 1864,
1866 och 1870—71 (”Kriegsgefangen”, 1871).
Av F:s tidiga dikter stå de historiska
balladerna, som visa stort inflytande från de
engelska och skotska samt ofta hämta sina ämnen
från England (”Archibald Douglas”), högst.
Sedan skrev han intressanta reseskildringar från
Storbritannien
(samlade i ”Aus England
und Schottland”, 1900)
och ett stort verk om
hembygden,
”Wander-ungen durch die Mark
Brandenburg” (1862—
82). Hans novellistik
omfattade dels
kriminalnoveller som
”Gre-te Minde” (1880) och
”Ellernklipp” (1881),
dels
socialpsykologiska moderna romaner
som ”Schach von Wu-
thenow” (1883), ”Irrungen, Wirrungen” (1888),
”Stine” (1890), ”Unwiederbringlich” (1892), ”Frau
Jenny Treibel” (s. å.), ”Effi Briest” (1895;
sv-övers. 1902), ”Die Poggenpuhls” (1896) och
”Der Stechlin” (1899). Nämnas må även de
självbiografiska ”Meine Kinderjahre” (1894) och
”Von zwanzig bis dreissig” (1898). Postumt
utgåvos ”Causerien über Theatereindrücke”
(1905), ”Briefe an seine Familie” (2 bd, 1905)
m. m. F:s ”Gesammelte Werke” utkommo i 21
bd 1905—10.
F. var främst karaktärstecknare, han tecknar
miljöer på ett utomordentligt sätt, och hans
egentliga lust var att iakttaga samt med trogen konst
återge det iakttagna. Hans områden voro dels
de högre klasserna i hans hembygd, dels adel och
borgare i Berlin, vars klassiske tecknare han är.
— Litt.: H. Maync, ”Th. F.” (1920).
Fontane’11 (it. fontane’lla, liten källa). 1)
(Anat.) Luckor mellan hjärnskålens ben hos
späda barn, framför allt den stora av rombisk
form framtill i
hjässans mittlinj e, där
pann- och
hjässbenen mötas; utom
denna finnas fem
mindre. Vid f. är
hj ärnan sålunda
endast skyddad genom
mjuka hinnor. I sto-,
ra f. är pulsen
märkbar; därav
namnet f. I början
av andra
levnadsåret försvinna f. i
regel, hos rakitiska
barn senare.
2) (Kir.) Ett
litet, rundat sår i
huden, åstadkommet
för att få en
var
bildning i gång, vilken underhölls genom en i
f. inlagd, dagl. ombytt ärta och skulle verka
”avledande” vid nervsmärtor, giktvärk o. s. v..
Användningen av f. har blott historiskt
intresse.
Fonta’ng (fr. fontange), i 1600-talets
senare-och 1700-talets förra hälft bruklig terrassformigt
uppstigande damhårklädsel av band, spetsar,
veckat muslin m. m. F. uppkallades efter
hertiginnan av Fontanges (1661—81), en av Ludvig
XIV :s älskarinnor.
Font-de-Gaume [-[få’-da-gå’m],-] {+[få’-da-
gå’m],+} grotta nära orten Les
Eyzies i dep. Dordogne,
Frankrike, en av de viktigaste
fyndorterna för paleolitiska
väggmålningar. På grottans väggar
äro ett 80-tal djurfigurer
inristade och målade; bilderna
återge bisonoxe, ren, mammut,
noshörning m. m.; två mot
varandra ställda renar höra till
de yppersta av Madeleinetidens
Skalle av nyfött barn, sedd
uppifrån, i stora, 2 lilla
fontanellen.
Dam med fontang,
omkr. 1700.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
