Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
Frankrike
58
s. å. avstå betydande områden
till Napoleons skyddsstater i
Italien och Tyskland. Följ, år
förenade han 16 västtyska
stater till det s. k.
Rhenförbundet, vars beskyddare han blev.
Därigenom upplöstes det gamla
tyska kejsarriket. Preussen led
förkrossande nederlag vid Jena
och Auerstädt. S. å. sökte
kejsaren genom det s. k.
kontinentalsystemet spärra alla
kontinentens hamnar för Englands
handel. England åstadkom då
den fjärde koalitionen
(England, Preussen, Ryssland
och Sverige; 1807). Efter
Napoleons segrar vid Eylau och
Tilsit 1807 slöts s. å. fred i
Til-sit, varigenom Preussen miste
sina länder v. om Elbe och sitt
byte vid Polens delningar; av
de förra bildades konungariket
Westfalen, av de senare hertig-
dömet Warschau. Ryssland ingick nu förbund med
F. och godkände kontinentalsystemet. 1808 gav
Napoleon Spaniens krona åt sin bror Joseph, men
denne fick kämpa mot ett långvarigt uppror,
vilket kraftigt understöddes av England
(Wellington). 1809 började Österrike åter krig men
besegrades vid Wagram och avstod genom freden
i Wien s. å. nya områden till F. Nu stod
Napoleon på höjden av sin makt. Direkt el.
genom sina vasaller behärskade han en stor del
av mellersta och s. Europa. Holland, Oldenburg
och hansestäderna införlivades med F. Endast
Ryssland kunde nu göra honom väldet stridigt.
1812 ryckte Napoleon med en väldig här in i
Ryssland. Den upplöstes el. dukade under för
den ryska vintern (Moskvas brand, oerhörda
förluster under återtåget). Napoleons många
fiender reste sig. Efter det stora nederlaget
vid Leipzig (okt. 1813) trängdes han tillbaka
till F. Napoleon avsattes 2 april 1814 av
senaten, nedlade 11 april 1814 i Fontainebleau sin
krona och fick Elba som furstendöme.
XIV. Restaurationen (la restauration),
1814—30. Under de främmande makternas
påtryckning valdes Ludvig XVI:s broder greven
av Provence av senaten till konung av F.
under namn av Ludvig XVIII (reg. 1814—
24). Den nye konungen slöt med de förbundna
i Paris (maj 1814) en fred, som i huvudsak gav
F. dess gränser från 1792, och oktrojerade en
författning, ”kartan” (la charte constitutionelle),
med kungavald pärskammare och
deputeradekammare, utsedd genom val med hög census.
Spänningen mellan revolutionens frihetsidéer och
Bourbonernas 1’ancien-régime-politik medförde
snart allmänt missnöje. 1 mars 1815 landsteg
Napoleon i s. F., hyllades allmänt som kejsare
och lät utarbeta en frisinnad författning; Ludvig
XVIII flydde till Belgien. Napoleon besegrades
emellertid vid Waterloo 18 juni s. å. av
Wellington och Blücher samt avsade sig 22 juni kronan
till förmån för sin son (Napoleon II), som
dock ej erkändes. Dessa ”hundra dagar” (les
cent jours) kostade F. i andra freden i Paris
(nov. 1815) ytterligare landavträdelser, bl. a.
Saarområdet. Trots Ludvig XVIII:s löfte om
amnesti utbröt nu en förföljelse mot
bonapar-tister och ”konungamördare”. Sedan den första
deputeradekammaren (la chambre introuvable)
1817 upplösts, blev styrelsen i enlighet med
Ludvig XVIII :s avsikter försonligare, men då
konungens brorson hertigen av Berry 1820 mördats
av en fanatiker, fick reaktionen åter överhand.
Under Ludvigs bigotte broder Karl X (reg.
1824—30) skärptes striden mellan reaktionen och
den allt starkare liberala oppositionen.
Regeringens ställning försämrades alltjämt, trots
framgångar i Algeriet och Grekland, övertalad
av sin ärkereaktionäre konseljpresident, furst de
Polignac, utfärdade konungen 26 juli 1830 de
s. k. juliordonnanserna om inskränkning av
tryckfriheten och ny vallag. Dagen därpå utbröt
i Paris ett uppror, j ulirevolutionen, som
efter tre dagars blodiga strider kullkastade
Bourbonernas tron. Revolutionens ledare erbjödo
hertig Ludvig Filip av Orléans att bli
generalståthållare (licutenant général du royaume), och
sedan han godkänt en friare författning (la
charte constitutionelle av 7 aug. 1830) och
trikoloren, valdes han 9 aug. 1830 till fransmännens
konung.
XV. Julimonarkien och
februarirevolutionen (1830—48). Ludvig Filips
regering (1830—48) karakteriserades som
”borgar konungadömet”, ty den välmående
borgarklassen hade det största politiska inflytandet, och
på denna stödde sig den borgerlige konungen.
Under den kraftige Périers styrelse (1831—1832)
upprätthölls regeringens anseende, men efter hans
död framträdde missnöje på olika håll. L e g
i-timisterna (bourbonska partiet) anställde
åtskilliga upprorsförsök, en orleanistisk parti-
NAPOLEONS VÄLDE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
