Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fäbod (säter) - Fäbodskog - Fäbroms, fäfluga - Fäderneslandet - Fägre - Fäktkonst el. fäktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
Fäbodskog—Fäktkonst el. fäktning
374
En särskild typ är
halvfäboden, där personalen
blott vistas om natten och
om morgonen för hem
mjölken till gården för att där
förädla den till smör och
ost, medan detta annars sker
vid f. Om mycket
vidsträckta betesmarker måste tagas i
bruk, nödgas man använda
flera f., mellan vilka man
flyttar. Vanl. nöjer man sig
med två, hemfäboden
el. vår- och
höstfäboden, dit man kommer först
på våren och sist på hösten,
samt långfäboden el.
sommarfäboden, där
man vistas under
högsommaren. Man skiljer mellan
gemensamhets-f., där varje
stuga tillhör en hel grupp
bönder (f ä b o d 1 a g e t), och
byfäbodar, ett stort antal
stugor (högst 70 på varje
vall), alla el. de flesta i
enskild ägo. Där vallen
an
vänts till slog, har man senare mångenstädes
förvandlat den till åker, och på sina håll, t. ex. i vissa
delar av Dalarne, är nu jordbruket och ej
boskapsskötseln det väsentliga vid f. Vid arvskifte
el. genom köp övergår då f. lätt till en ständigt
bebodd gård. På så sätt har fäbodsystemet i
stora delar av Sverige sedan urminnes tider
blivit det viktigaste hjälpmedlet för den fasta
bygdens utbredning.
Fäbodväsendet har i Sverige länge varit statt i
tillbakagång, sedan början av 1890-talet även i de
trakter, där det ännu är i bruk. Orsakerna äro
jordbruksteknikens framsteg, konkurrensen från
mejerierna och bristande tillgång på billig
kvalificerad arbetskraft.
Utom i Sverige finnas f. mångenstädes,
särskilt i bergländer, där de bästa betesmarkerna
ligga på ömse sidor om skogsgränsen, t ex. i
Norge. I Alperna är fäbodväsendet
(Senmvirt-schaft) av största ekonomiska betydelse;
fjällbetesmarkerna, i Schweiz kallade Alpen, i
Österrike Almen, äro där oumbärliga för
boskapsskötseln. F. brukas vidare i stor utsträckning i
Karpaterna, Franska centralmassivet, Pyrenéerna,
Spaniens bergskedjor, Apenninerna,
Balkanhalvöns berg och utanför Europa i marockanska
Atlas, på sydsluttningen av Himalaja o. s. v. —
Litt.: J. Frödin, ” Silj ansområdets fäbodbygd”
(1925).
Fäbodskog, den vid fäbodställena i n.
delarna av Sverige belägna skogsmarken. Vid laga
skifte omtalas f. som motsats till dels
hemskog, dels u t s k o g (se dessa ord).
Fäbroms, fäfluga, se Bromsar.
Fäderneslandet, tidn., grundad 1852 i Lund av
fil. dr N. R. Munck af Rosenschöld som
veckotidn., i nov. 1853 flyttad till Stockholm, där den
1854—1927 utgavs med 2 nr per vecka. F., som
Fäbodvall i Graubünden, Schweiz, 2,100 m ö. h. Foto J. Frödin.
1856 övertogs av boktryckaren J. F. Hagström
(d. 1898), framträdde först som politiskt
oppo-sitionsorgan med bidrag av bl. a. M. J.
Crusen-stolpe, M. Bakunin och S. A. Hedin, men gjorde
sig småningom känd som förmedlare av
skandaler ur de högre samhällsklassernas liv. Bland
red. märkas C. G. Uggla (1857—63), Janne
Damm (1863—65), Samuel Ödmann (1865—98)
och C. O. Dahlin, tidn:s siste ägare. På gr. av
en effektiv bojkott från försäljarna, påbörjad
1926, nedlades F. 1927.
Fägre, socken i Skaraborgs län, Vadsbo
härad, v. om sjön Viken, kring Göta kanal; 64,72
km2, 1,339 inv. (1951). Är till större delen odlad,
jämn slätt, i ö. delvis skogbevuxen och
små-kuperad. 3,740 har åker. Egendomar: Fimmersta,
Påvelstorp, Remmestorp och Äkersberg.
Betong-varufabrik. Kyrkan av gråsten är i sin v. del
trol. från omkr. 1200. Ingår i F. och Trästena
pastorat i Skara stift, S. Vadsbo kontrakt;
tillhör storkommunen Moholm.
Fäktkonst el. fäktning, färdighet att bruka
närstridsvapen (s. k. blanka vapen) till anfall
och försvar. Den har följt vapenteknikens
utveckling samt dessutom varit beroende av de
skyddsmedel, som under skilda tider varit i bruk
(sköld, harnesk, hjälm m. m.). Först brukades
hugget nära nog uteslutande som
anfallsrö-relse. Medeltidens motståndskraftiga rustningar
framtvungo stöten som mera ägnad att tränga
igenom rustningens skarvar och öppningar, och
därigenom kommo hugg- och stötvapnet, rapiren,
samt senare stötvapnet, värjan, att i stor
utsträckning uttränga huggvapnet, svärdet. När
rustningarnas tid var förbi, blevo de bredare
folklagren i tillfälle att göra sig gällande med
vapen i hand, och försvaret medelst vapnet
fram-tvang och utvecklade parad- och ripostarbetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
