Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgfotografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
399
Färgfotografi
400
de färger, som erhållas, om spektrum delas
i ung. tre lika breda områden, vilka
domineras av färgerna rött (eg. orangerött), grönt
och blått (eg. blåviolett). I princip sker denna
färgseparation enklast genom att man
fotograferar tre olika bilder av det stillastående motivet
efter varandra på en pankromatisk emulsion,
varvid en bild fotograferas genom ett rött ljusfilter,
en bild genom ett grönt filter och en bild genom
ett blått. Om de tre svartvita delnegativen
kopieras till svart-vita positiva delbilder, återge
dessa i gråtonen från vitt till svart originalets
ljusintensiteter inom det röda, resp, gröna och
blå spektralområdet. Denna princip för
färgseparationen gäller med obetydliga ändringar för
praktiskt taget alla färgfotografiska metoder.
Variationerna innebära t. ex., att delnegativen
kunna tas samtidigt i specialkameror, att tre
lösa skikt kunna läggas över varandra el. att de
kunna gjutas över varandra på ett och samma
underlag el. att bilden delas upp i smådelar
genom något optiskt system, så att de tre
delbilderna ingå i en rasterbild bredvid varandra. —
Färgsyntesen el. sammansättningen av de
tre delbilderna till en färgkopia
(färgreproduktion) kan ske på två olika sätt, enl. den additiva
el. den subtraktiva principen. De additiva
metoderna ha numera mindre betydelse, medan
flertalet praktiskt använda metoder och alla
metoder för framställning av färgbilder på papper el.
annat ogenomskinligt underlag äro subtraktiva. —
Den additiva färgsyntesen (se bild å
färgpl.) demonstrerades redan av Maxwell. Den
tillgår enklast så, att man projicerar svart-vita
diapositiv från de tre delnegativen genom de
färgade ljusfilter, varmed resp, bilder fotograferats,
så att de tre bilderna sammanfalla på
projektions-skärmen. Bilden, som tagits med rött filter,
projiceras genom detta filter, ”grönbilden” genom det
gröna filtret och ”blåbilden” genom det blå. De
tre sammanfallande projektionsbilderna ge en
exakt kopia i naturliga färger av originalet.
Metoden ger vackra resultat men har ej fått
praktisk betydelse, bl. a. därför, att projektionen och
bildernas injustering i projektorerna bli
besvärliga. Stor praktisk betydelse fingo däremot f ä r
g-rastermetoderna, som grunda sig på den
additiva principen, vilken teori redan angavs av
Ducos Du Hauron. Engelsmannen J. Joly
framställde färgrasterbilder 1893, men först 1904
framlade bröderna A. och L. Lumière i Lyon
den första kommersiellt användbara a u t
o-krommetoden. När deras autokromplåtar
kommo i marknaden, blev f. var mans egendom.
Autokromplåten är närmast glaset försedd med
ett oregelbundet färgraster av färgade
stärkelsekorn. I det ytterst tunna skiktet finnas
mikroskopiskt små röda, gröna och blå stärkelsekorn
möjligast jämnt fördelade, så att de för ögat
bilda en neutral, grå yta. Mellanrummen mellan
kornen äro utfyllda av ett ogenomskinligt
pulver, t. ex. kol. Ovanpå färgrastret är gjuten en
pankromatisk emulsion. Vid fotografering vändes
glassidan mot objektivet så, att ljuset först
passerar de färgade stärkelsekornen. Där rött ljus
träffar plåten vid exponeringen, passerar det
en
dast genom de röda kornen men ej genom de
gröna och blå. Gult ljus passerar genom de röda
och gröna kornen men ej genom de blå o. s. v.
Vid framkallningen (se färgpl.) utfälles därför
svart silver endast bakom stärkelsekorn, som
passerats av ljus. Vid den följande
omvändningsfram-kallningen upplöses denna svärtning, varpå
intill-liggande, av framkallaren opåverkat
brom-silver belyses och framkallas. Härigenom
får skiktet klara fläckar bakom alla de
stärkelsekorn, som passerats av ljus, medan
alla andra delar svärtas. Om plåten sedan
sättes in i projektionsapparat och
genomlyses med vitt ljus, erhålles en exakt
motsvarighet till förhållandena vid fotograferingen. Där
rött ljus träffat plåten, kan nu endast rött ljus
passera genom de röda stärkelsekornen. Där gult
ljus träffat plåten, passera nu röda strålar genom
de röda kornen och gröna strålar genom de
gröna kornen. De röda och gröna strålarna
blanda sig additivt på proj ektionsduken till gult
o. s. v. Bilden på duken kommer att återge
motivet i dess naturliga färger. Autokromplåtarnas
låga känslighet ökades hos Agfas f ä r g r
as-t e r m e t o d genom att stärkelsekornen ersattes
av mera genomskinliga hartskorn. Den engelska
färgrastermetoden Dufaycolor, som fått
betydelse särsk. för kommersiell fotografering i
större format, bygger på ett regelbundet raster
med stor genomskinlighet, vilket medfört stor
känslighet. — På den additiva principen vila även
linsrastermetoderna, som togos upp av
A. Keller-Dorian 1908. Kodak lanserade metoden
1928 under namnet Ko d a c o 1 o r för 16 mm
smalfilm, och Siemens försökte omplantera den
för 35 mm normalfilm (B e r t h o n-S i e m e n s),
men ingen hade någon framgång. — Den
subtraktiva färgsyntesen (se färgpl.)
ligger till grund för de viktigaste
metoderna för direkt f. samt för all kopiering
och tryckning av färgbilder på papper el.
annat ogenomskinligt underlag. Av de vid
färgseparationen erhållna tre svart-vita
delnegativen göras tre svart-vita diapositiv, vilka
omvandlas (tonas) till enfärgade deldiapositiv,
där de mörka partierna ha större färgmängd än
de ljusa. Varje sådan delbild har till uppgift att
från vitt ljus absorbera just det spektralområde,
med vilket den är fotograferad, och färgas
därför med komplementfärgen till
fotograferingsfilt-rets färg. ”Rödbilden” färgas således blågrön,
”grönbilden” rödviolett och ”blåbilden” gul. Om
man lägger de tre på detta sätt framställda
färg-diapositiven över varandra, erhålles en bild i
naturliga färger genom att delbilderna absorbera
sina resp, spektralområden från det
genomfallande vita ljuset. Resultatet blir detsamma, om
färg-positiven kopieras (tryckas) på vitt papper el.
liknande vitt underlag, varvid bilderna dock
måste ha mindre täthet, då ljuset måste passera
varje skikt två gånger, först ned genom
färgskikten till den vita pappersytan, där det sedan
reflekteras upp genom skikten igen. Där tre
mörka färger täcka varandra, absorberas allt
ljus, och resultatet blir svart. Det ytterst svåra
problemet att omsätta de nästan i varje detalj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
