Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gasmängdsmätning - Gasmätare - Gasnavider - Gasolin - Gasolingas, luftgas, benoidgas, aerogengas - Gasolja - Gasometer - Gaspar, Enrique - Gasparcolor - Gasparini, Francesco
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
739
Gasmätare—Gasparini
740
Fig. i. Gasmätare av
våt typ.
med horisontell axel
anordnad trumma, indelad i
4 fack. Vattnet når upp
något över trummans axel,
och gasen inledes genom
ett något över vattenytan
mynnande mittrör, varvid
ett fack i sänder fylles
med gas. Trumman
erhåller härigenom en roterande
rörelse, varvid ett räkneverk
kan bringas att direkt
ange den gaskvantitet, som
passerat mätaren. För att mätresultatet skall bli
riktigt, fordras, att vattennivån hålles vid ett
bestämt höj dläge. Apparaten lämpar sig för
mätning även av små gasmängder. Den begagnas
också som stationsmätare för gasverk men ersättes på
detta område numera av mindre skrymmande
typer. — Som hushållsmätare för stadsgas
användes uteslutande den torra typen (fig. 2). Den
innehåller två mätrum, vartdera med en
skinn-bälg som mätorgan. Bälgarna, som röra sig med
1/4 varvs fasförskjutning, äro länkade till en
vevrörelse, som driver dels ett räkneverk och dels
en slidmekanism,
vilken reglerar
gasens passage till
och från bälgarna.
De numera
vanligaste stations-mätarna för
stadsgas äro
utförda som
kapselpumpar,
varvid det
motoriska organet
utgö-res av två likt
kugghjul
samarbetande rotorer av
oo-formig sektion.
En kommersiellt vanlig typ med denna
konstruktion är Connersville-mätaren, som utföres i
storlekar av från 5 upp till c:a 20,000 m3/tim.
Bland indirekta mätmetoder äro de, som
basera sig på flottörprincipen, munstycks- och
strypflänsmetoden samt venturiprincipen
vanligast. Samtliga kännetecknas av att man i första
hand mäter momentanvärdet av gashastigheten,
resp, av gasmängden per tidsenhet (gasflödet),
varemot integreringen till total gasmängd oftast
bereder svårigheter el. komplikationer. En
flottörmätare (fig. 3) består av ett graderat,
vertikalt glasrör, som är svagt vidgat uppåt. Gasen
inledes underifrån och verkar därigenom lyftande
på en i röret svängande flottör, som ev. får
rotera av luftströmmen (”rotameter”). Mätarna
utföras med kapaciteter från några få cm3/sek
upp till 10 å 20 m3/sek samt byggas för tryck
upp till 700 atm. — Vid flödesmätning med
munstycke kan detta ges en sådan form, att
den inkommande gasen passerar detsamma utan
efterföljande kontraktion, varigenom tryckfallet,
som avläses på en differensmanometer, också blir
direkt åtkomligt genom beräkning, frånsett vissa
Fig. 2. Torr gasmätare av
hus-hållstyp.
empiriska korrektioner av
liten storlek. Metoden med
strypfläns är tekniskt sett
den enklaste av alla
mät-anordningar och användes
som standard t. ex. för
blästermätning vid
masugnar, kupolugnar o. s. v.
— Mätning med
venturi r ö r tillgår på
liknande sätt som vid
munstycks-mätning o. s. v., dock med
den skillnaden, att
tryckuttaget för
differensmanometern utgöres av en serie
hål, inborrade vid den
trängsta sektionen. —
Nämnda mätanordningar,
vilka inom tekniken äro
mycket vanliga, ha även
omformats till ”invändiga”
utföringsformer. — Som
differensmanometer vid
strypflänsmätning o. s. v. användes ofta en
r i n g v å g. Denna, som delvis är fylld med
kvicksilver, innehåller en skiljevägg, så att
tryckdifferensen alstrar en nivåskillnad i ringröret.
Med enkla anordningar överföres visarutslaget
till registrerande instrument.
Gasmätare, se Gasmängdsmätning.
Gasnavider, se Ghaznavider.
Gasolin, se Petroleumeter.
Gasolingas, luftgas, benoidgas,
aero-gengas, en vid vanlig temperatur framställd
blandning av gasolinångor och luft. G. brukades
förr i rätt stor utsträckning för
belysningsända-mål i mindre städer; numera förekommer den
endast undantagsvis som ersättning för lysgas
till gasbrännare i laboratorier o. dyl.
Gasolja benämndes förr den produkt, som
erhölls vid fraktionerad destillation av petroleum
mellan 40 och 1200. Den brukades till allehanda
belysnings- och upphettningsändamål men var
genom sin stora eldfarlighet olämplig därför. —
Numera avser man med g. vanl. oljor med en
spec. v. av 0,83—0,91, vilkas kokpunkt ligger
inom temp.-området 250—3500. G. användes som
bränsle i motorer med direkt bränsleinsprutning
(diesel- och tändkulemotorer) samt i mindre
omfattning för tillverkning av lågvärdigt smörj fett,
som lösnings- och putsmedel, för karburering av
vattengas och för framställning av oljegas.
Gasométer, apparat, använd för att i
laboratorium uppsamla och förvara gaser.
Gaspa’r, Enrique, spansk dramatiker (1842
—92), av realistisk och satirisk läggning.
Författade ett 40-tal dramer, mestadels på vers, av
vilka flera hade stor framgång.
Ga’sparcolor [-kå’lår], färgfotografisk
kopie-ringsmetod, använd särsk. vid kopiering av
kine-matografisk färgfilm. Se Färgfotografi.
Gaspari’ni, Francesco, italiensk tonsättare
(1668—1727), kapellmästare vid Laterankyrkan i
Rom, elev av Corelli. G. skrev flera högt skattade
operor och författade en berömd generalbaslära.
Fig. 3.
Gasflödesmä-tare av flottörtyp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
