Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer, 2. Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
785
Geijer
786
han under kommitténs första arbetsperiod 1826
intagit. Under 1828—30 års riksdag var G.
Uppsala univ :s representant i prästeståndet. Han
företrädde där i allm. tidens konservativa
ståndpunkter, ej minst i näringslivets frågor. 1834
undanbad sig G., trots stiftets, konungens,
släktingars och vänners önskningar, biskopsämbetet i
Karlstad, till vilket han fått förslagsrum. Mot
lockelserna av betydande ekonomiska förmåner
och återbördande till hembygden fasthöll han
karaktärskravet att ”vara sin bestämmelse
trogen”. Han utgav 1835 ”Skaldestycken”, vari han
f. ggn i bok samlade sina ungdomsdikter; i ”Den
blå boken” (1837) meddelade han ett antal
aforismer och excerpter. Kring mitten av 1830-talet
höll han några stora tal, i vilka man kan skönja
en pågående förändring i G :s åsikter. G. utgav
1838—39 (med supplementhäften 1840—41) det av
honom ensam skrivna, månatligen utkommande
Litteraturbladet, i vars första nummer han
tillkännagav sitt ”avfall” från den historiska skolan
och sedermera från liberal utgångspunkt
behandlade alla viktiga föremål för tidens strider.
Litteraturbladet riktade mer än någonsin
uppmärksamheten på hans person. I artikelföljder över
läroverksfrågan, fattigvårdsfrågan och
representationsfrågan förordade han förbättrad
folkundervisning, en läroverksreform, motsvarande de
borgerliga klassernas bildningsbehov, friare
närings-lagar samt en representationsreform enligt den
allmänna rösträttens princip. Åtskilliga samfällt
verkande ideella orsaker förmådde G. till detta
avfall. Förutsättningar voro: G:s djupa
historiska blick, som lärt sig att se nya krafters och
nya samhällsklassers uppstigande i tidernas
historia och bl. a. erfarit ståndsförfattningens brister
i den svenska; hans europeiskt orienterade
samhälleliga intresse, som under 1830-talet
mediterade över julirevolutionens innebörd,
saint-simonis-mens socialistiska förkunnelse och industrialismens
sociala vådor i England; förnimmelsen av oron i
det samtida Sverige, vilken kom av medelklassens
stigande till nytt inflytande och av 1820-talets
utomordentliga folkökning; slutligen en med alla
dessa betraktelser stigande, i dem alla inträngande
ny, religiös känsla, som koncentrerade sig i en
innerlig uppfattning av personlighetens värde.
1840—41 var G. åter riksdagsman. Hans nya
åskådning gjorde honom under hans sista år till
en ensam och för många angrepp utsatt man. I
sitt inre hade han ro. Denna sinnesstämning
inspirerade honom till ny poesi och musik. Han
skrev och tonsatte nu flertalet av sina yppersta
rent lyriska poem (ss. ”Tonerna”, ”På
nyårsdagen 1838”, ”Natthimmelen”, ”Höstsädet”). Även
upptog han på nytt sin filosofiska spekulation.
Han framställde sin världsåskådning i
”Till-lägg” (1842) till ungdomsskriften ”Om
upplysning” (i ”Valda smärre skrifter”, 1842), i
föreläsningarna 1841—42 över ”Menniskans
historia”, vilka, aldrig nedskrivna, 1856 utgåvos efter
Sigurd Ribbings anteckningar, samt i ”Också ett
ord öfver tidens religiösa fråga” (1847).
G :s teoretiskt filosofiska tänkande, som utgår
från transcendentalismen, utvecklar sig
kontinu
erligt under hans bana fram mot
personlighets-filosofi. Som historiefilosof betonar G.
å ena sidan fortvarons, å den andra den fria
viljans kännetecken hos det historiska livet. Tidens
egenart är att samtidigt innehålla förflutet,
närvarande och tillkommande. Människan bär en
fler-tusenårig historia inom sig (föreläsningen
”Historiens nytta”, 1819). Men historien är icke
blott tradition, den fordrar för att förbli historia
det nyas insats, som är den fria viljans verk.
Både den tidigare och den senare G. beteckna
målet som frihetens förverkligande. I sin
ungdoms skrifter fann G., att friheten realiserar sig
i samhället och att historiens mål är den
universella staten. Den senare G:s begrepp om friheten
är mer individualistiskt och mer religiöst. Han
ser nu som historiens mål personlighetens
utveckling. — Principerna om det ursprungliga
ömsesidighetsförhållandet och om den
människosjälens fortgående utveckling, som ensamt detta
kan åstadkomma, äro G:s filosofiska
grundtankar. Tillvaron av ett d u är enl. honom
nödvändig för medvetande av ett j a g. Denna tanke
bestämmer också G:s religionsfilosofi.
Hösten 1844 höll G. föreläsningar över ”Vår
tids inre samhällsförhållanden”, utkomna 1845,
där han framlade sin liberala uppfattning av
svenskt statsskicks utveckling fram till samtidens
oavgjorda frågor. Våren 1846 tog han på grund
av ohälsa, hj ärtlidande, avsked från sin professur.
Han sökte följ, sommar vinna krafter genom en
vistelse vid Schlangenbad i Tyskland. På hösten
bosatte han sig i Stockholm, där han följ, vår
avled. Hans sista prosaverk är också ett av hans
bästa, det minnestal han i dec. 1846 höll över
Tegnér.
G. är en av svensk odlings största gestalter.
Den märkliga mångsidigheten i hans begåvning
och hans levnads verk är förenad med en lika
ovanlig personlighetens harmoni och med
karaktärens styrka. Med all lärdom och skolning blev
han aldrig en den jämna formens mästare. Han
var en inspirationens man och ägde snillets snabba
djupblick, som bryter fram i yttringar av
överlägsen reflexion eller i skaldiska syner.
G. hyste redan i sin ungdom stort intresse för
tonkonsten och komponerade sina första
pianosonater vid tjugu års ålder. Före hans inträde i
Götiska förbundet var musiken av större
betydelse för G. än diktkonsten. Även sedan han
begynt dikta, fortsatte han att komponera, dock
mera solosånger än instrumentala verk. Sådana
melodier som ”Kolargossen” och ”Vikingen” blevo
tidigt populära. Efter 1820 avtog något den
musikaliska produktionen, och 1820-talet har endast
att uppvisa några kammarmusikverk. Med
1830-talet upptog han åter den musikaliska visan, och
han fortsatte därmed till sin död. De flesta
av hans nu populära sånger (”Ensam i bräcklig
farkost”, ”Jag vet en hälsning”, ”Odlaren strör i
mörka mullen” m. fl.) äro från dessa sista år.
Även skrev han då flera pianostycken, vilka
trycktes tills, m. hans sånger.
Litt.: G :s ”Samlade skrifter” utkommo 1849—
55 (13 bd, fördelade på 2 avd.), 1873—82 (8 bd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
