Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
Grekisk konst
254
olika den minoiska konsten; medan den senare
är utmärkt av en impressionistisk naturalism,
tecknar den förra schematiskt kantigt och
använder en geometrisk ornamentik, som givit den dess
namn. Dess främsta alster äro vaserna; därtill
komma fibulor och småbronser. Under 6oo-talet
f. Kr. råkade denna stil i upplösning under
inflytande av en orientalisk strömning; de
orientalise-rande vaserna visa rader av djur och fabeldjur,
vilka alltmera trängas tillbaka av mytologiska
bilder. Så uppstod i början av 500-talet det
svartfi-guriga vasmåleriet i Korint och Aten. Därjämte
finnas talrika småbronser från samma tid. Då
skulpturen började på 600-talet, efter egyptiska
impulser, grep den sig genast an med
framställning av människogestalten i naturlig storlek. De
äldsta exemplen, t. ex. Nikandros’ Artemis,
Cheramyes’ Hera äro mycket ofullkomliga
och likna en grovt tillyxad planka eller stock.
Friskulpturen sysslade huvudsakligen med den
nakna manliga och den klädda kvinnliga
gestalten. Ställningen är frontal. De nakna
ynglinga-figurerna, s. k. Apollonfigurer, visa väl
genomarbetade extremiteter i överensstämmelse med
sportintresset, medan bål och buk först
småningom framställas bättre. Vad kvinnofigurerna
beträffar, lade joniska konstnärer an på en sirlig
utarbetning av dräktens detaljer. Åtskilliga dylika
kvinnostatyer från 500-talet äro funna på Atens
akropolis. Den attiska konsten hade en saftigare
och allvarligare tendens; den lärde av jonerna
men bevarade sin egenart (”Gigantstriden” från
gavel fälten å Peisistratos’ Athenatempel, A
n-tenors kvinnostaty, Aristokles’
gravmonument m. m.). På den joniska reliefkonsten
är frisen på sifniernas skattehus i Delfi ett gott
exempel. Ung. vid Peisistratos’ död (528)
avlöstes det svartfiguriga vasmåleriet i Aten av det
rödfiguriga; grunden täcktes med svart fernissa,
vari figurerna utsparades; därigenom
möjliggjordes detalj teckning. Skulpturens ståndpunkt
vid tiden för perserkrigen åskådliggöres av vissa
skulpturer från Atens akropolis och
gavelgrupperna från Egina. De senare, som tillhöra den
peloponnesiska skolan, visa en beundransvärd
skicklighet i återgivandet av kroppens byggnad
och muskulatur, men ansiktet är stelt och livlöst
och starkare vridningar av kroppen oriktigt
återgivna.
Arkitekturen sysslade huvudsaki. med
tempelbyggnader; i Grekland och de v. kolonierna var
den doriska stilen allenarådande. Med dess
former experimenterades livligt, särskilt på Sicilien
och i s. Italien (bl. a. tvåskeppiga tempel, t. ex.
den s. k. basilikan i Paestum). Den tunga
doriska kolonnen blev något smäckrare, och i både
form och plan kom det doriska templet vid
periodens slut nära sin klassiska form (Afaias
tempel på Egina). Den joniska stilen nyttjades i
de grekiska städerna på Mindre Asiens västkust;
de största templen voro Artemistemplet i Efesos
och Heratemplet på Samos.
Den arkaiska perioden slutar med perserkrigen.
Visserligen dröjer ett sista skimmer av den
arkaiska bundenheten ännu något längre och giver
en obeskrivlig charm åt verk som
”Törnutdra-garen” och den ludovisiska tronen; de under
namnet ”De herkulanska danserskorna” kända
kvinnliga draperifigurerna tillhöra den stränga
peloponnesiska skolan. En egendomlig karaktär ha
de till omkr. 460 f. Kr. daterade skulpturerna
från Zeustemplet i Olympia (östra gaveln:
förberedelser till kappkörningen mellan Oinomaos
och Pelops; västra gaveln: strid mellan lapiter
och kentaurer; 12 metoper: Herakles’ bragder).
De äro beräknade på dekorativ fj ärrverkan och
förena en sista rest av arkaism (i de kvinnliga
draperifigurerna) med drag av realism. Vid
denna tid var eljest arkaismen helt övervunnen; ett
utmärkt ex. är den i Delfi funna bronsstatyn av
en körsven.
Årtiondena kring perserkrigen äro det attiska
vasmåleriets glanstid. Den stränga stilen, som
alltmer frigjorde sig från den arkaiska
bundenheten, representeras av en rad berömda mästare,
Epiktetos, Eufronios, Brygos m. fl.,
vilka signerade kärlen. Omkr. 460 f. Kr. kom
vasmåleriet under inflytande av det stora måleriet
och visar en nästan monumental strävan. Den
epokgörande målaren var Polygnotos, som
skapade väggmålningarna i knidiernas
samlings-hall i Delfi och (jämte andra) i den ”brokiga
pelarhallen” i Aten.
I samband med den stora
återuppbyggnads-verksamheten efter den persiska förstöringen stod
konstens glänsande uppsving i Aten. Den förste
store atenske bildhuggaren var M y r o n, som
fullständigt löste problemet att framställa
kroppen i rörelse; hans ”Diskuskastare” är som en
spänd stålfjäder; hans grupp ”Athena och
Mar-syas” ger en åskådlig dramatisk aktion. F e
i-dias var Perikles’ högra hand vid uppförandet
och utsmyckandet av Athenas nya tempel,
Par-thenon, påbörjat 447, invigt 438 f. Kr., ett
do-riskt tempel, dock avvikande däri, att cellan är
omgiven av en fris. Dess skulpturer visa olika
stilstadier: äldst äro vissa av metoperna, andra
vida mer utvecklade. Cellafrisen, som
framställer det panateneiska festtåget, är ett enhetligt
verk av djupt allvar men på samma gång
underbart liv; längst framskridna äro gavelgruppernas
figurer. Den västra framställde Athenas och
Po-seidons strid om Ättika, den östra Athenas
födelse ur Zeus’ huvud; från denna härstamma de
bäst bevarade figurerna, ss. de tre s. k.
moi-rerna eller daggsystrarna. Det är omstritt och
ovisst i vad mån dessa skulpturer ens i utkast
få tillskrivas Feidias. För att göra sig en
föreställning om hans konst, måste man utgå från de
båda små och rätt otillfredsställande kopiorna av
den tempelstaty av Athena i guld och elfenben,
som han förfärdigade för Parthenon. Med dessa
överensstämmer stilistiskt mycket nära den s. k.
eleusinska reliefen, ett verk av en okänd
konstnär, som kopierat Feidias. Ännu mer berömd var
hans guldelfenbensstaty av Zeus i templet i
Olympia, vilken endast är känd genom
myntbilder och beskrivningar. Ung. samtidigt med
Parthenon byggdes två andra stora tempel, i
Aten det ännu väl bevarade s. k. Theseion och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
