Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heinicke, Samuel - Heinkel, Ernst - Heinola - Heinrichs, Erik - Heinrich von Ofterdingen - Heinrich von Veldeke - Heinse, Wilhelm - Heinsius, Antoine - Heise, Peter - Heisenberg, 1. August - Heisenberg, 2. Werner - Hejare (fallverk) - Hejde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
Heinicke—Hejde
106
Heinicke [håi’-], Samuel, grundläggare av
dövstumundervisningen i Tyskland (1727—90).
Han blev 1769 kantor och folkskollärare i
Ep-pendorf. 1778 upprättade han i Leipzig ett
döv-stuminstitut, det första i Tyskland, och förestod
det till sin död. Vid undervisningen använde han
först skrivmetoden men sedermera, påverkad av
K. Amman, talmetoden.
Heinkel [håi’-], Ernst, tysk
flygplanskon-struktör (f. 1888). Han bildade 1922 Ernst
Heinkel Flugzeugwerke G. m. b. H., Warnemünde.
Fluvudfabriken flyttades sedermera till Rostock.
H. har skapat flygplan av de mest skilda
konstruktioner och typer.
Héi’nola [-å-]. 1) Stad i Finland, vid översta
loppet av Kymmene älv, S:t Michels län; 8,600
inv., finsktalande. H. utsågs 1776 till residens
för landshövdingen över dåv. Kymmenegårds län;
1843 överflyttades länsstyrelsen till S:t Michel.
Stadsrättigheter fick H. 1839. Badort. — 2)
Landskommun i S:t Michels län, Finland,
gränsar till H.i), 598 km2, 6,000 inv. Har ett större
sjukhus för reumatiskt sjuka.
Heinrichs [hél’nri^s], Axel Erik, finsk
militär (f. 1890), major 1918, generalmajor 1933,
generallöjtnant 1940, general 1941, avsked 1945.
H. utbildades 1915—18 vid 27 :e preussiska
jägarbataljonen och deltog i finska inbördeskriget. H.
förde under vinterkriget 1939—40 först befälet
över en armékår på Taipale-avsnittet på Karelska
näset samt blev i slutskedet chef för alla
stridskrafter v. om Ladoga. 1940—41 var H. chef
för generalstaben, under anfallet 1941—febr. 1942
chef för Karelska armén. Han blev därefter chef
för generalstaben och var jan.—juli 1945
överbefälhavare, från vilken post han avgick i
samband med den s. k. vapensmusselaffären.
Heinrich von Ofterdingen [hai’nri^ fån
å’ftardii39n] kallas den sångare, som i dikten
om Wartburgstriden är Wolframs motståndare,
en säkerligen diktad gestalt.
Heinrich von Veldeke [håi’nri^ fån [-fä’lda-ka],-] {+fä’lda-
ka],+} nederländsk skald (omkr. 1140—1200). Han
skrev på medelhögtyska riddareposet ”Eneide”,
diktade minnessånger m. m.
Heinse [häi’nza], Johann Jakob Wilhelm,
tysk författare (1749—1803); slöt sig som ung
till Wieland och Gleim. Efter debuten,
”Sinnge-dichte” (1771), följde översättningarna
”Begeben-heiten des Enkolp” (1773) från Petronius, ”Die
Kirschen” (s. å.) från Dorat och ”Laidion”
(1774) m. m. H:s romaner ”Ardinghello, oder
die glückseligen Inseln” (1787) och ”Hildegard
von Hohenthal” (1795—96) fyllas av estetiska
och sociala resonemang. Bästa uppl. av H:s
verk är C. Schüddekopfs (10 bd, 1902—25). —
Monogr. av W. Brecht (1911) och A. Jolivet
(1922).
HéKnsius, Ar, t onie, nederländsk statsman
(1641—1720). Han blev 1679 pensionaris
(borgmästare) i Delft, 1689 rådspensionär i Holland
och ledde som Vilhelm av Oraniens förnämste
medhjälpare republikens utrikespolitik. Under
spanska tronföljdskriget skakades dock H:s
inflytande, men han kvarstod i sin befattning till
sin död. H:s brevväxling, som till stora delar
är tryckt, utgör en av de förnämsta källorna till
tidens historia.
Héi’se, Peter Arnold, dansk tonsättare (1830
—79). Han var organist i Sorö 1857—65 och
därefter bosatt i Köpenhamn. I sina solosånger
var H. en god företrädare för den danska
romansen, sådan den under tysk påverkan
framgick på 1860- och 1870-talen. Hans främsta
verk är ”Dyvekes sange” (1879). Därjämte skrev
han flera kantater, operorna, ”Paschaens datter”
(1869) och ”Drot og marsk” (1878), en symfoni,
en pianotrio samt en del manskörer. — Litt.: G.
Hetsch, ”P. H.” (1926) och ”Breve fra P. H.”
(1930).
Heisenberg [häi’zanbärk]. 1) August H.,
tysk bysantinsk filolog (1869—1930), prof, i
München 1909, utgivare av den av K.
Krum-bacher grundade ”Bysantinische Zeitschrift”. H:s
vetenskapliga arbete var värdefullt och
mångsidigt, såväl inom det bysantinska som det
nygrekiska området. Han utgav nya uppl. av flera
bysantinska förf:s arbeten.
2) Werner H., den föreg:s son, fysiker (f.
1901), prof, i Leipzig 1927, i Göttingen 1945.
H., som främst sysslat med atomteoretiska
spörsmål, har givit den
matematiska fysiken en
ny, synnerligen
fruktbar metod i den s. k.
kvantummekaniken,
genom vilken en ny
atommekanik
grundlädes (1924). H. har
också väsentligt
bidragit till teoriens vidare
utveckling och
full-komning och särsk.
studerat dess
filosofiska aspekter. För
dessa arbeten
tilldelades H. 1932 års
Nobelpris i fysik. Vid utvecklingen av teorien
för atomkärnornas byggnad och konstitution
under de båda senaste decennierna har H. intagit
en mycket framskjuten plats. H. var bl. a. den
förste, som systematiskt sökte förklara
atomkärnornas egenskaper, utgående från antagandet, att
de äro uppbyggda enbart av protoner och
neutroner. Bland H:s skrifter märkas ”Die
physi-kalischen Prinzipien der Quantentheorie” (1930)
och ”Die Atomkerne” (1947).
Hejare (även fal Iver k), en vikt, som
upphissas till en viss höjd och åter får nedfalla
lodrätt för att åstadkomma verkan genom den vid
fallet förvärvade levande kraften. Nyttjas vid
åtskilliga arbetsmaskiner, t. ex. fallhammare och
pålkranar. H. betecknar stundom hela maskinen
i fråga.
Hejde, socken i Hejde ting i Gotlands s.
härad, ö. n. ö. om Klintehamn; 62,01 km2, 517 inv.
(1951). Omfattar ett smalt odlingsstråk i n. och
jämn skogsmark i s. 1,322 har åker. Kyrkan
med torn och lå rA.us av Botvid (omkr. 1230)3
förnäm glasmålningskyrku. Ingår i H. och Väte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
