Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Idrottssköld - Idrottstidningar - Iduméen - Idun (mytologi) - Idun (veckotidning) - Idun (sällskap) - Iduna - Iduns tryckeri ab. - Idus - Idyll - Idö - I. E. - i. e. - I ena bot - If - Iffland, August Wilhelm - Ifigeneia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
837 Idrottstidningar—Ifigeneia 838
eningen utdelar även en o. 4 ggr så stor i.
vid tävlingar mellan Stockholms folkskolor m. fl.
samt som vandringspris.
Idrottstidningar, se Idrottsbladet samt
Sport-och idrottstidningar.
Iduméen, se Edom.
Idun, nord, myt., enl. Snorres Edda en asynja,
maka till Brage, skaldekonstens gud. Hon
förvarade de äpplen, varav gudarna åto, då de
åldrades, för att återvinna sin ungdom. En gång
lyckades jätten Tjasse med Lokes hjälp röva
henne bort från Asgård. Gudarna blevo nu
gamla och gråhåriga. De höllo ting, och Loke måste
lova att hämta I. tillbaka. Iklädd Frejas
falkhamn, flög han till jättens gård, träffade I.
ensam hemma, förvandlade henne till en nöt
och flög med denna i sina klor tillbaka till
Asgård. Om I:s bortrövande diktade redan
Tjo-dolf från Hvine (omkr. 900). Namnet I.
betyder möjl. ”föryngrerskan” (av iÖ, ”åter”). Sagan
om I:s äpplen återgår till klassiska sagor om
Hes-peridernas gyllne äpplen och österländska om
livets träd. Av eddakvädena nämner blott den sena
”Lokasenna” I.
Idun, illustrerad veckotidning i Stockholm,
uppsattes dec. 1887 av Fritjof Hellberg som
organ särskilt för kvinnan och hemmet samt
vann snart stor spridning. Vid
romanpristävlingar för I. väckte Selma Lagerlöf 1890 och
Olof Högberg 1905 först uppmärksamhet.
Senare redaktörer ha varit Johan Nordling 1906
—15, Ernst Högman 1915—22, Beyron
Carlsson 1923—27 och, sedan 1928, Eva Nyblom
(från 1941 Hökerberg). — Veckotidn. Hvar 8
Dag uppgick i I. 1932.
Idun. 1) Sällskap, syftande att ”åvägabringa
en vidsträcktare personlig beröring emellan de
i Stockholm bosatta män, hvilka åt vetenskap,
vitterhet och konst på skilda banor egna
verksamhet och intresse”, grundat 1862 av Edv.
Bergh, I. Hallström, J. F. Höckert, A. Key, A.
E. Nordenskiöld och H. Wieselgren. — Litt.:
Th. Westrin, ”Några bidrag till sällskapet I:s
historia” (1912); ”Sällskapet I:s porträttmatrikel
1939” (I94O).
2) Nya I d u n, sällskap, grundat 1885 på
initiativ av professorskan Calla Curman och
avsett att ”bereda kvinnor med olika
verksamhetsområden men gemensamma intressen tillfälle till
enkla och innehållsrika samkväm”. En historik
jämte medl.-förteckning utkom 1935.
Idüna, Götiska förbundets (se d. o.) tidskrift.
Iduns tryckeri ab., grundades i Stockholm
1893 av F. Hellberg, erhöll 1897 titeln kungl.
hovboktryckeri; 1903 förvärvade P. A. Norstedt
& söner aktiemajoriteten; är numera anslutet till
Esselte. I. driver huvudsaki. affärstryckeri med
kortregistersystem som specialitet.
Idus [1’-], lat., en av de dagar, från vilka man
vid datumräkningen utgick i den romerska
kalendern, i mars, maj, juli och oktober den 15,
eljest den 13.
Idy’ll (grek. eidy’llion, liten bild), diktart, eg.
skapad av sicilianen Theokritos på 200-talet f. Kr.
Efter förebilden av sicilianska herdars
växelsång
er framställde han scener ur herdars och
lantmäns enkla naturliv i smärre dikter. Herdelivet
framstår där som ett lugnt och lyckligt
naturtillstånd, personerna äro tagna ur verkliga livet. Hos
efterföljarna, bl. a. Vergilius och sedermera
Tasso, Guarini m. fl., blev det idylliska snart
förklädnad och konventionell form; som
herdedikt odlades i århundraden vad den litterära
smaken kallade i. En renad uppfattning, som
identifierade i. med en okonstlad skildring av enkla
människors liv i (relativt) primitiva förhållanden,
inträdde på 1770-talet.
Idö, lotsplats i Smålands skärgård, 9 km s. ö.
om Västervik.
I. E., förk. för immunitetsenhet och för
internationell enhet (hormon-, vitaminenhet).
i. e., förk. av lat. id est, det är, d. v. s.
I ena bot, jur., ålderdomligt uttryck, förr
använt vid bestämmande av sammanlagda
bestraffningen för en för flera brottsliga handlingar
(s. k. realkonkurrens) till olika, ännu ej avtjänta
straff dömd person. De olika straffen skulle
därvid enl. vissa regler ofta minskas el. till sin art
förvandlas.
I’f, kal klippö utanför Marseille, med slottet
Chåteau d’I f [Jatå’ di’f], förr statsfängelse.
Iffland [i’flant], August Wilhelm, tysk
skådespelare, teaterledare och dramatisk
författare (1759—1814). I. var 1777—79 anställd vid
hovteatern i Gotha, 1779—96 vid nationalteatern i
Mannheim, från 1792 som konstnärlig ledare, och
blev 1796 dir. för hovteatern i Berlin. Bland
hans roller märkas Kung Lear, Franz Moor i
”Rövarbandet”, Wurm i ”Kabal och kärlek”,
Martin Luther (Z. Werner) och en rad
karaktärer i det borgerliga skådespelet och lustspelet,
ofta av hans egen hand. Hans bästa stycken äro
"Die Jäger”, "Die Hagestolzen” och "Der
Spie-ler”. Sina triumfer som skådespelare vann I.
huvudsaki. inom den borgerliga repertoaren, men
hans virtuosa teknik, sällsynta smidighet och
oböjliga energi segrade även i det högre dramat. Som
teaterledare var I. en märkesman och räknas
jämte sin läromästare K. Ekhof och F. L.
Schrö-der som den moderna tyska teaterns skapare.
Ifigenei’a (grek. Ifige’nela, lat. Iphigenid), grek,
myt., Agamemnons och Klytaimestras dotter. Då
grekiska flottan, som skulle avsegla till Troja,
kvarhölls i Aulis i Beotien av vindstilla,
framkallad av Artemis’ vrede mot Agamemnon,
förklarade siaren Kalchas, att I. måste offras åt
Artemis. Artemis hindrade emellertid offrets
fullbordan genom att sätta en hind i I:s ställe och
bortföra henne till Tauris (på Krim). Här blev
hon Artemis’ prästinna med uppdrag att offra
alla skeppsbrutna främlingar. Då Orestes kom för
att hämta den tauriska Artemis’ bild, igenkände
syskonen varandra och flydde till Grekland med
gudabilden. Myten om I. behandlades med
förkärlek av de tragiska skalderna, bl. a. Euripides
(”I. i Aulis” och ”1. i Tauroi”), och har i nyare
tid bearbetats av Racine och Goethe samt
lämnat text till två operor av Gluck. Grekernas
bildande konst har ofta framställt ämnen,
hämtade från sagan om I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
