Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Islam - Islamitisk konst - Island - Naturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
Islamitisk konst—Island
172
parti hade sitt förnämsta stöd bland den ariska
befolkningen i de ö. provinserna, och dess lära
blev 1502 statsreligion i Persien. Schiiterna
erkänna endast koranens bud men icke sunna.
Bland schiiterna i Persien uppstod under senare
hälften av 700-talet en ny sekt, i s m a i 1 i t e
r-n a, uppkallad efter Ismail b in D j a f a r, en
ättling till Ali. De lärde, att koranen bör tolkas
allegoriskt och att blott de av gudomlig ingivelse
vägledda imamerna av Alis släkt ha nyckeln till
dess rätta tolkning. Enl. sin teori, att Ismails son
Muhammed vore den siste imamen, efter vars
bortgång imamerna skulle vara fördolda, ända
tills den av Gud utlovade mahdi (”den vägledde”)
uppenbarade sig, kunde de proklamera vem som
helst bland Alis ättlingar som mahdi. En
ismaili-tisk missionär grundade fatimidernas
dynasti; den i Kairo regerande kalifen betraktades
som mahdi och fick efter Häkims tronbestigning
996 gudomlig dyrkan. Ismailiternas samfund gav
i sin tur upphov åt en ny sekt, assassiner
(se d. o.). — Även hos chäridj iterna
(”se-paratister” av cha’radja, ”utgå”) var det politiska
intresset huvudsaken. Denna fanatiska sekt ansåg
det för en helig plikt att uppträda mot varje
kalif, som icke fullt motsvarade deras stränga
fordringar på fromhet och laglydnad. M u t a z
i-literna (”dissidenter”, av ’a’zala, ”avskilja”)
äro i:s rationalister, som sökt förmedla den
sun-nitiska trosläran med förnuftets krav. Deras
frisinnade idéer spredo sig raskt i bildade kretsar,
men på den stora massan utövade de nya idéerna
ringa inflytande. Mutaziliterna ägde dock bestånd
som en vetenskaplig skola, vilken slutligen gav
upphov till en förmedlingsteologi, i främsta
rummet representerad av el-A’schari (d. 935)»
skaparen av den ortodoxa muhammedanska
dogmatiken. — Bland märkligare rörelser inom i. är även
den mystisk-teosofiska riktning, som
framträdde på 700-talet och kallas s u f i s m. Ordet süfi
(eg. ”klädd i yllemantel”, av ?üf, ”ylle”) blev det
vanliga namnet på en klass av botgörare, som buro
ett dylikt plagg som ett slags ordensdräkt.
Då Muhammeds anhängare genom sina
erövringar kommo i beröring med de kristna,
påverkades de av bland dessa rådande asketiska
ten
denser. Klosterinstitutionen och
munklivet lärde araberna känna
mycket tidigt. Härmed förbundo
sig varjehanda panteistiska idéer,
som härstammade från
buddismen, och sufismen vann snart
allmännare spridning, i synnerhet
i Persien. Att i mystisk kärlek
till Gud tillintetgöra sig själv
genom oavlåtlig kontemplation och
genom denna tillintetgörelse
upplösas i Gud blev sufismens
slutliga mål. — En puritansk,
reaktionär rörelse uppstod på 1700-talet i
Nedjd, det inre Arabien, där
Ab-delwahhäb stiftade en sekt;
efter honom kallades dess medl.
vahhabiter. De sökte
återställa i:s lära i dess ursprungliga
renhet, motsatte sig den överdrivna dyrkan, som
ägnades Muhammeds person och fördömde
helgondyrkan som avguderi. I det inre Arabien
grundade Abdelwahhäbs anhängare ett mäktigt rike.
På 1920-talet fingo vahhabiterna under Ibn Saud
kontrollen över i:s heliga platser, främst Mecka.
— Den viktigaste moderna islamitiska sekten är
b a b i s m e n i Persien, stiftad av Ali
Muhammed från Schiraz (d. 1850). Han kallade sig
B ä b, ”port”, med samma betydelse som Jesu
ord ”jag är vägen”. Babismens läror utgöra en
på emanationsteorien (Mose, Kristus, Muhammed
och Bab äro stigande emanationer av Gud)
vilande panteistisk sufism, utan asketism och med
starka etiska krav.
I. har gått ut över stora delar av världen. Dess
huvudområden ligga inom ett brett bälte från
Filippinerna och Ostindiska öarna i ö. genom s.
och mell. Asien samt n. och mell. Afrika fram till
Atlanten. Antalet av dess bekännare kan icke
exakt anges, då åtskilliga av dess områden icke
äro statistiskt kontrollerbara. En i möjligaste mån
noggrann beräkning kommer för år 1929 till
totalsiffran 242 mill. För enskilda länder må
nämnas följ, siffror: Java c:a 40 mill., Indien (år
1941) 94,3 mill., Egypten (1937) 14,5 mill.,
Syrien (1935) 1,5 mill., Palestina (1942) 987,985,
Irak (1935) 3,1 mill., Balkanländerna (1922) 3,2
mill.
Litt.: I. Goldziher, ”1. fordom och nu” (1915),
”Vorlesungen über den Islam” (2:a uppl. 1925);
C. Snouck Hurgronje, ”Mohammedanism” (1916);
A. J. Wensinck, ”The Muslim creed” (1932).
Islamitisk konst, se Muhammedansk konst.
Island (isl. island), Europas näst största ö, i
Atlantiska oceanen, mellan Grönland och
Skandinavien; ligger mellan 63° 24’ n. br. (Dyrhölaey)
och 66° 32’ n. br. (Rifstangi) samt mellan 130
30’ v. Igd (Gerpir) och 240 32’ v. Igd (Bj
arg-ta ngar); 102,819 km2; 144,293 inv. (1950).
Huvudstad: Reykjavik (55,980 inv.).
Naturförhållanden. Med undantag av sydkusten,
som är jämn, sandig och utan inskärningar, äro
I :s stränder i allm. höga, branta och sönderskurna
av fjordar och bukter, mellan vilka höga uddar
och halvöar skjuta ut i havet (jfr kartan). Vid
ISLAMS UTBREDNING
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
