Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakin - Jako - Jakob (patriark) - Jakob (Sebedeus’ son) - Jakob (Alfeus’ son) - Jakob (Herrens broder) - Jakob (greve av norra Halland) - Jakob I (konung av England) - Jakob II (konung av England) - Jakob Edvard (III) (engelsk pretendent)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
309
Jakin—Jakob
310
Ja’kin, den högra av de båda kopparpelarna
vid ingången till Salomos tempel. Jfr Boas.
Jako, zool., se Papegojor.
Jakob, Isaks son, gammaltestamentlig patriark,
även kallad Israel. Slughet är hos honom
ett iögonenfallande karaktärsdrag (jfr bedrägeriet
mot Esau och fadern och senare överlistandet av
Laban). Hans liv är en serie av olyckor och
lidanden, och på ålderdomen bedrages han av sina äldre
söner, som äro avundsjuka på hans älsklingsson,
Josef.
Jakob, Sebedeus’ son, nämnes i Mark, i: 19
jämte brodern Johannes och brödraparet Simon
och Andreas som en av de lärjungar Jesus först
kallat. Han var en av de 12 apostlarna och till
hörde enl. Mark. 5: 37 m. fl. ställen med sin
broder och Simon Petrus Jesu förtrognaste. J.
led martyrens död; han avrättades av Herodes
Agrippa senast år 44. Hans dag är den 25 juli.
Jakob, Alfeus’ son, nämnes i N. T:s alla
förteckningar på apostlarna som en av de 12 (Mark.
3: 18, Matt. 10: 3, Luk, 6: 15, Apg. 1: 13).
Huruvida han är identisk med den i Mark. 15: 40
och parallelltexter nämnde Jakob ”den yngre”
är osäkert.
Jakob, ”Herrens broder” (se om Jesu bröder
Mark. 6:3), intog intill år 62, då han dödades
på översteprästens anstiftan, en ledande ställning
i den äldsta kristna församlingen i Jerusalem.
Paulus, som i 1 Kor. 15: 7 berättar om den
upp-ståndnes uppenbarelse för J., är ett vittne om J :s
auktoritet i judekristna kretsar (se Gal. 2: 9, och
jfr Apg. 12: 17, 21: 18). Se Jakobs brev.
Jakob, furstar.
Danmark. J., greve av n. Halland. Han var
sonson till Valdemar Sejrs oäkta son Niels, som
fått Halland till län 1216. J. dömdes 1287 till
fredlöshet som medskyldig i mordet på konung
Erik Klipping. Från sina borgar i Halland,
Hune-hals och Varberg, deltog han med de övriga
konungamördarna i härjningen av Danmarks
kuster. 1305 avstod J. sitt grevskap till norske
konungen Håkon Magnusson och dog få år därefter.
England. 1) J. (eng. James) I, konung (1566
—1625), son till Maria Stuart och lord Darnley.
Han blev, sedan hans moder 1567 nödgats avsäga
sig tronen, som J. VI krönt till Skottlands konung
och förklarades redan 1578 myndig. Efter
drottning Elisabets död 1603 erkändes J. som hennes
efterträdare (han var
dottersons dotterson
till Henrik VII). I
England förmådde han
ej att emot
parlamentets växande styrka
bevara den starka
konungamakt, som ätten
Tudor uppbyggt. Hans
lärda pedanteri,
vankelmod, högdragna
later och svaghet för
ovärdiga gunstlingar
(Carr, Buckingham)
berövade honom snart
hans nya undersåtars aktning och förtroende. Om
J :s regering i England och hans vacklande
utrikespolitik se England, sp. 708. — J. ägde ganska
grundliga kunskaper, särskilt i teologi. Även som
förf, har J. uppträtt, i sin ungdom med åtskilliga
poem, sedan med avh. om konungadömets
gudomliga rätt. Han äktade 1589 Anna av Danmark och
hade med senne sönerna Henrik Fredrik (d. 1612)
och Karl (I) samt dottern Elisabet, g. m.
”vinterkonungen”, Fredrik av Pfalz. — Litt.: Biogr. av
T. F. Henderson (1904) och C. Williams (1934).
2) J. II, konung (1633—1701), andre son till
Karl I och Henriette Marie av Frankrike. Han
tillfångatogs av parlamentshären 1646 men
lyckades 1648 fly. 1652
—55 tjänade han i
franska hären och
1657 i den spanska. Då
hans. broder Karl II
1660 besteg Englands
tron, blev J.
storamiral. Som sådan
vinnläde han sig mycket
om flottans
förvaltning. J. hade 1660
låtit viga sig vid Anna
Hyde (d. 1671) och
anslöt sig under
restaurationens första tid
till det högkyrkliga
partiet. Senare övergick han i hemlighet till
katolicismen, tillkännagav 1672 sin trosförändring och
gifte sig 1673 med Maria Beatrix av Modena.
Han nedlade s. å. storamiralsämbetet, då
parlamentet avpressade konungen sanktion på testakten.
Efter upptäckten (1678) av den s. k. papistiska
sammansvärjningen gjordes försök att utestänga
J. från tronföljden. Under Karls II:s sista år
utövade J. ett starkt inflytande på denne. Vid
Karl II:s död 1685 besteg J. tronen; ett par
försök kort därefter att störta honom (i England
av Karl II :s oäkta son hertigen av Monmouth
och i Skottland av hertigen av Argyll)
misslyckades och bidrogo endast att öka tories’
sympatier för J. Snart började dennes planer att
införa enväldet och ånyo bereda katolicismen rum
i England tydligt framträda. Motståndet tog
hösten 1688 form av en revolutionär rörelse, i
spetsen för vilken J :s måg Vilhelm av Oranien ställde
sig. Till rörelsens framgång bidrogo de
(ogrundade) tvivel man hyste om legitimiteten av J:s
10 juni 1688 födde son Jakob. Då Vilhelm i
nov. 1688 landsteg i England, flydde J. till
Frankrike, där han fick årligt underhåll av
Ludvig XIV, och höll till sin död formligt hov i
S:t Germain. J:s försök att med fransk hjälp
återerövra Irland (1689—90) misslyckades.
Sedan Ludvig XIV i freden i Rijswijk 1697 erkänt
den nya styrelsen i England, var J:s sak
hopplös. — J :s döttrar i första giftet, Maria och
Anna, blevo bägge drottningar i England. Bland
hans oäkta barn märkes fältherren hertigen av
Berwick. — Litt.: H. Belloc, ”James the second”
(1928).
3) Jakob Edvard (”J. III”), ”den äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
