Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnetism - Magnetit, magnetisk järnmalm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357
Magnetit
358
delningen. Vid
fortsatt delning
sönderläg-ges slutl. magneten i
sina minsta smådelar,
molekylerna. Man
föres härigenom till den
föreställningen, att m.
är en egenskap hos
molekylerna och att
en magnet är
uppbyggd av m o 1 e k
y-larmagneter. Mag-netisering innebär
ingenting annat än att
mo-lekylarmagneterna el.
grupper av sådana,
s. k. elementa
r-m a g n e t e r, vilka i
ett omagnetiskt mate-
rial ligga godtyckligt riktade, ordnas i mer
el. mindre hög grad med polerna åt samma
håll. Bibehållas efter magnetiseringens
upphörande elementarmagneternas nya riktningar
helt el. delvis, har materialet vid magnetiseringen
blivit en permanent magnet. — Det
magnetiska fältets styrka, magnetiska fältstyrkan
el. fältintensiteten, i en punkt definieras analogt
med elektrisk fältstyrka som den kraft, varmed
en magnetpol av
styrkan i i
punkten påverkas. En
magnetisk
kraftlinje
anger i varje punkt
genom sin riktning
fältstyrkans
riktning; kraftlinjetät-heten i den
omedelbara omgivningen av en punkt är
ett mått på
fältstyrkans storlek i
punkten i fråga.
Kraftlinjerna ut-
träda från positiva poler och förlöpa till negativa
poler. De äro alltid slutna kurvor. En avbildning
av ett magnetiskt fält möj liggöres genom
användandet av järnfilspån. Man betäcker magneten med
ett pappersblad, som beströs med ett fint skikt av
järnfilspån. Knackar man på papperet, ordna sig
järnfilspånen i linjer, som representera
kraftlinjerna. Fig. i—3, som erhållits på dylikt sätt,
åskådliggöra kraftlinjeförloppet kring resp, en
stavmagnet, en hästskomagnet och ett
magnetise-rat klot och visa, hur kraftlinjerna konvergera
mot polerna. Det fält, som fig. 3 visar, erinrar
starkt om det jordmagnetiska fältet (se
Jordmag-netism). — Det magnetfält, som utbildas kring en
ledare, vilken genomflytes av en elektrisk ström,
kan även åskådliggöras med tillhjälp av
järnfilspån. — Den magnetiska potentialen i en
punkt definieras som det arbete, som erfordras
för att föra en magnetpol av styrkan + 1 från
en oändligt avlägsen punkt till punkten i fråga.
—■ Om ett järnstycke införes i ett magnetfält,
Fig. 3. Kraftlinjeförloppet vid
magnetiskt klot.
komma dess elementarmagneter att vrida sig, så
att deras axlar i större el. mindre utsträckning
sammanfalla med fältriktningen. Järnstycket har
själv blivit en magnet. Man betecknar detta
fenomen som magnetisk influens el. i n d u
k-t i o n. Järnets magnetisering, d. v. s.
volymenhetens magnetiska moment, beror av fältstyrkan.
Kvoten mellan magnetiseringen för en viss
fältstyrka och denna fältstyrka benämnes s u s c e
p-tibilitet. Ett järnstycke har på magnetfältet
en sådan inverkan, att det förefaller, som om
kraftlinjerna sögos in i järnet. Man säger, att
järn har stor permeabilitet.
Permeabilite-ten mätes av förhållandet mellan induktionen och
fältstyrkan. Fig. 4 åskådliggör ett homogent
magnetfälts deformation genom införande av en
järnring i detsamma. — Järn, nickel och kobolt och
vissa legeringar mellan dem inbördes och med
andra metaller, vissa oxider av järn, nickel och kobolt,
några legeringar icke innehållande dessa tre
metaller, bl. a. Heuslers legeringar, samt gadolinium
ha hög susceptibilitet (5— ______
40) och benämnas f e r r
o-magnetiska ämnen.
Alla andra ämnen ha
utomordentligt liten
susceptibilitet och kallas, om
denna är positiv, pa r a
magnet i s k a, om den är
negativ, diamagnetiska.
För de paramagnetiska
substanserna är
permeabili-teten > 1, för de diamag-
netiska <1. — Den förste, som sökte ge
en förklaring av elementarmagneternas natur,
var A. M. Ampère. Han gjorde antagandet,
att det magnetiska momentet hos en
molekyl härrör från en i molekylen kretsande
elektrisk ström. Efter uppställandet av
elektronteorien låg det nära till hands att identifiera de
ampèreska strömmarna med cirkulerande
elektroner. Senare har man förts till den
uppfattningen, att Ampères molekylarströmmar ej
endast representeras av cirkulerande elektroner och
elektronbanor inom atomen utan även av
roterande elektroner och andra roterande, elektriskt
laddade elementarkroppar. Ur elektronteorien har
bl. a. W. Voigt, men framför andra P.
Lange-vin, sökt härleda en teori för m. Langevins teori
har visat sig fruktbärande för den vidare
utvecklingen och bildar grundval för senare teorier om
såväl para- som diamagnetismen och
ferromag-netismen. Inom de moderna teorierna spelar
mag-netonbegreppet en viktig roll. — Litt.: E.
Grim-sehl, ”Lehrbuch der Physik”, 2:1 (6:e uppl. 1932) ;
J. H. J. Müller och C. S. M. Pouillet,
”Lehrbuch der Physik”, 4 (n:e uppl. 1934);
”Mag-netismus”, utg. av P. Debye (1933).
2) Se Animal magnetism.
Magnetit, magnetisk järnmalm, som
malmbildande även kallad s v a r t m a 1 m, ett av
de viktigaste järnmalmsmineralen, består av
järn-oxidoxidul, FeO . Fe2O3, kristalliserar reguljärt,
vanl. i oktaedrar, är spröd, ogenomskinlig,
järnsvart, metallglänsande och ger svart streck. Hård-
Fig. 4.
Kraftlinjeförloppet vid ett
homogent magnetiskt fält,
vari införts en
järnring.
Fig. 2.
Kraftlinjeförloppet vid hästskomagnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
