Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norska hästen - Norsk aluminium co., a/s - Norska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
Norsk aluminium co., a/s—Norska litteraturen
172
ten). Dess egentliga hemort är Hedmark och
Opland fylken, varifrån den sedan spritt sig
åt n. och ö., alltmer undanträngande
fjordhästen. Under 1800-talets senare hälft
åstadkoms genom renavel en typisk och för landet
passande ras. Gudbrandsdalshästen är medelstor,
omkr. 150 cm över manken, av arbetshästtyp;
färgen vanl. brun, mörkbrun el. svart, oftast
utan tecken. Bålen är långsträckt, skenbenen
torra med täml. lång och riklig hårbeklädnad.
Rasen är synnerligen härdig och lättfödd samt
har en i förhållande till storleken ovanlig
styrka. Dess avelsområde omfattar Vestfold och
östfold fylken. I Sverige har rasen stor
utbredning, särskilt i Värmland, Dalarne och
Norrland.
Norsk aluminium co., a/s, Höyanger,
grundat 1915 (nuv. bolag 1923), driver
aluminiumverk vid Höyanger samt (genom sitt dotterbolag
a/s Nordisk aluminiumindustri) plåt- och
trådvalsverk i Holmestrand. Tillverkningskapaciteten
uppgår till c:a 10,000 ton aluminium per år.
Bolagets aktiekapital 14 mill. norska kr. N. äges
till c:a 50% av Aluminium Ltd, Canada, och
äger i sin tur ett dotterbolag i Danmark
(A/S Dansk Aluminiumindustri). Motsv.
svenska dotterbolag (ab. Svenska
aluminiumkompaniet) har såtillvida friköpts, som det numera till
omkr. hälften äges av Aluminium Ltd och till
hälften av ab. Svenska metallverken.
Initiativtagare till koncernen och dess på sin tid främsta
drivande kraft var S. Kloumann.
Norska litteraturen. Frånsett isländska
litteraturen föreligga också prov på inhemsk norsk
skaldediktning från heden tid och tidig
medeltid, ss. ”Haraldskvädet” av Torbjörn
Hornklo ve, ”Häkonarmål” av Eyvind
Skalda s p i 11 i r, Ottar Svartes och S i g v a t
Tordssons dikter till Olav den helige. Ett
stort antal norska folkvisor och stäv från
medeltiden är upptecknat; flera äro autoktona, ss.
den märkliga visionsdikten om dödsriket
”Drau-mekvæde”. Vid slutet av medeltiden försvann
i det närmaste norsk litteratur, och något
boktryckeri upprättades icke i Norge förrän på
1600-talet. En ny begynnelse ger den kulturhistoriska
”Hamarkrönikan” från 1500-talet; som med
längtan ser tillbaka på den döende katolska tiden.
1567 skrev lektorn i Bergen Absalon
Peder s s ö n den historiska och patriotiska
överblicken ”Om Norgis rige”; Stavangerprästen
Peder Claussön författade ”Norriges
Be-scriffuelse” (utkom 1632) och översatte Snorre
Sturlassons kungasagor. Hallvard
Gunnar s s ö n skrev en åskådlig hexameterdikt,
”Akrostichis”, om Kristian IV:s hyllning vid
Akershus 1591. Norges första betydande
diktare i nyare tid är Nordlandsprästen Peter
Dass (1647—1707), som i ”Nordlands trompet”
med gemyt och realistisk kraft tecknade bilder
ur bönders och fiskares liv. En mindre,
kvinnlig poet var Dorothea Engelbrekt
s-datter (1634—1716). Född i Bergen 1684 var
den store, till Danmark överflyttade
komediförfattaren och upplysningsmannen Ludvig H
öl
berg. En samling unga litterater, som på
1770-talet bildade Det norske selskab i Köpenhamn,
bragte lyrik och dramatik till en viss blomstring:
Niels Kroog Bredal, Johan Nordahl
Brun, anakreontikerna Johan Vibe och
Jens Zetlitz, diktaren och kritikern Claus
P’ a s t i n g och framför allt Johan
Herman Wessel (1742—85), som författade det
kvicka lustspelet ”Kiærlighed uden strömper”
och ”Comiske fortællinger”.
Med Henrik Wergeland (1808—45)
komma norsk litteratur och norsk nationalkänsla
till sitt definitiva genombrott. Han var en poet
av rikaste livskänsla och flödande fantasi samt
över huvud en personlighet av överlägsna mått.
Johan Sebastian Welhaven (1807—73)
kände sig tillbakastött av Wergelands måttlöshet
och oklarhet. 1830 började mellan dem och
deras partier en vitter strid, som fortsatte under
1830-talet och vars förnämsta minnesmärke är
Welhavens sonettcykel ”Norges dæmring” (1833).
Welhaven förde därvid den aristokratiska
bildningens talan, och striden fick en vidare
nationell betydelse, i det att han från att ha hävdat
smak och klarhet i litteraturen övergick till att
angripa det omogna och oäkta i den nya norska
nationalkänslan. Nyheter i Welhavens egen
diktning äro norska landskapsskildringar och
upptagandet av motiv ur norsk folksaga. Från
Welhavens krets utgingo Peter Christen
As-b j ö r n s e 11 och Jörgen M o e, som 1842
utsände första häftet av ”Norske folkeeventyr”,
vilka fingo betydelse för språket och
national-medvetandet. Grundläggande för det norska
målets utveckling blev Ivar Aasens
grammatik och ordbok över det norska folkspråket och
för norsk historieskrivning P. A. M u n c h s
”Det norske folks historie” (1852—63).
Camilla Collett (1813—95), Wergelands syster,
skrev med ”Amtmandens dötre” (1855) den
första moderna romanen med kritik från
kvinnlig synpunkt av det konventionella äktenskapet.
Björnst jerne Björnson (1832-—1910)
och Henrik Ibsen (1828—1906) förde den
norska litteraturen till en storhetstid av
internationellt inflytande. Björnsons bondeberättelser,
inledda 1857 med ”Synnöve Solbakken”, visade
ett poetiskt och konstnärligt mästerskap, dittills
okänt i norsk novellistik. Hans lyrik är i sina
yppersta stycken av tiden ej berörd. Också för
norsk teater blev Björnson näst efter Ibsen
epokgörande. Hans bästa skådespel ha kraft och glans.
Den norska skönlitteraturen fick med den
väldiga uppgången hos Ibsen och Björnson och
några deras samtida en nationell och politisk
betydelse av första rang. Ibsen skrev först
historiska dramer, ss. ”Kongsemnerne”, och därefter
symboldramerna ”Brand” (1866) och ”Peer Gynt”
(1867). Båda, och främst ”Brand”, ha haft en
djupgående betydelse som moraliska
kulturfaktorer i nordiskt själsliv. Med sina följ,
samtids-dramer, i vilka småningom en genial
symbolistisk teknik inmängde sig bredvid den realistiska,
sträckte Ibsen sitt inflytande till alla kulturfolk;
på 1880- och 1890-talen stod han som dramats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
