Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ortelius, Abraham - Orthoptera - Ortit el. allanit - Ortler - Ortnamn - Ortnamnskommissionen (Ortnamnskommittén) - Ortoceratiter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
595
Orthoptera—Ortoceratiter
596
des 1575 till Filip II :s av Spanien geograf.
Under vidsträckta resor i v. Europa samlade han
de bästa då befintliga kartor, sammanställde dem
i ”Theatrum orbis terrarum” (1570; 53 kartor),
en av de värdefullaste urkunderna i kartografiens
historia. 1573 utgav O. ett tillägg med 17 kartor,
”Additamentum Theatri” etc.
Ortho’ptera, zool., se Rätvingar.
Ortit el. allanit, ett till epidotgruppen
hörande, monoklint kristalliserande, på cerium m. fl.
sällsynta jordartsmetaller rikt mineral av svart
(i omvandlat tillstånd brun till gulbrun) färg. I
granitpegmatiter är o. ett ej sällsynt mineral;
den uppträder också vid vissa metasomatiska
malm- el. mineralförekomster, t. ex. tills, m. cerit
vid Bastnäs.
Ortler [å’rtlor], alptopp, se Alperna, sp. 368.
Ortnamn kallas alla benämningar på
geografiska föremål, t. ex. hus, gårdar, byar, socknar,
städer, landskap och länder (”bebyggelsenamn”,
”kulturnamn”); åar, sjöar, vikar, sund, öar, uddar,
berg, stenar, skogar, ängar, åkrar, vägar, broar
och gränsmärken (”naturnamn”). Som ex. på o.
kunna nämnas Tullgarn, Kalmar, Jämtland,
Lagan, Vättern, Omberg, Mora stenar, År stabron.
I åtskilliga fall äro o. tusentals år gamla. Andra
åter äro mycket unga, och nya namn tillkomma
alltjämt. Den vetenskap, som sysslar med o:s
tolkning, kallas ortnamnsforskning. Denna
åsyftar att med hjälp av namnbelägg i gamla
handlingar, lokala uttalsformer, studium av
terrängen m. m. klarlägga namnens betydelse. Först
i senare tid har man lyckats avvinna o. mera
betydande resultat. Dessa äro framför allt av
språklig art. Ofta lämna o. emellertid värdefulla
upplysningar av annat slag, t. ex. ang. gångna tiders
gudadyrkan och bebyggelsehistoria. — I
Sverige påbörjades med tillkomsten av
Ortnamnskom-missionen 1902 den systematiska undersökning av
landets o., som ännu pågår. Det 1917 grundade
Inst. för ortnamns- och dialektforskning vid
Göteborgs högsk. undersöker o. i Göteborgs och
Bohus län. Sydsvenska ortnamnssällskapet i Lund
har insamlat namnmaterial från Malmöhus och
Kristianstads län. Fr. o. m. 1928 är det av
Ort-namnskommissionen ledda Svenska
ortnamnsarkivet i Uppsala sysselsatt med att bl. a. insamla
o:s dialektala uttalsformer i rikets övriga län.
Det nämnda inst. i Göteborg har av sin publikation
”Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län” hittills
utg. 11 dir (1923—51). — 1930—50 innehade
J. Sahlgren personlig professur i nordisk
ortnamnsforskning vid Uppsala univ.; efter
Sahl-grens avgång inrättades en professur i nordiska
språk, särsk. ortnamnsforskning. Ledande tidskr.
är den 1913 grundade Namn och bygd, red. av J.
Sahlgren. Redogörelser för den svenska
ortnamns-forskningens historia, hjälpmedel och viktigare
resultat lämnas av I. Modéer i Zeitschrift für
Ortnamenforschung, 8 (1932) och av G. Franzén
i ”Nordisk kultur”, 5 (1939). En populärt hållen
handbok är J. Sahlgren, ”Vad våra o. berätta”
(i Verdandis småskr., 351, 2:a uppl. 1944). Goda
förteckningar över bebyggelsenamn äro C. M.
Rosenberg, ”Geografiskt-statistiskt handlexikon
öfver Sverige” (2 bd, 1882—83) och ”Svensk
ortförteckning” (1935 ff.). — Finlands svenska
o. ha bearbetats av T. E. Karsten m. fl. Stora
namnsaml. finnas i Svenska litteratursällskapets i
Finland arkiv i Helsingfors. — Norges o.,
framför allt dess bebyggelsenamn, äro samlade och
bearbetade i det av O. Rygh m. fl. förf,
monumentalverket ”Norske gaardnavne” (19 bd, 1897
—1936), det ståtligaste ortnamnsverk något land
äger. — Den danska officiella
ortnamnspubli-kationen är ”Danmarks stednavne”, sedan 1922
utg. av Stednavneudvalget, den danska
motsvarigheten till Ortnamnskommissionen i Sverige.
Ortnamnskommissionen (tidigare kallad O r
t-namnskommittén) tillsattes 1902. Ledande
kraft var länge prof. Adolf Noreen. O:s nuv.
led. äro prof. J. Sahlgren, ordf., kammarrådet
E. Schalling, prof. I. Lundahl och (för finska
och lapska ortnamn) prof. B. Collinder. Sekr. är
1 :e arkivarie H. Ståhl. Dess uppgift är bl. a. att
ombesörja de statliga ortnamnsundersökningarna
och att handlägga namnregleringsärenden.
Kommissionen har insamlat uttalsformer för ortnamn
i alla delar av Sverige, excerperat omfattande
saml. av äldre namnbelägg och bearbetat namnen
i ett flertal län. Den värdefullaste delen av det
insamlade materialet utgöres av de med s. k.
landsmålsalfabetet upptecknade lokala
namnformerna. Kommissionens saml. finnas tillgängliga i
Svenska ortnamnsarkivet i Uppsala. O. har utg.
bearbetningar av ortnamnen i Älvsborgs län
(1906—48) och i Värmlands län (1922 ff.) samt i
delar av Hallands län (1948 ff.) och Skaraborgs
län (1950 ff).
Ortoceratiter (av grek. ortho’s, rak, och ke’ras,
horn), fossila fyrgälade bläckfiskar el.
tetra-branchiata cefalopoder, tillhörande ordn.
Nau-tiloidea. De
sammanfördes förr
under ett gemensamt
släkte, Orthoceras,
vilket dock numera
indelas i ett flertal
familjer med en
mängd släkten och
arter. O. torde ha
erinrat om den nu
levande pärlbåten,
Nautilus, men
skalet var rakt. I
bo-ningskammaren avsöndrade djurets
mantel en
fortsättning av skalet utåt,
och sedan flyttade
dj uret längre ut
i boningskammaren
samt avsöndrade
där bakom sig en
skalvägg, ett s e p-
t u m. Härigenom kom skalet att bestå av dels
boningskammaren och dels en serie bakom
densamma belägna luftkamrar, vilka genom en
köttig mantelsträng, sifon, stodo i förbindelse, så
att djuret kunde pumpa dessa luftkamrar fulla
Ortoceratit i kalksten från
Yxhult i Närke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
