Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Paleolitiska kulturer, paleoliticum - Paleolitiska perioden - Paleolitisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
729
Paleolitiska perioden—Paleolitisk konst
730
Fig. i. Negativa avtryck av händer. Castillo-grottan.
C. Burkitt, ”The Old Stone Age” (2:a uppl.
1949).
Paleolitiska perioden, p a 1 e o 1 i’t i c u m, se
Paleolitiska kulturer.
Paleolitisk konst är icke en konst för konstens
skull utan tillkommen i magiskt syfte. P.
uppträder först i och med den yngre grottidens första
period, aurignacientiden, och kan naturligt
uppdelas i två olika grupper, grottkonsten och
boplatskonsten. Grottkonsten (fr. art pariétal,
eng. cave art) omfattar ristningar, målningar och
skulpturer i grottor, som använts som kultplatser.
Boplatskonsten (fr. art mobilier, eng.
home art) består av statyetter, inristade figurer
och geometriska ornament på benbitar och stenar,
samt i enstaka fall av reliefer. — Sedan
Altamira-grottan upptäckts 1879, ha efter hand ett mycket
stort antal grottor påträffats, vilka äro
dekorerade med ristningar och målningar. De viktigaste
äro belägna inom dep. Dordogne och Ariège i s.
Frankrike samt i prov. Santander i n. Spanien,
men enstaka grottmålningar av hög kvalitet
finnas också utanför dessa huvudområden, t. ex. i
La Piletta i prov. Malaga. De viktigaste grottorna
äro Altamira, Castillo, Hornos de la Pena, La
Pasiega, Covalanas, Buxu och Pindal i
Santander-trakten, Niaux, Maz d’Azil, Le Portel, Les Trois
Frères, Tuc d’Audoubert och Bedeilhac i Ariège
samt Lascaux, Font de Gaume, Les Combarelles
och Pair-non-Pair i trakten av Les Eyzies,
Dordogne. Tack vare framför allt H. Breuils arbeten
har man numera en genom boplatskonsten
strati-grafiskt säkrad utvecklingshistoria för
grottkonsten. Denna kan sammanfattas i två olika
cykler. Den första, aurignacien-périgordien-cykeln,
börjar med negativa avtryck av händer, målade
i röd färg, och med fingrarna dragna vågformiga
linjer (”macaroni”). Därefter följa röda och
gula konturteckningar och sedan röda el. svarta
lineära teckningar och punkterade linjer, som i
sin tur efterträdas av ganska grova försök att
Fig. 2. Jägare klädd
i en renhud med
påsittande horn. Les
Trois Frères-grottan.
använda två färger, rött och svart. Mot slutet
av périgordien förekomma åter röda och svarta
lineära teckningar. Inom denna cykel äro
cervi-dernas och bovidernas horn och klövar nästan
alltid tecknade i ett vridet perspektiv (fr.
perspec-tive tordue). Den andra cykeln, som omfattar
slutet av solutréen och magdalénien, börjar med
mycket enkla svarta linjeteckningar. Därefter
följa ofullgångna målningar i svart med lätt
skuggad insida av konturen, vilka efterföljas av
svarta modellerade och ristade figurer. Denna
utveckling leder först till figurer, skuggade i
brunt och svart, och
kulminerar så i de magnifika
polykroma bilderna. Inom
denna cykel äro djurens
horn mestadels återgivna i
sträng profil. Sist kommer
slutet av
magdalénien-konsten, små röda
profil-tecknade dj ur, stundom
kombinerade med
ornamen-tik i azilien-stil. Som
typexempel för den äldre
cykeln kan nämnas Lascaux
(se bild vid
Lascauxgrot-tan) och för den yngre
Altamira (se bild vid d. o.).
I stor sett kan man säga, att den äldre
cykeln kännetecknas av rörliga, dynamiska
djurbilder, den yngre av statiska. Både inom den
äldre och den yngre gruppen av
grottmålningar påträffas figurer av mycket hög
konstnärlig kvalitet, men det magiska handlande, som
är själva grunden till konstskapandet, har också
ur vår tids synpunkt medfört en stor svaghet i
denna konst, frånvaron av komposition. Endast
vid två tillfällen’vågar man, om också med stor
tvekan, tala om sammanhörande scener, näml,
dels en framställning av en bison, en man och
mannens totemdjur i Lascauxgrottan, dels en
högst märklig framställning i Les Trois Frères,
där en man, klädd i en bisonhud, jagar ett djur,
vars bakdel är hämtad från en ren och
fram-delen från en bison, och ytterligare en ren, vars
framben är en människas armar och bakbenen
tillhöra en bock. Dyl. fabeldjur äro icke helt
ovanliga inom p. I Lascaux förekomma bl. a.
bilder av en enhörning, som aldrig haft någon
motsvarighet i djurvärlden. — Utöver
djurbilderna förekomma bilder av människor och
geometriska figurer (te ctiformes). Människobilderna äro
icke av någon högre kvalitet som konstverk be-
Fig. 3. Jaktscen med maskerad jägare och fabeldjur.
Les Trois Frères-grottan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
