Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Parhelier - Pari - Paria(h) - Parian - Paria vota - Parietalorgan, hjässöga, pannöga - Parietaria - Paris - Läge, omfattning och folkmängd - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
853
Parhelier—Paris
854
Parhelier, meteor., se Halofenomen.
Päri (it., lika), (av) lika värde; al pari, till
lika värde, till p. Uttrycket användes huvudsaki.
om aktier, obligationer och liknande värdepapper
samt om utländska valutor. En aktie el.
obligation säges stå i p., om dess marknadsvärde (kurs)
sammanfaller med det nominella värdet (det
belopp. varpå den lyder).
Päria(h) (identiskt med tamil. paraiyan,
trumslagare, av paräi, trumma), en av de största
tamil-talande kasterna i Sydindien, tidigare omtalad
som pulaiyan. P. arbeta vanl. som avlönade
jordarbetare och förrätta även andra lägre sysslor.
— Alltsedan G. Raynal har p. i Europa fått
hävdvunnen betydelse som beteckning för de
lägsta och mest föraktade folkskikten; något
underlag för denna uppfattning finnes emellertid ej
i verkligheten.
Pariän [eng. utt. pä’arian] (urspr. eng.,
”pa-risk”), en till porslin närmast hänförlig keramisk
tillverkning, som efterhärmar den pariska
mar-morns färg och mest brukas till statyetter, vaser
o. dyl. P. utgör en ersättning för biskvifabrikaten
(oglaserad fältspatäkta porslinsmassa).
Pa’ria vöta, lat., lika många röster (för som
emot, vid en omröstning).
Parietälorgan, hjässöga, pannöga.
Urspr. hade ryggradsdjuren förutom de två
sido-ögonen sannolikt även två pann- el. h j ä s
s-ö g o n, ett främre, parietalorganet
(pa-rietalögat), och ett bakre, pinealorganet
(pinealögat). I sin mera ursprungliga form ha
båda p. bibehållit sig bland nu levande
ryggradsdjur endast hos nejonögonsläktet. Det främre,
parietalögat, försvinner i regel helt. Endast hos
vissa kräldjur (bryggödlan, egentliga ödlor och
varaner) har det bibehållits som ett
Ijuspercipie-rande organ och utgör en liten, i ett hål i
skalltaket belägen, rundad, med vätska fylld blåsa.
Det bakre p. finnes visserligen hos de flesta nu
levande ryggradsdjur men är vanl. helt obetydligt
med körtellik struktur och kallas e p i f y s.
Parietäria, släkte av fam. nässelväxter med
spiralställda blad och utan brännhår. P.
offici-nalis, b 1 i d n ä s s 1 a, 2—4 dm hög, mj ukhårig,
flerårig, växer sällsynt i Skåne.
Paris [fr. utt. pari’], Frankrikes huvudstad.
P. är det klassiska Lutetia Parisiörum (Caesar,
”De bello gallico”, VI, 3), vulgärlat. Lutetia de
Parisiis, Civitas de Parisiis, sedan (Cité de) Paris.
Parisii var namnet på en keltisk folkstam.
Läge, omfattning och folkmängd. P. är beläget
på öar i Seine (c:a 26 m ö. h.) och på båda
sidor om floden, c:a 250 km från dess mynning,
mitt i nordfranska bäckenet. I bäckenets
centrala del mellan Seines övre lopp och dess biflod
Loing i ö. och bifloderna Oise och Eure i v.
ut-göres berggrunden av tertiära lager, som
nedifrån räknat bestå av plastisk lera, pariskalk
(calcaire grossier), beauchampsand, briekalk,
fon-tainebleausand och beaucekalk. Genom tektoniska
rörelser och framför allt genom erosionen ha de
nuv. terrängförhållandena framträtt. Efter
sam-manflödet med Marne bildar Seine stora
meand-rar i den breda dalen. Den plastiska leran, som
haft stor betydelse för tegel- och
lervarutillverk-ning, träffas i s. v. delen av P. (stadsdelarna
Grenelle och Passy) och i förstäderna Vanves
och Issy-les-Moulineaux. ö. härom vidtar
paris-kalkplatån, som sträcker sig s. och v. om Seine
till Ivry, Vitry och Choisy-le-Roi och som i
Vil-lejuif når 80 m ö. h. och i Montagne
Sainte-Geneviève (Panthéon) 56 m. Denna platå
ge-nomskäres av Seines biflod Bièvre, som numera
inom P. till större delen rinner i kloakledningarna.
Medeltemp. för jan. är 2°5 och för juli i8°e;
för hela året io°7. Den årliga
nederbördsmäng-den uppgår till 570 mm. — P. har en yta av
104 km2; befolkningen uppgick 1950 till 2,853,000.
Den sammanhängande stadsbygden har emellertid
växt långt ut över stadens administrativa
gränser och omfattar nästan hela dep. Seine, som
har en yta av 479,5 km2 och 5,008,000 inv. (1950).
Dep. Seine utanför P., la banlieue, hade 1931 13
städer med 50,000—100,000 inv., 20 med 25,000—
50,000 inv., 27 med 10,000—25,000 inv. och 11
med 5,000—10,000 inv. De största av dem äro
Boulogne-Billancourt, Asnières, Saint-Denis,
Mon-treuil-sous-Bois, Levallois-Perret, Colombes,
Neuil-ly-sur-Seine, Saint-Maur-des Fossés och
Courbe-voie. Men storstaden P. sträcker sig även
utanför dep. Seine in i dep. Seine-et-Oise,
Seine-et-Marne och Osie (La gr ande banlieue). Med
denna omfattning hade P. 1946 6,064,031 inv.
Historia. Lutetia Parisiörum på en ö i Seine,
där floden lätt kunde passeras, hade förbindelse
med stränderna genom broar. Efter Galliens
erövring av romarna växte en stad upp också
på s. Seine-stranden på Montagne
Sainte-Gene-viève. Den gamla vägen från Orleans i s. gick
längs nuv. Rue Saint-Jacques över la Cité och
vidare längs Rue Saint-Martin till Saint-Denis,
där en annan väg från Troyes och Melun
tillstötte, varefter den fortsatte över Pontoise,
Lille-bonne och Harfleur till Engelska kanalen. Från
den romerska staden på Sainte-Geneviève
härröra ruinerna av ett palats (se Cluny), en teater
under nuv. Lycée Saint-Louis vid Boulevard
Saint-Michel och arenan vid Rue Monge. Sedan
denna stad förstörts under slutet av 200-talet
av germaner, återstod endast staden på la Cité,
som nu befästes. Under karolingerna förlorade
P. sin politiska betydelse och led under 800-talet
svårt vid vikingarnas angrepp. Fr. o. m. Hugo
Capet började en ny blomstringstid för P.
Befästningarna runt la Cité förstärktes, och
klostren med sina byar utvecklades på Seines båda
stränder. Fr. o. m. Filip I hade konungarna sin
bostad i P. Deras palats låg i v. delen av la
Cité och biskoparnas i ö. Trätornen Grand och
Petit Chåtelet (se Chåtelet), som försvarade
föregångarna till nuv. Pont au Change, resp.
Petit-Pont, ersattes under Ludvig VI :s regering med
stentorn. Från 1 ooo-talet slogo köpmän och
hantverkare sig ned på n. Seine-stranden mellan Grand
Chåtelet, Saint-Merri- och Saint-Gervaiskyrkorna.
Så växte stadsdelen la Ville upp. Den
bredare n. Seine-armen gynnade flodtrafiken, och
P. blev snart flodområdets viktigaste hamn.
Broarna över Seine försågos med hus och blevo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
