Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pfalziska huset - Pfalziska tronföljdskriget - Pfalziskt vin - Pfannenstill, 1. Göran Magnus - Pfannenstill, 2. Bertil - Pfeffer, Wilhelm - Pfeiffer, Richard - Pfennig - Pfister, Oskar - Pfitzner, Hans - Pflugk-Harttung, Julius von - Pflüger, Eduard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
Pfalziska tronföljdskriget—Pflüger
176
1654—1720 regerande dynastien, omfattande Karl
X Gustav, Karl XI, Karl XII och Ulrika
Eleonora. Jfr Pfalz 1).
Pfalziska tronföljdskriget, 1688—97, orsakades
av de anspråk Ludvig XIV vid huset
Pfalz-Sim-merns utslocknande 1685 (se Pfalz 1) i sin
svägerska Elisabet Charlottes av Orléans namn
ställde på vissa områden i Pfalz. För att bekämpa
dessa anspråk bildades 1686 Augsburgförbundet,
varefter 1688 krig utbröt mellan Frankrike och
tyske kejsaren. Franska trupper härjade 1689
Pfalz, varefter England, Nederländerna, Spanien
och Savojen anslöto sig till Frankrikes fiender.
1690 segrade emellertid de franska trupperna
under marskalken av Luxembourg över de allierade
vid Fleurus, 1692 vid Steenkerken, 1693 vid
Neer-winden på den nederländska krigsskådeplatsen;
även i Italien och Spanien ledo de förbundna
makterna förluster. Till sjöss förlöpte kriget
annorlunda; visserligen lyckades den från
Englands tron fördrivne Jakob II att i spetsen för
franska trupper landstiga på Irland, men han
besegrades 1690 vid Boyne, och den franska flottan
led 1692 nederlagen vid Barfleur och La Hougue.
Krigets ogynnsamma inverkan på Frankrikes
handel tvingade det att 1696 i Turin sluta fred
med Savojen, som erhöll Pignerol, och 1697 i
Rijs-wijk med Tyskland, England och Nederländerna.
Pfalziskt vin, vin från Rhenpfalz, se
Rhen-viner.
Pfa’nnenstill. 1) G ö r a n Magnus P., teolog
(1858—1940), e. o. prof, i praktisk teologi och
moralteologi 1900 (ord. 1909), prof, i systematisk
teologi med undervisnings- och
examinationsskyl-dighet i teol. etik 1913, domprost 1912, allt i Lund,
teol. dr (i Uppsala) 1907, emeritus 1923. Som
teolog representerade P. den ritschlska teologien
i den utgestaltning denna fått genom W.
Herr-mann och var vid 1900-talets början en av dess
mest framträdande och stridbara målsmän. Organ
för P:s teologiska och kyrkliga strävanden var
Kristendomen och vår tid. P. var led. av
kyrkomötena 1908—20 och blev v. ordf, i Internationella
förbundet till protestantismens väl och värn 1923
(hedersordf. 1930). Bland P:s skrifter märkas
”Kristendomen förr och nu” (1913, ny uppl. 1934;
mot B. Lidforss), ”Kristendomen och kriget”
(1915). ”Studier tillägnade M. P.” utkom 1923.
2) Bertil Algot P., den föreg:s brorson,
sociolog (f. 1909 22/a), fil. dr och doc. i praktisk
filosofi 1936, i sociologi 1947, examinator i
sociologi och föreståndare för sociologiska inst. i
Lund 1948. P. har bl. a. sysslat med tattarfrågan
samt religions- och industrisociologiska problem.
Pfe’ffer, Wilhelm, tysk växtfysiolog (1845
—1920). Han var urspr. apotekare och senare
prof, i botanik vid olika univ., från 1887 i Leipzig.
P. är en av den moderna växtfysiologiens främsta
grundläggare. Hans vetenskapliga verksamhet
rörde sig inom de flesta viktigare områden av
växt-fysiologien. P:s talrika avh. äro delvis
grundläggande även för den allmänna fysiologien liksom
för rent kemiska och fysikaliska
problemställningar.
Pfeiffer [pfäi’far], Richard, tysk läkare
(1858—1945), 1899—1909 prof, i hygien vid univ.
i Königsberg, till 1925 prof, i samma ämne i
Breslau. P. klarlade coccidiernas utvecklingscykel
samt upptäckte och beskrev den s. k.
influensabacillens egenskaper och odlingsbetingelser. (P:s
förmodan, att denna bacill förorsakade influensa,
visade sig dock ej vara riktig). Han
publicerade viktiga bidrag till diagnosen av kolera,
tyfus och pest samt utförde grundläggande studier
över endotoxinernas egenskaper.
Pfe’nnig [-ik], tyskt skiljemynt, fanns redan
tidigt under medeltiden och var i årh. Tysklands
enda silvermynt; av 1 Mark rent silver myntades
240 Pfennige. P. försämrades småningom genom
allt större koppartillsats. 1871—1923 var P. =
V100 av myntenheten Mark. Sedan 1948 är P. =
V100 Deutsche Mark i Västtyskland och är i
Östtyskland även = 1/ioo Mark.
Pfi’ster, Oskar, schweizisk teolog och
psykolog (f. 1873), kyrkoherde i Zürich 1902—-39. P.
är övertygad psykoanalytiker, även om han i vissa
avseenden intar en gentemot S. Freud självständig
hållning. I en rad mycket spridda skrifter, t. ex.
”Die Psychoanalyse im Dienste der Erziehung”
(1929), hävdar han psykoanalysens betydelse för
uppfostran och själavård.
Pfitzner [pfi’ts-], Hans, tysk tonsättare (1869
—1949), bedrev konservatoriestudier i Frankfurt
a. M., verkade som konservatorielärare, dirigent
och operaledare i Koblenz, Mainz, Berlin,
München och Strassburg, var 1920—29 föreståndare
för en mästarklass för komposition vid
konsternas akad. i Berlin och 1930—34 prof, vid akad.
för tonkonst i München. Han framträdde vid
sidan härav ofta som gästdirigent. P. har, i
anslutning till romantiska stilideal, utbildat en personlig
och egenartad stil. Inflytande från Wagner är
särsk. märkbart i P:s första opera, ”Der arme
Heinrich” (1895). Hans övriga arbeten för
scenen äro ”Die Rose vom Liebesgarten” (1901), den
kärva, symbolfyllda ”Palestrina” (1917) till egen
text (hans främsta verk), ”Das Christelflein”
(s. å., 1938, urspr. skådespelsmusik), ”Das Herz”
(1931), musik till Ibsens ”Das Fest auf Solhaug”
(1888) och Kleists ”Kätchen von Heilbronn”
(1905). P:s produktion innefattar även körverk
med orkester, orkesterverk, kammarmusik och
sånger. — Litt.: Biogr. av H. Rutz (1949).
Pflugk-Ha’rttung [pflo’k-], Julius von,
tysk historiker (1848—1919), prof, i historia i
Basel 1883—89, sedan 1893 anställd vid preussiska
statsarkivet. P. utgav en mängd historiska
skrifter, dels om medeltidens, särskilt påvedömets,
historia, dels i krigshistoriska ämnen, bl. a. från
Napoleonkrigen. Han redigerade även en
”Welt-geschichte”, solid men ojämn (sv. bearb. utg. av
H. Hildebrand och H. Hjärne, 6 bd, 1912—21).
Pflüger, Eduard Friedrich Wilhelm, tysk
fysiolog (1829—1910), från 1859 prof, i fysiologi
i Bonn. P. utförde viktiga undersökningar om
ryggmärgens förrättningar, nervus splanchnicus’
hämmande inverkan på tarmens rörelser, som P.
upptäckte, över den konstanta strömmens
inverkan på nervernas retbarhet samt över
respiratio-nen och blodgaserna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
