Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pindaros - Pinden - Pinder, Wilhelm - Pindos - Pinealorganet - Pinel, Philippe - Pinen - Pinero, Sir Arthur - Pinerolo - Pineus, Conrad - Ping-pong - Pingst - Pingstlilja - Pingströrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
Pinden—Pingströrelsen
218
förbunden. Segrarens pris anges i korthet; diktens
huvudinnehåll utgöres av en myt. Därtill anknyter
P. sina reflexioner, ibland av rent personlig art.
Nästan med våld intvingar P. sina djupa tankar
i det traditionella schemat. Sammanhanget blir
därför ibland språngartat; språket är praktfullt
och bildrikt. Dialekten visar en blandning av
eoliska och doriserande former. Allt detta gör
P. svårfattligast av alla grekiska författare. Han
var högt beundrad under hela forntiden. — Uppl.
av O. Schröder (1900, 1914, kommentar till
”Pythia” 1922, appendix 1923), A. Puech (1922
—23 med fr. övers.), C. M. Bowra (1935). övers,
av F. Dornseiff (ty., 1921), B. Risberg m. fl.
(”Grekisk och romersk lyrik”, 1934), E. Zilliacus
(”Choros”, 1939). — Litt.: G. Norwood, ”P.”
(1945).
Pfnden, se Pindos.
Pinder, Wilhelm, tysk konsthistoriker (1878
—1947), från 1911 prof, i konsthistoria vid olika
tyska univ., från 1936 i Berlin. Bland hans ofta
av originella, väckande synpunkter präglade, men
mot slutet starkt nationalistiska skrifter må
framhållas ”Deutscher Barock” (1912), ”Die
deutsche Plastik vom ausgehenden Mittelalter bis
zum Ende der Renaissance” (2 bd, 1914—28),
”Die deutsche Plastik des 15. Jahrhunderts”
(1924), ”Die deutsche Plastik des 14.
Jahrhunderts” (1925), ”Das Problem der Generation”
(1927), ”Vom Wesen und Werden deutscher
Formen” (3 bd, 1937—43) och ”Sonderleistungen der
deutschen Kunst” (1944).
Pindos, bergskedja i Grekland (se d. o., sp.
259). P. är ett av de berg, som (jämte Helikon
och Parnassos) uppfattats som ett musernas
hemvist. Sålunda förekommer även i svensk dikt
(Karlfeldt) Pinden som benämning på
sånggudinnornas boning.
Pineälorganet, zool., se Parietalorgan. Om
pinealögat, tallkottkörteln, se ögat.
Pinel [-ä’l], Philippe, fransk psykiater
(1745—1826). Han blev 1792 läkare vid Bicétre
och 1795 vid Salpétrière (båda i Paris), var
därefter prof, vid École de médecine i Paris. P.
genomförde en mänskligare behandling av de
sinnessjuka och brukar betecknas som den
moderna sinnessjukvårdens föregångsman.
Pinén, farm., se Terpener.
Pinero [pini’aråu], Sir Arthur Wing,
engelsk författare (1855—1934), urspr. skådespelare.
P. slog genom med komedien ”The money
spinner” (1880) och skådespelet ”The Squire” (1881).
I båda dessa genrer författade P. ett flertal
pjäser, som ställa honom i främsta ledet av
sekelslutets engelska dramatiker. Ett drag av ibsensk
problemdramatik vidlåder de på sin tid mycket
diskuterade ”The profligate” (1889) och ”The
second Mrs Tanqueray” (1893; sv. övers.
”Tan-querays andra hustru”, 1895). Bland hans övriga
skådespel märkas ”The notorius Mrs Ebbsmith”
(1895; sv. övers. 1897) och ”The benefit of the
doubt” (1895; sv. övers. ”1 brist af bevis”, 1896).
Mest kända av hans habilt utförda, lätt
sentimentala komedier äro ”Sweet lavender” (1888) och
”The gay Lord Quex” (1899; sv. övers. ”Lord
Quex”, 1902).
Pinerolo [-rå’lå], fr. Pignerol, stad i Italien,
30 km s. v. om Turin; c:a 20,000 inv. Staden var
fordom en viktig fästning och tillhörde bl. a.
1536—74 Frankrike. Berömd kavalleriskola.
Pinèus, Conrad Martin, dispaschör,
konstsamlare (1872—1946), tillhörde en 1808 till
Sverige inflyttad judisk familj. Jur. kand, i
Uppsala 1897, utbildade sig P. till specialist på
sjörättsliga frågor och var från 1904 dispaschör i
Göteborg, där han även gjorde sig känd som ivrig
konstsamlare. Hans mecenatverksamhet och hans
stimulerande betydelse som personlighet bidrogo
avsevärt till det uppsving i Göteborgs konstliv,
som var märkbart från 1910-talets slut. Kärnan
av hans samling finns fortfarande i familjens ägo.
— Litt: Ingeborg v. Rosen, ”C. P.” (1946).
Ping-pong, förr namnet på bordtennis.
Pingst (grek, pentekostè, den femtionde, näml,
dagen efter påsk), en av de religiösa
huvudfesterna hos judar och kristna. Hos j udarna var p.
urspr. en skördefest vid avslutningen av
sädes-bärgningen, 50 dagar efter dess början. I
efter-judisk tid blev p. en minnesfest för lagens
utgivande på Sinai, enär lagen antages ha givits
50 dagar efter uttåget ur Egypten.
Inom den kristna kyrkan är p. den tredje
årliga högtiden, en glädjefest. Enl. skildringen
i Apg. 2 utgöts under den första kristna p. den
Helige ande över lärjungarna. P. gömmer även
mycket av natursymbolik och har blivit kyrkans
”vårfest”. Redan under medeltiden smyckades
kyrkorna vid p. med nyutsprucket löv. Numera
firas två pingstdagar såsom helgdagar i Sverige;
ända långt in på 1700-talet hade man fyra.
Pingstlilja, bot., se Narciss växter.
Pingströrelsen, en större väckelse, som från
1906 gått över den evangeliska världen. Dess
historiska uppkomst anknytes till en extatisk
väckelse i Wales 1904. En baptistpastor Joseph
Smale, som där fått mottaga sitt ”andedop”,
överförde väckelsen till Los Angeles i Förenta
staterna, som blev p:s vagga. Väckelsen överfördes
till Europa av en norsk metodistpastor T. B.
B ar ratt, som blev förmedlaren av p:s
utbredning icke endast till Sverige och Danmark utan
även till England och Tyskland. — Till Sverige
kom rörelsen i början av 1907; starkast
anknytning fick p. i frikyrkliga kretsar, framför allt
hos baptisterna. Den egentliga schismen mellan
dessa och p. ägde rum 1913, då Filadelfia
baptistförsamling i Stockholm uteslöts ur
baptistsamfundet. Därmed blev p. i Sverige självständig,
och en mängd nya församlingar grundades. F. n.
finnas c:a 625 församlingar med c:a 90,000 medl.
(1953). Två riktningar finnas, som uppstått
genom en schism 1929, då f. d. missionären A. P.
Franklin, som 1923 övergått till p., efter segslitna
strider uteslöts och följdes av ett 30-tal
församlingar. Största betydelsen för p. i Sverige ha
pastorn i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm Lewi
Pethrus och förf. Sven Lidman haft. En konflikt
mellan dessa ledde 1948 till att den senare uteslöts
ur församlingen. Svenska p. driver mission i Kina,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
