Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Piperazin, hexahydropyrazin - Piperin - Piperonal - Pipett - Pipharsläktet - Piphas - Pipkrake - Piplärksläktet - Pippin el. Pipin - Pipping (äpplesort) - Pipping, ätt - Pipping, 1. Fredrik Wilhelm - Pipping, 2. Hugo - Pipping, 3. Rolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
Piperin—Pipping
228
kautschukindustrien, förr även i medicinen som
lösningsmedel för urinsyra.
Piperin, C17H19O3N, en i peppar
förekommande alkaloid, som lätt löser sig i alkohol.
Piperonäl, se Heliotropin. P. har fått stor
användning i parfymindustrien.
Pipe’tt (fr. pipette, dimin. av pipe, pipa),
stick-hävert, ett glasrör, ofta utvidgat på mitten,
vilket brukas vid kemiska arbeten till uppsugning
och uppmätning av mindre vätskemängder.
Pipharsläktet, Lagömys (Ocho’tona), bildar
fam. p i p h a r a r bland gnagarna. överkäkens
gnagartänder äro breda, benen korta, tårna på
undersidan hårbeklädda. Yttre svans saknas.
Nästan alla leva i bergstrakter el. på högstäpper och
bo i klipprämnor el. grävda hålor. Till vintern
samla de förråd av gräs. De förekomma mest i
Centralasiens bergstrakter. Den 14,5 cm långa,
gråbruna dvärgpipharen, L. pusillos,
finns även i Ural och vid Volga, den om
marsvinet i storlek och kroppsform erinrande s
i-b i r i s k a el. f j ä 11 p i p h a r e n, L. alpinus,
förekommer i n. Asiens bergstrakter, p i k a n, L.
princeps, i n. delarna av Klippiga bergen.
Piphas, se Has, sp. 933.
Pip krake, vid omväxlande frost och tö
uppkommande isbildning i vattenfylld ytjord, som
därigenom utvidgas, varvid späda plantors rötter
avslitas. P. motverkas genom jordens avdikning,
därav vållad skada på växterna mildras genom
tung vältning.
Piplärksläktet, A’nthus, tillhör fam. ärlor
bland ordn. tättingar. Piplärkorna skiljas från
ärlorna genom att stjärten är kortare än
den hoplagda vingen och genom fläckig
fjäderdräkt. Liksom lärkorna vistas de på öppna fält,
varjämte hannen sjunger under flykten med
utspärrade vingar. De leva av mindre, ryggradslösa
djur; boet redes på marken. Alla äro flyttfåglar.
Ängspiplärkan, A. pratensis, är ovan
mörkbrun, under gråaktig med svarta fläckar och
förekommer över hela Sverige. I skärgårdarna
ersättes den av den något mörkare
skärpiplärkan, A. obscurus. F ä 1 t.p i p 1 ä r k a n, A. cam-
Ängspiplärka.
Ur ”Våra fåglar i Norden”.
pestris, gulgrå, finnes på hed- och sandmark på
några ställen i s. och mell. Sverige. T r ä d p i
p-lärkan, A. trivialis, finnes i alla skogiga delar
av Sverige; den är ovan mörkbrun, under gulvit
med svarta fläckar. Rödstrupiga
piplärkan, A. cervinus, häckar i fjällens övre
björkskogar och videsnår.
Pippin el. P i p i n (lat. Pipinus), namn på
flera härskare av den karolingiska ätten. P. ”av
Héristal” (d. 714), rikshovmästare (major
domus) i Austrasien och Neustrien, hade en
oäkta son, Karl M a r t e 11, som var fader till
P. den lille (d. 768). Denne blev efter sin
faders död 741 rikshovmästare (till 747 jämte
sin bror Karlman), avsatte senare den siste
me-rovingiske konungen och hyllades själv som
konung 752. Om P:s grundläggande av
Kyrkostaten se d. o. P. hävdade med kraft sitt välde både
inåt och utåt och lade grunden för sin sons,
Karl den stores, erövringar. P. den lilles sonson
och Karl den stores son P. (777—810) var
konung av Italien, och dennes brorson Ludvig den
frommes son P. (d. 838) fick vid riksdelningen
817 konungariket Akvitanien. Om hans och hans
bröders strid med fadern se Ludvig, sp. 48.
Pipping, en äpplesort, se Äpple.
Pipping, finländsk ätt, urspr. från Sachsen,
adlad med P.i) 1839.
1) Fredrik Wilhelm P., biblioteksman
(1783—1868). Han blev 1814 prof, i
lärdomshistoria och universitetsbibliotekarie vid Åbo
akademi samt sedermera vid Helsingfors univ.,
vars rektor han var 1833—39. P. var 1841—55
led. av senatens ekonomidep. (till 1853 chef för
ecklesiastikexpeditionen). Han utgav bl. a. en
noggrann ”Förteckning öfver i tryck utgifna
skrifter på finska” (1856—57) och ”Historiska
bidrag till Finlands calendariografi”, 1—3 (1858
—62).
2) Knut Hugo P., den föreg:s sonson,
språkforskare (1864—1944), prof, i nordisk filologi
i Helsingfors 1908—29. P. började som
foneti-ker, och det fonetiska betraktelsesättet spelar
alltid en stor roll i hans språkhistoriska skrifter.
Hans produktion är mycket mångsidig och
omfattar även filologiska verk. Bland mängden av
hans skrifter må nämnas ”Om klangfärgen hos
sjungna vokaler” (dr-avh., 1890), ”Über die
Theorie der Vocale” (i Acta Societatis
scientia-rum fennicae, 20, 1895), ”Zur Phonetik der
finnischen Sprache” (i ”Mémoires de la Société
finno-ougrienne”, 14, 1899), ”Gotländska studier”
(1901), ”Guta lag och Guta saga” (1905—07),
”Inledning till studiet av de nordiska språkens
ljudlära” (1922). Under senare år ägnade sig P.
med förkärlek åt runologien och eddaforskningen.
3) Hugo Rudolf (Rolf) P., den föreg:s son,
filolog (f. 1889), prof, i svenska språket och
nordisk filologi vid Åbo akad. 1928, akad:s rektor
1936—42. P:s forskning har i främsta rummet
rört Erikskrönikan, som han på ett förträffligt
sätt utg. (1921) och ägnat ett flertal arbeten.
Viktigast av dessa är den imponerande
kommentar (1926), där han från skilda synpunkter
belyser den betydelsefulla urkunden. Av övriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
