Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Planeter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
Planeter
264
Det violetta ljuset reflekteras redan av
atmosfärens översta lager, det röda däremot tränger
igenom atmosfären och reflekteras först av p:s
yta. Ur skillnaden mellan bildernas diam, fann
Wright atmosfärens höjd vara 190 km. Han fann
också, att de vita polarfläckarna huvudsaki. äro
bildningar i atmosfären (ev. moln av iskristaller)
men delvis även bildningar på Mars’ yta (ett
tunt lager av snö el. rimfrost). De direkta
observationerna av Mars’ yta visa även tillvaron
av en atmosfär, då ytformationerna ibland
framträda skarpa, ibland dölj as av molnbildningar.
De spektrografiska undersökningarna visa, att
såväl syre som vattenånga förekomma i
atmosfären, dock i ytterst obetydliga mängder. 1947
påvisade G. P. Kuiper, att även kolsyra ingår
i Mars’ atmosfär, och detta rikligare än i
jordatmosfären. Medelst termoelement har man
uppmätt Mars’ infraröda värmestrålning och funnit,
att temp. varierar mellan —450 och + 180 i
ekvatorstrakterna, mellan —700 och +6° i
polartrakterna. 1877 upptäckte Asaph Hall i
Washington Mars’ båda månar, P h o b o s (Fobos) och
D e i m o s (krigsgudens följeslagare hos
Home-ros). Den innersta av dessa månar, Phobos, är
unik därigenom, att dess omloppstid är betydligt
kortare än Mars’ rotationstid, varför den går
upp i v. och ned i ö. och under ett Mars-dygn
fullbordar mer än två omlopp i förhållande till
en punkt på Mars’ yta.
Den stora luckan mellan Mars och Jupiter
ut-fylles av småplaneterna (as t e r o i de
r-n a el. p 1 a n e t o i d e r n a), som skilj a sig
från de stora p. genom sina betydligt mindre
dimensioner. Den största, C e r e s, har en diam,
av 765 km; för det stora flertalet understiger
diam. 100 km, den minsta kända har blott 1 å 2
km diam. Numera vet man aldrig riktigt, hur
många små-p. man känner, då man för varje
nytt objekt måste ha så många observationer, att
en banbestämning kan utföras, och man först
sedan kan avgöra, huruvida p. är ny el. förut känd.
Varje konstaterad ny p. erhåller ett löpande
nummer; vid slutet av 1950 voro 1,568 p. numrerade.
På några få undantag när röra sig små-p.
mellan Mars och Jupiter med omloppstider,
varierande mellan 2 och 9 år. Excentriciteten är ofta
betydande, upp till 0,65 (för p. Hidalgo), även
lutningen kan ha stora värden (430 för Hidalgo).
Små-p :s fördelning i rymden mellan Mars och
Jupiter är ej likformig, utan på bestämda
avstånd, motsv. enkla förhållanden mellan små-p :s
och Jupiters omloppstider, uppträda luckor,
sannolikt framkallade av den sistn. p:s störande
inverkan. Några av små-p. äro av särskilt intresse.
433 Eros, som upptäcktes 1898, rör sig delvis
innanför Mars’ bana och kan följaktligen komma
mycket nära jorden; minsta avståndet är 0,15
astronomiska enheter el. 22 mill. km. Ännu
närmare kommer den 1932 av Delporte i Uccle
upptäckta p., 1,221 Amor, vars minsta avstånd är
0,10 astronomiska enheter. Ytterligare tre p., 719
Albert, 887 Alinda och 1,036
Ganyme-d e s, nå vid perihelpassagen innanför Mars-banan.
1932 upptäcktes en synnerligen intressant p.,
Apol lo, vars bana skär såväl Venus’, jordens
som Mars’ banor; 15/s 1932 var dess avstånd från
jorden endast 0,07 astronomiska enheter. Även
banorna för två senare upptäckta p., A d o n i s
(1936) och H e r m e s (1937), nå innanför
Venus-banan. 12 av små-p. röra sig approximativt i
samma bana som Jupiter och erbjuda ett
intressant exempel på ett specialfall av
trekropparpro-blemet. Denna grupp p. kallas
Jupitergrup-pen, Akillesgruppen el. T r o j a n e
r-na (emedan de äro uppkallade efter hjältarna i
trojanska kriget).
Jupiter är den största av alla p., dess
ekvatorsradie är 11,2, dess polradie 10,4 ggr
jordens ekvatorsradie. Den har således en betydande
avplattning, och p.-skivans ovala form framträder
tydligt i kikare. I max. är Jupiters ljusstyrka
betydligt större än Sirius’. Det mest
iögonfallande på Jupiters yta är mörka band, parallella med
ekvatorn, samt mellan dem oregelbundna fläckar.
Dessa bildningar ändra ständigt utseende, och
man anser dem vara molnbildningar i en tät
atmosfär; härför talar även Jupiters höga albedo.
1878 uppträdde på s. halvklotet en stor röd, oval
fläck, vars intensitet småningom avtog.
Sannolikt har denna fläck förorsakats av glödande
massor, som brutit fram ur p:s inre. Jupiters
rotationstid vid ekvatorn är på högre
latituder några min. längre, och rotationsaxeln står
nära vinkelrätt mot banplanet. Jupiter har 12
månar, av vilka de 4 större äro av samma
storlek som jordens måne och p. Merkurius. Den
sista upptäcktes 1951. Deras banplan
sammanfalla nära med Jupiters ekvators- och banplan,
och de bli därför under sitt omlopp förmörkade
av Jupiter; ur dessa förmörkelser bestämde Ole
Römer 1676 för första gången ljusets hastighet.
De fyra yttersta månarnas rörelser är retrograd.
I Jupiters spektrum har man identifierat band,
tillhörande ammoniak och metan. Troligtvis
förekommer även vätgas i atmosfären. För yttemp.
har man funnit värden mellan —no0 och —1350.
Saturnus är den näst största av p., dess
ekvatorsradie är 9,5, dess polradie 8,5 ggr jordens
ekvatorsradie. Den skiljer sig från alla övriga
p. därigenom, att den är omgiven av ett i
ekva-torsplanet svävande cirkelrunt ringsystem. Galilei
såg 1610 ett par symmetriskt belägna utväxter
från p.-skivan, och senare upptäckte Chr.
Huy-gens, att Saturnus omgavs av en lysande, fritt
svävande ring. 1675 fann D. Cassini, att denna
ring var dubbel; ett mörkt mellanrum, Cassiniska
delningen, skiljer de bägge ringarna åt. 1837
upptäckte J. F. Encke en svag antydan till delning
i den yttre ringen. Den inre ringen avtager i
ljusstyrka inåt p., och 1850 funno W. C. Bond
och W. R. Dawes, att den fortsätter inåt i en
3:e, ytterst ljussvag och halvt genomskinlig ring,
florringen. Ringsystemets dimensioner framgå ur
följ, sammanställning:
Saturnus’ ekvatorsradie ........................ 61,500 km
Florringens inre radie ....................... - 71,000 ,,
Den inre ringens inre radie .................. 88,600 ,,
„ „ „ yttre „ 117,500 ,,
,, yttre ,, inre ,, 121,100 ,,
,, „ ,, yttre ,, 138,700 ,,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
