Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Portugal - Historia - Litt. - Portugalete - Portugiser - Portugisiska Guinea - Portugisiska Indien - Portugisiska litteraturen - Portugisiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
417 Portugalete—Portugisiska språket 418
parti för general Franco och bistod i viss
utsträckning de spanska nationalisterna med vapen
och frivilliga. Under 2:a världskriget förde
Salazar en neutral men smidig utrikespolitik.
Han träffade ett avtal med Spanien om
samverkan till skydd för båda staternas integritet. 1943
upplätos flyg- och flottbaser på Azorerna till
Storbritannien och U.S.A., vilka voro av
betydande värde i ”slaget om Atlanten”. Under
senare år har en viss fortsatt opposition förmärkts,
men en del smärre kuppförsök ha utan svårighet
omintetgjorts. President Carmona, som hade
omvalts 1935 och 1942, ställde trots sin höga ålder
och klen hälsa åter upp som kandidat 1949. Efter
Carmonas död 1951 uppstod en viss spänning i
landet, enär successionen icke hade ordnats.
Oppositionen gjorde åter vissa framstötar, men en
av dess kandidater, prof. Ruy Luis Gomes,
förklarades enl. en nyantagen restriktiv lag ”icke
valbar”. Efterträdare till Carmona blev general
Francisco Craveiro Lopes (f. 1894).
— P. har på gr. av ryskt veto ännu icke
kunnat bli medl. av FN men accepterade 1947
erbjudandet om amerikansk hjälp enl.
Marshallplanen och anslöt sig 1949 till Nordatlantpakten.
Litt.-. H. Lautensach, ”P.” (2 bd, 1932—37);
F. Sieburg, ”Neues P.” (1937). — H. V.
Liver-more, ”A history of P.” (1947).
Portugalete [pårtogalä’tä], uthamn till Bilbao.
Portugiser, invånarna i Portugal och deras
av-komlingar, spec. i Brasilien. — Adj.:
Portugisisk.
Portugisiska Guinea [giné’a], port. Guiné
Portuguesa, portugisisk koloni på Västafrikas
kust, mellan ii° och 12 V20 n. br. 36,125 km2,
517,000 inv., därav c:a 2,200 européer. Till P.
höra även Bissagosöarna. Den leriga el. sandiga
slätten når i det inre c:a 225 m ö. h. I n. ö.
bo fulbe med högtstående boskapsskötsel.
Främsta exportprodukter äro jordnötter, palmkärnor
och palmolja. Bissau är koloniens huvudstad och
viktigaste hamn. Klimatet är mindre lämpligt
för européer. — P. upptäcktes trol. 1447 och
ingick i den portugisiska prov. Kap Verde till
1879, då det blev särskild koloni.
Portugisiska Indien, port. India Portuguesa,
sammanfattande benämning på de portugisiska
besittningarna i Främre Indien: Goa, Darnäo
och Diu; 3,983 km2, 638,000 inv.
Portugisiska litteraturen. Medeltidens
portugisiska poesi var i det hela en konstlad
hovpoesi och idkades inom konstälskande furstars
hovkretsar. Där odlades ensidigt lyriken efter
provensalskt, sedermera även spanskt mönster.
Den äldsta i provensalskt maner diktande
hovskolan blomstrade under 1200-talet och nådde
sin höjdpunkt under konung Diniz (reg. 1279—
1325) och hans söner. Med Pedro I (reg. 1357
—67), som själv var skald, börjar den
portugisiska poesien alltmer röna inflytande från
Spanien. Den av Garcia de Resende
kompilerade och bortåt 300 diktarnamn innehållande
visboken ”O cancioneiro geral” (tr. i Lissabon
1516) ger en totalbild av den poetiska
produktionen i Portugal under 1400-talet. De följ.
NF XVII — 14
två årh. kännetecknas av ett starkt inflytande
från den italienska och spanska renässanspoesien.
Denna period inledes av Christoväo F a
1-cäo (d. omkr. 1550), Bernardim Ribeiro
(1482—1552), bekant genom sin herderoman
”Menina e Moqa”, samt Så de Miranda (d.
1557), som utvecklade en stor poetisk
verksamhet. Den klassiska smakens seger påskyndades
av Antonio Ferreira (1528—69). Men
tidens dominerande snille var Lui z de
Ca-möes (d. 1580), Portugals störste skald, vars
storartade nationalepos ”Os Lusiadas”
förskaffat honom världsrykte. När Filip II 1580
annekterat Portugal, blev det spanska inflytandet
alltmer överväldigande. Även sedan Portugal
återvunnit sin politiska självständighet, fortfor
slaveriet på det litterära området, och
missriktningarna i 1600-talets spanska poesi (formalism
och bombastisk gongorism) framträda kanske
ännu bjärtare hos de portugisiska imitatörerna.
Dramatiken förkrymptes i Portugal redan från
början, och ”portugisiska dramats fader”, Gil
Vicente, blev utan efterföljare i sitt eget
land. Prosalitteraturen under denna period är
torftig. Det allmänna förfallet inom poesien
fortfor under 1700-talet, vilket karakteriseras av
inflytande från den franska klassicismen. 1756
stiftades det lärda samfundet Areadia
ulissipo-nense, vars syfte var att restaurera poesien och
rensa språket under förening av den nya smakens
fordringar med efterbildandet av de nationella
klassikerna från 1500-talet. Detta samfund
räknade bland sina medlemmar många av tidens
litterära förmågor. De politiska tilldragelserna vid
1800-talets början medförde ett livande av den
djupt försoffade nationalkänslan, och detta, i
förening med de nyromantiska idéernas inträngande,
uppväckte också i litteraturen ett nytt liv. J o ä o
B a p t i s t a d’A1 m e i d a-G arrett,
Antonio Feliciano de Castilho och A1
ex-andro Herculano de Carvalho e
Ar au jo äro det nya skedets banbrytare.
1870-talet betecknar en brytning med den romantiska
litteraturen från seklets början. Oppositionen
representerades av den s. k. Coimbraskolan, vars
förnämsta namn äro Anthero de Q u en t a 1,
Oliveira Martins, Castelo Branco
och Theophilo Braga. Av den nyare
tidens portugisiska författare har ingen kunnat
hävda sig internationellt sett.
Litt.: Th. Braga och C. M. de Vasconcellos,
”Geschichte der portugiesischen Literatur” (i
”Grundriss der romanischen Philologie”, 2:2,
1897).
Portugisiska språket är ett romanskt språk,
som tills, m. spanskan och galiciskan bildar
undergruppen hispano-romanska språk. Denna grupp
har framgått ur det vid den romerska erövringen
till Iberien införda vulgärlatinet, vilket där snart
nog splittrades i en ö. och en v. dialektgren.
Typiska för ljudsystemet i p. äro de talrika
nasalvokalerna [ä, e, i, å, ö] och -diftongerna
[ät, äö, åi, öi\, i ortografien ofta betecknade
med ~, samt långt gående sammandragningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
