Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Projektil - Projektilens inre anordning och verkan - Projektilbana - Projektilverkan - Projektion - Projektionsapparat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
509
Projektilbana—Projektionsapparat
510
tionsverkan i förening erhålles t. ex, vid
beskjutning av fältbefästningar, täckta med jord,
sand el. dyl., med sprängladdade p. med fördröjd
verkan. Efter inträngning i täckningen briserar
p., varvid skyddsrumsväggar o. dyl., belägna inom
den s. k. krossningsradien, förstöras. — D e t
o-nations- och splitterverkan eftersträvas
mot mål av relativt ömtålig konstruktion, ss.
flygplan, opansrade el. svagt pansrade fordon och
överskeppningsbåtar. Härtill användas
sprängladdade p. av olika slag. Mot moderna flygplan
(se Luftvärnsskjutning) kan detonationsverkan
främst påräknas i fråga om vingar, roder och
flygkroppens hölje, medan effektiv splitterverkan
i huvudsak endast kan uppnås mot motorer,
propellrar o. dyl. — Brandverkan mot
byggnader, upplag, skogar, befästningar, stridsvagnar
m. m. åstadkommes med brandgranater, -bomber,
-handgranater m. m. Särsk. mot flygplan
användas ofta finkalibriga brand-p., ofta innehållande
utom brandsats även en stålkärna för
genomträng-ning av flygplanspansar och en liten sprängsats
för uppslitsning av bränsletankar. Vanligaste
brandsatser äro termit, gul fosfor och napalm.
— Speciell verkan avser främst
rökbe-l ä g g n i n g och belysning av stridsfältet
medelst rök- och lys-p. av olika slag (se
Konstgjord dimma och Granat 2), sp. 193 f.). — Se
även Atombomb.
Projektilbana, se Projektil.
Projektilverkan, se Projektil.
Projektion (av lat. proje’ctio, framkastande,
utkast). 1) Geom. P., linearprojektion,
avbildning av ett föremål i rummet på en yta,
vanl. ett plan, genom ett system av räta linjer
(strålar). Genom varje punkt i föremålet går
en bestämd stråle; dennas skärningspunkt med
bildplanet kallas punktens p. — Vid
central-proj ektion utgå alla strålar från en punkt,
proj ektionscentrum. En rät linje
övergår vid p. i en rät linje i bildplanet. Parallella
linjer, som icke äro parallella med bildplanet,
avbildas i linjer, skärande varandra i en punkt,
gränspunkten, som är bilden av de
parallella linjernas gemensamma oändlighetspunkt.
Vid parallellprojektion äro strålarna
parallella (p.-centrum oändligt långt borta). Vid
ortogonal p. träffa strålarna bildplanet under
rät vinkel (vid spetsig vinkel talar man om sned
el. klinografisk p.). Ofta avbildar man
föremålet dels på ett vågrätt plan
(horisontalprojektion), dels på ett lodrätt (v e
r-tikalproj ektion), ibland på ännu ett
sådant, vinkelrätt mot det förra (s i d o p r o j e
k-tion). Vid axonometri projiceras bilderna
i tre sådana, mot varandra vinkel räta plan på ett
fjärde. — I plangeometrien användas
motsvarande begrepp vid avbildning av en figur i
planet på en kurva, spec. en rät linje. — I
elementargeometrien förstås i allm.
med en punkts p. på en rät linje el. ett plan
fotpunkten av normalen från punkten mot linjen,
resp, planet (ortogonal p.). — Ang.
kartprojektioner se Karta, sp. 96 ff.
2) Avbildandet, projicerandet, av ett föremål,
Fig. 1. Diaskopets princip.
vanl. en plan bild, på en skärm medelst
projektionsapparat.
Projektionsapparat, en med ljuskälla försedd
optisk apparat för projektion av genomskinliga el.
ogenomskinliga plana bilder på en skärm. En p.,
avsedd för genomskinliga bilder, kallas d i
a-s k o p, apparaten för ogenomskinliga bilder
kallas e p i s k o p, medan epidiaskopet är en
kombination av båda. Betr, den kinematografiska
p. och smalfilmsprojektorn se Kinematograf. P:s
ljuskälla i förening med linser, och ofta även
speglar, har till uppgift att belysa bilden, som
skall projiceras, så kraftigt och jämnt som
möjligt, medan ett proj ektionsobj ektiv avbildar denna
belysta bild på skärmen. Diaskopet och episkopet
skilja sig genom sättet för bildens belysning. —
Hos diaskopet el.
skioptikonappara-t e n för proj ektion av diapositiva bilder
sammanfalla belysnings- och projektionssystemets optiska
axlar (fig. 1). Principen är exakt densamma
som för förstoringsapparaten med riktad
belysning. Ljuskällan (L), som alltid är punktformig,
utgöres av en kraftig projektionslampa med klar
glaskolv, en båglampa el.
högtryckskvicksilver-lampa. Ljuset från lampan samlas inom
ljusvinkeln a av en vanl. av två plankonvexa linser
sammansatt s. k. dubbelkondensor (K) genom
diapo-sitivbilden (A) till en ljuskon, som har sin spets
i objektivet (O). Vid riktig strålgång avbildar
kondensorn ljuskällan inuti objektivet, vilket i sin
tur projicerar diapositivbilden på skärmen.
Objektivet måste ha så stor diam., att bilden av lampan
får rum inuti. Många p. ha 3-linsig kondensor.
De i Sverige vanligaste p. äro avsedda för
glasbilder av formatet 8,2 X 8,2 cm samt 5X5 cm,
de senare p. vanl. kallade småbildsproj
ek-t o r e r. Även p. för ett nytt format, 7X7 cm,
börja användas. Samtliga dessa apparater ha
kon-densorsystem för bildens belysning. K i n 0 p r
o-j ektorerna för normalfilm ha däremot ett
belysningssystem, bestående av båglampa i
förening med stor konkav spegel utan
kondensor-linser.
Ett episkop el. balloptikon, som det
även kallas efter ett känt amerikanskt fabrikat,
ger en betydligt ljussvagare bild än diaskopet,
fastän det har ett proj ektionsobj ektiv med större
ljusstyrka. Principen för konstruktionen framgår
av fig. 2. Ljuskällan L, en stor projektionslampa
med klar glaskolv, belyser den horisontala
pappersbiiden D, som underifrån pressas plan mot
en spegelglasskiva. Via en snedställd, ytförsilvrad
spegel S och projektionsobjektivet O projiceras
den belysta bilden D på en skärm. Episkopet
måste vanl. kylas med fläkt; det fordrar även
ett större lamphus än diaskopet. Ännu större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
