Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stenkol - Stenkolsformationen - Stenkolstjära - Stenkrasse - Stenkross, stentuggare - Stenkult - Stenkumla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stenkolsformationen—Stenkumla
6
jetunionen. S.-produktionen i de viktigaste
kol-producerande länderna framgår av tab. Alltjämt
behåller s. första rummet i världens
energiförsörjning, men dess dominerande ställning håller
på att vika till förmån för andra energikällor.
C:a 90% av sin kolförbrukning måste Sverige
importera, och detta sker från Storbritannien,
Polen och Tyskland (efter 2:a världskriget
någon import även från U.S.A.). — Litt.: ”The
coal resources of the world” (3 bd jämte atlas,
1913); K. A. Jurasky, ”Kohle” (1940); ”S. och
lera” (utg. av Höganäs-Billesholms ab., 1, 1953).
Stenkolsformationen, stenkolssystemet,
geol., se Karbonsystemet.
Stenkolstjära, en tjock, svart, illaluktande
vätska, som erhålles vid torrdestillation av stenkol
genom kondensation ur de bortgående gaserna.
Sker destillationen vid låg temp., c:a 5000, bildas
lågtemperaturtjära el. urtjära, som
huvudsakl. innehåller fasta och flytande
paraffi-ner, bensinliknande oljor och smörjoljor och till
sin sammansättning erinrar om bergolja. Vid
gas-och koksverk, där temp. av 1200—14000
användas, erhålles vanlig s. el.
högtemperatur-t j ära som biprodukt. I denna ha de
ursprungliga ämnena genom beröring med de heta
retort-väggarna förändrats avsevärt. Framför allt ha
paraffinkolväten cykliserats till aromatiska
kolväten. Numera är s. ett av den organisk-kemiska
storindustriens viktigaste råmateriel för
framställning av läkemedel, färgämnen, luktämnen,
sprängämnen m. m. S. består till över hälften av
icke flyktiga ämnen, beck och fritt kol. De
flyktiga beståndsdelarna, som kunna avdestilleras,
bestå av aromatiska kolväten samt av fenoler och
naftoler, därtill små mängder kväve- och
svavelföreningar, särsk. pyridinbaser, karbasol,
kolsvav-la och tiofen. S. är fattig på syre och nästan fri
från egentliga syror, som överväga i trätjära,
och fattigare på svavel föreningar än
brunkols-tjära. — S:s sammansättning är något
olika, beroende på den kolsort, från vilken den
härstammar, samt den temp., vid vilken
torr-destillationen skett. Av värdefulla beståndsdelar
innehåller s. i °/o c:a:
Gastjära | Kokstjära
Lättbensol ............... 1,5— 2 0,1— 0,5
Tungbensol ............... 0,5— 1 0,5— 1
Karbolsyra ............... 0,5— 1 0,2— o,s
Naftalin.................. 4 — 6 5 — 8
Antracen ................. 0,3— 0,5 0,3— 0,5
Pyridinbaser ............. 0,25 0,25
Tunga tjäroljor .......... 20 —30 20 —30
Beck .................. | 50 —60 j 50 —60 I
Genom destillation avskiljas 4 fraktioner: 1)
lättolja till 1700, spec. v. 0,91—0,95; 2)
mellan-olja (karbololja) till 2300, spec. v. 1,01; 3)
tungolja till 2700, spec. v. 1,04; 4) antracenolja över
2700, spec. v. 1,10. Vad som ej i vakuum
destillerar över 4000, är beck. L ä 11 o 1 j a n separeras
sedan genom fraktioner ad destillation i 2
fraktioner till 700 och mellan 70—1700. Därpå renas
den genom kemisk behandling med utspädd
na-tronlut för frånskiljande av fenoler, med utspädd
svavelsyra för frånskiljande av pyridinbaser samt
slutl. med koncentrerad svavelsyra för
frånskiljande av hartsbildande föreningar. Ur denna s. k.
reningssyra utfällas hartserna vid utspädning med
vatten. De betecknas som kumaronhartser och
användas i lackindustrien. Lättoljans huvudfraktion
uppdelas genom fortsatt fraktionering i bensol
(handelsvara; kokp. 80—ioo°), toluol (kokp. 100
—120°) och tungbensol, även kallad
lösningsben-sol el. solventnafta. Denna högre kokande
fraktion uppdelas sedan ytterligare i solventnafta I,
varav 90% destillera över vid 1600, och
solventnafta II, varav 90% destillera över vid 1900.
Solventnafta I innehåller c:a 70% xylol, 25%
kumol och 5% toluol, solventnafta II c:a 60%
kumol, 35% xylol och 5% naftalinolja. Bensol
och toluol användas huvudsakligen för
framställning av t j är färgämnen, farmaceutiska produkter
och sprängämnen, solventnafta huvudsakl. som
lösningsmedel. M e 11 a n o 1 j a n innehåller de
värdefulla beståndsdelarna karbolsyra och
naftalin. Huvudmängden naftalin utkristalliserar vid
avkylning och avpressas. Den flytande delen, rå
karbolsyra, innehåller 30—45% fenoler, som
fraktionerat extraheras med natronlut, och härur
framställes sedan ren karbolsyra. Denna är ett
kraftigt antisepticum, vars huvudanvändning dock
är framställning av sprängämnet pikrinsyra samt
läkemedlet salicylsyra, vilken är antiseptisk och
i sin tur även tjänar till framställning av
färgämnen och olika läkemedel, ss. aspirin, salipyrin
och salol. Naftalin användes som medel mot mal
men huvudsakl. för framställning av talrika
färgämnen, bl. a. indigo. T u n g o 1 j an består av
talrika neutrala och sura oljor, som användas för
ett flertal ändamål, ss. träkonserveringsmedel,
bränsle för motorer. Den värdefullaste
beståndsdelen i antracenoljan är antracen, ur
vilken alizarinfärgämnen framställas. — I den mån
oljorna avdestilleras ur s., blir denna mera
trögflytande och slutl. så tjock, att den stelnar vid
vanlig temp., varvid beck erhålles. Detta liksom
de trögflytande s.-återstoderna, s. k.
asfalt-tjära, har fått stor användning som ersättning
för naturasfalt och goudron för väg- och
gatu-beläggningar, som isoleringsmedel vid
grundmurar, golv, källare, takbeläggningsmaterial o. dyL
— Även i sin ursprungliga form har s. stor
användning som vägbeläggningsmaterial, tjära för
tak och båtar, framställning av takpapp m. m.
Stenkrasse, Hutchi’nsia petraè’a, en till fam.
korsblommiga hörande, tidigt på våren
blommande, liten ettårig ört med vita blommor, pardelade
blad och elliptiska skidor; växer på kalkklippor
i s. ö. Sverige upp till Stockholmsskären.
Stenkross, stentuggare, krossmaskin för
malm el. sten.
Stenkult, dyrkan el. helighållande av vissa
stenar. Ovanligt formade el. färgade mindre stenar
ha hos de flesta folk använts som amuletter el.
fetischer. Helighållandet av vissa större stenar
har iakttagits i alla världsdelar. Jfr Kaba.
Stenkumla, sn på Gotland, Stenkumla ting, s.
om Visby; 31,65 km2, 404 inv. (1954). Skogtäckt
kalkplatå i n. v., odlad slätt i s. ö. 1,051 har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
