Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stridsvagn el. ”tank” - Stridsvagnshinder, pansarhinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
Stridsvagn—Stridsvagnshinder
202
Stridsvagn el. ”t a n k”,
beväpnat och pansrat
bandgående stridsfordon, försett
med torn, vridbart horisonten
runt. I mera vidsträckt
betydelse hänföras till s.
stundom även vissa icke
tornför-sedda stridsfordon, ss.
pansarvärn skanonvagnar och storm
-artillerivagnar. Jfr Pansar,
Pansarbil och
Pansarvärns-vapen.
Först under i :a
världskriget framställdes stridsdugliga
s.-konstruktioner, där de
forntida stridsvagnarnas hjul
utbytts mot krypkedjor
(traktorband). Sedan västfronten
mot slutet av 1914 stelnat i ställningskrig,
kom man i England på idén att hjälpa fram
anfallsinf. genom att insätta pansrade
terränggående motorfordon, bestyckade med
lätta kanoner och kulsprutor, småningom
kallade ”tanks”. De under 1 :a världskriget
använda s. voro skrymmande och tunga samt
hade svaga motorer (max. hastighet mindre
än 10 km/tim.) och tunt pansar (max. c:a 20
mm). Aktionsradien var låg, medan
beväpning-en ofta var kraftig. — Under mellankrigstiden
minskade man vagnens yttermått, rundade av dess
yttre former och gjorde motorn väsentligt
starkare, vilket allt ökade vagnens rörlighet och
ak-tionsradie samt minskade dess sårbarhet.
Eldberedskapen ökades genom att s. försågs med
ett torn, rörligt 360° i sida. Ledningen av samt
sambandet inom s.-förband underlättades genom
tillkomsten av radioförbindelser. — Vid 2:a
världskrigets utbrott funnos hos stormakterna
totalt c:a 12,000 s. Huvuddelen av dessa vägde
mindre än c:a 13 ton, voro beväpnade med en 20
—47 mm kanon jämte kulsprutor samt hade en
max. pansartjocklek av c:a 30 mm. Redan under
mellankrigstiden hade emellertid speciella
pansar-värnskanoner framkommit, och därmed hade en
kamp påbörjats mellan s. och pansarvärnsvapen.
Under kriget ökades sålunda tjockleken av
s.-pansaret i takt med pansarvärnsvapnens
genom-slagsförmåga, vilket medförde ökad vikt och även
ökad motorstyrka, för att icke rörlighet och
framkomlighet skulle nedgå. A andra sidan blevo de
konventionella pansarvärnskanonerna så tunga,
att de med tanke på rörlighet och framkomlighet
helst borde placeras på banddrivna fordon. S.,
till sin karaktär ett offensivt stridsmedel, blev
därför även den bästa pansarvärnspjäsen, och alla
viktigare s.-typer beväpnades mot slutet av
kriget med 75—90 mm pansarvärnskanoner. —
Efter 2:a världskriget har utvecklingen icke varit
revolutionerande. Pjäskalibern har ökat till 85—
120 mm på större vagnar, medan vikten
begränsats till 30—50 ton beträffande s., avsedda för
egentliga stridsuppgifter, och c:a 20 ton,
beträffande vagnar för spaning, rekognoscering och
luftlandsättning. — F. n. synes
försöksverksamheten vara inriktad på bl. a. att utveckla små,
Engelsk stridsvagn, 1954.
snabba, lätta men likväl starkt bepansrade och
beväpnade s. med 1—2 mans besättning.
Vid moderna s. utgöres beväpningen av
en 75—120 mm pansarvärnskanon, en el. flera
markkulsprutor, vanl. i kulled inmonterade i torn
och/el. chassi, stundom en c:a 13 mm
luftvärns-kulspruta, placerad ovanpå tornet, samt
handgranater och rökkastare för vagnens omedelbara
skydd. Kanonen höjdriktas i tornet och sidriktas
genom vridning av detta. Inriktning och
avfy-ring utföras på elektrisk väg medelst en
rikt-maskin el. för hand. För att möjliggöra
noggrann riktning även under körning är pjäsen vanl.
gyrostabiliserad i höjd, stundom även i sida.
Kanonammunitionen utgöres av pansarprojektiler
och spränggranater. Pansaret upptar c:a
60% av hela s.-vikten och är vanl. tjockast i
fronten och svagast i chassiets tak och botten.
Pansaret består av legerat stål, t. ex.
krom-nickel-molybden-stål med stor seghet. Ofta
cementeras den utåtvända ytan för att öka
mot-ståndsförmågan. Rörligheten hos en s.
bestämmes främst av motorstyrkan. Vanligaste
bränsle är bensin. Bränslemängden medger en
aktionsradie på väg av 100—300 km.
Kännetecknande för s:s framkomlighet är dess
förmåga att röra sig i sumpig och snöbetäckt
terräng, att gå uppför branta sluttningar, att
passera gravar, lodräta hinder och vad samt att
fälla träd. Frigångshöjd och tvärstabilitet ha
även betydelse. Ungefärliga hållpunkter:
specifika bandtrycket, som bestämmer vagnens
framkomlighet i lös mark, är max. 1,5—2,5 kg/cm2;
framkomligheten i snö upphör i regel vid
snödjup över 75—100 cm; stigförmåga 30—350;
gravtagningsförmåga 2,0—3,5 m; vanl. passeras
lodräta hinder av högst 1 m; vadförmåga 1—2,5
m (vissa vagnar kunna gå helt under vattenytan);
träd med 3—5 dm diam, fällas; frigångshöjd
3—5 dm; tvärstabilitet c:a 300. —
Besättningen är normalt 4—5 man, t. ex. chef, skytt,
laddare, förare och reservförare (kulspruteskytt).
Stridsvagnshinder, pansarhinder, krigsv.,
anordnas såväl på som vid sidan av vägar för
att hejda pansartrupp (stridsvagnar och
terränggående bilar) och utföras som hinder av
sten-el. betongblock, stridsvagnsminering el. förhugg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
