Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Telefon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
871
Telefon
872
väljarsystem och har kommit till vidsträckt användning
i Sverige. Systemet bygger helt på samverkan av olika
reläer, vilka fungera som anropssökare, förväljare,
gruppväljare och ledningsväljare. De drivas direkt ay
fingerskivsimpulser. Väljarna benämnas k o o r d
i-n a t väl j a r e, enär de inom desamma verksamma
reläerna äro placerade i två mot varandra vinkelräta
rader. Interiör från en automatstation enl. televerkets
koordinatväljarsystem visas i bild 9 å pl.
De smärre t.-stationerna benämnas
växelstationer (c:a 7,000). Dessa lyda under större stationer,
centralstationer (121 st), vilka förmedla
växelstationernas trafik. Mellan närbelägna växelstationer
finnas dock ofta direkta förbindelser. Av
centralstationer äro f. n. halva antalet, däribland de största
stationerna, överförda till automatisk drift. Flertalet av
de återstående centralstationerna under manuell drift
äro utrustade med snörväxlar för LB-drift. Endast 17
stationer äro utrustade för CB drift. Ay
växelstationerna äro f. n. något mera än Ms automatiserade. Med
den nuv. automatiseringstakten torde man kunna räkna
med att flertalet av landets t.-stationer skola ha
överförts till automatisk drift inom den närmaste
10-års-perioden. Omkr. 70 °/o av Sveriges inemot 2 mill.
t.-apparater äro f. n. anslutna till automatiska
stationer. — Två el. tre t.-apparater kunna ha
gemensam ledning till stationen. Den ena apparaten utgöres
därvid av en s. k. mellanstationsapparat. Anordningen
medger samtal mellan apparaterna inbördes (se bild 10
och 11 å pl.). En t.-abonnent kan även abonnera på en
abonnentväxel, i vilken en el. flera telefonister
ta emot anrop och koppla till önskad
anknyt-ningsapparat el. till stationen. Vill en
abonnent med flera t.-apparater göra sig oberoende ay
manuell betjäning av sina samtal, kan han nyttja en
linjevälj aranläggning. I denna kan varje
apparat komma i förbindelse med vilken som helst av
de övriga med hjälp av en i apparaten befintlig
kon-taktarm med tillhörande kontaktfält, i vilket
förbindelseledningar till övriga apparater äro inkopplade.
Det yttre av en dyl. linjeväljare framgår av bild
12 å pl. Systemet uttränges alltmer av automatiska
abonnentväxlar. Dessa äro uppbyggda efter i stort sett
samma system som televerkets stationer. De kunna utrustas
md anordningar för personsökning, konferensmöjlighet
och preferenskoppling, d. v. s. chefen kan avbryta ett
pågående samtal genom att slå ett visst nummer.
Med avseende på avståndet indelas t.-trafiken i
Sverige sedan gammalt i lokaltrafik, landstrafik och
rikstrafik. Lokaltrafik är trafiken mellan
apparater, anslutna till en och samma station, 1 a n d s t r
a-f i k trafiken mellan apparater, anslutna till olika
stationer inom samma taxeområde, och rikstrafik
trafiken mellan apparater, anslutna till stationer i
skilda områden. Landet är indelat i 223 taxeområden.
För manuellt expedierade rikssamtal utgår särskild
avgift per påbörjad 3-minutersperiod enl. specifikation
för varje samtal, under det att övriga samtal
markeras på abonnentens samtalsräknare (placerad
på stationen; se bild 13 å pl.). Inom varje
taxeområde finnes en taxestation, vanl. den största
stationen inom området. Rikssamtalstaxans storlek
bestämmes efter avståndet mellan taxestationerna. I
gränstrakterna mellan olika taxeområden gälla vissa
taxe-uppmjukningar, s. k. bufferttaxa (samma taxa som för
landssamtal). — Automati seringen av det svenska
t.-nätet försiggår efter en bestämd plan, enl. vilken
landet indelas i ett antal automatiserade områden,
nummergrupper (nätgrupper). Enl. denna plan skola
abonnenterna inom en och samma nummergrupp koppla sig
till varandra endast genom att ta abonnentnumren på
fingerskivan. För samtal till främmande
nummergrupper måste först ett riktnummer tagas och sedan
abonnentnumret. Då en väsentlig del av landets
t.-apparater äro anslutna till automatiska stationer, följer därav,
att motsv. del av lokal- och landstrafiken avverkas
helautomatiskt. Under senare år har även rikstrafik
(t. v. endast kortväga rikstrafik) börjat överföras till
helautomatiska kopplingsvägar. För att avgifterna för
dessa samtal skola kunna debiteras på abonnenternas
samtalsräknare, måste man därvid införa en ny typ
av taxa, som sammansättes av en fast och en rörlig
avgift. Närmare uppgifter om t.-taxorna återfinnas
i ”Rikstelefonkatalogen”.
Ledningar. De första t.-ledningarna byggdes
liksom telegrafledningarna enkeltrådiga med jorden som
återgångsledning. Med tilltagande ledningsantal blev
detta olämpligt. Man övergick därför täml. snart till
dubbeltrådiga ledningar. Ledningarna dragas antingen
som blanka ledningar, om ledningsantalet är litet,
el. inneslutna i kabel vid stora ledningsknippen. I
t.-kabeln äro ledningstrådarna isolerade från varandra
medelst pappersomspinning och hela ledningsknippet
omgivet av en blymantel. I större samhällen har man
helt kablifierat ledningsnäten, vilka då nedläggas i
kabelblock i gatorna. För att undvika störningar
genom induktion mellan parallellgående ledningar (s. k.
överhörning) måste de båda branscherna i en
dubbelledning ges identiskt lika elektriska egenskaper. I en
kabel sker detta genom att tvinna varje lednings båda
trådar om varandra, varjämte ledningarna äro ordnade
i koncentriska lager, som förlöpa med omväxlande
höger- och vänstergängad stigning. Vid längre kablar
(lands- och rikskablar) snor man även ihop
dubbelledningarna 2 och 2 till s. k. fyrskruvar för att
kunna utnyttja den s. k. duplexledningen el.
fantomledningen, som den även kallas. Skruvning, spec.
fyr-skruvning, användes även vid blankledningar.
På gr. av vid t.-ledningen uppkommande
energiförluster (ledningen har t. ex. elektriskt motstånd) blir
talströmmen försvagad (dämpad) under sin gång längs
densamma. Den måttenhet, vari dämpningen uttryckes,
har fått benämningen n e p e r (efter uppfinnaren av
det naturliga logaritmsystemet, den skotske
matematikern Napier el. Neper). Vid sidan av denna
dämpningsenhet har dock en annan fått internationell
sanktion, näml, enheten b e 1. Den definieras som den
briggska logaritmen för förhållandet mellan den
utsända och den mottagna effekten vid telefonering. Vanl.
användes dock M10 av denna enhet, benämnd d e c i b e 1.
Den största ledningsdämpningen mellan två
telefonapparater, som tillåtes i det svenska telefonnätet, för
att god telefonering skall vara möjlig, är 4,0 neper
(c:a 35 decibel). Detta innebär, att talströmmen på
ledningen dämpats ned i förhållande Mss, motsv. ett
effektförhållande av i runt tal 0,3 °/oo.
Dämpningens storlek är direkt proportionell mot
ledningens längd. Proportionalitetsfaktorn har fått
benämningen dämpningsexponent (j?) och beror av
ledningens elektriska egenskaper. Förutom av
lednings-motståndet bestämmes av förhållandet mellan
ledningens elektrostatiska kapacitans och induktans. Ju
mindre kapacitans och ju större induktans (upp till en
viss gräns), desto mindre dämpning. Denna
omständighet föranledde M. P u p i n 1899 att söka utsträcka
telef oneringsdi stansen genom en uppökning av
ledningens induktans. För detta ändamål inkopplade han
på ledningen med regelbundna, ej alltför långa
mellanrum spolar, lindade på järnkärna (s. k. pupinspolar).
Förfaringssättet benämnes pupinisering och har
haft en ofantlig betydelse för långdistanstelefoneringen.
Ett annat sätt att tillföra t.-ledningen ökad induktans
angavs 1902 av dansken C. E. K r a r u p. Han lindade
kring varje ledningstråd en tråd el. ett tunt band av
järn, varigenom ledningens magnetfält och därigenom
dess induktionsförmåga stegrades (k r a r u p i s
e-r i n g). Pupiniseringen har dock vissa fördelar
framför krarupiseringen, ej minst den mindre kostnaden,
varför den fått den största spridningen.
Trots pupiniseringen blir emellertid dämpningen i en
kabelledning väsentligt större än i blankledningarna
(större motstånd på gr. av klenare ledardimensioner).
Det är därför nödvändigt att vid längre
kabelförbindelser med vissa mellanrum (50—100 km) inrätta s. k.
överdragsstationer, vid vilka en
förstärkning av talströmmarna äger rum. Denna
förstärkning sker med hjälp av elektronrör på liknande
sätt som i en rundradiomottagare. Härvid användes
två-trådsöverdrag el., vid de längsta förbindelserna,
fyr-trådsledning. Längsta lämpliga telefoneringsdistans vid
tvåtråd är c:a 1,200 km och vid fyrtråd ung. det
dubbla. Insättes på fyrtrådsledningen en s. k. ek
o-spärr, som förhindrar reflexion i ledningens båda
ändpunkter, kan den sistn. distansen ökas mångfaldigt.
För att än bättre kunna utnyttja t.-ledningarna, spec.
de dyrbara långdistanskablarna, än vad man kan göra
genom duplicering, har man konstruerat
multiplex-system, vilka gå ut på att utöver det vanliga
t.-samtalet framföra en el. flera samtalsförbindelser på
ledningen med hjälp av vissa, av talet modulerade
högfrekvenser (s. k. b ä r v å g s- el. h ö g f r e k
vens-t e 1 e f o n i). Särskilda kablar för högfrekvenstelefoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
