Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tynnelsö - Tynset (Tönset) - Typ - Typanalys - Typhus abdominalis - Typhus exanthematicus - Typhus recurrens - Typograf - Typologi - Typprov - Tyr el. Ty - Tyra (Tyra Danebod)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
535
Tynset—Tyra
536
Tynnelsö.
kronogods och senare kungl. lustslott; som sådant
innehades det av bl.a. drottning Katarina
Stenbock, hertig Karl (IX) och hans två gemåler,
hertig Karl Filip och drottning Maria Eleonora.
På Karl IX:s befallning ombyggdes och
förskönades det kvadratiskt anlagda slottet 1584—1619
och försågs med tre tornliknande utbyggnader.
Ståtliga plafonder finnas bevarade från denna
epok. T. skänktes 1636 av Maria Eleonora till
Karl Filips dotter Elisabet Gyllenhielm (d. 1682),
kom 1681 genom reduktionen till Kronan och
innehades 1685—1715 av änkedrottning Hedvig
Eleonora. 1725 gavs T. som betalning för Karl
XII:s skuld till den ukrainska grevinnan Anna
Woynarowska; denna lät byggnaden förfalla.
T. tillhörde sedan från 1748 Fredrik I och hans
naturliga söner, grevarna v. Hessenstein, och
såldes 1779 till kommerserådet S. B. Hebbe, vilken
1800 gjorde godset till fideikommiss för sin son.
1869 ärvdes fideikommisset av ryttmästaren,
sedermera landshövdingen F. A. Boström, som
1876 lät uppföra en ny, vacker tvåvånings
stenbyggnad i italiensk villastil på Selaön, mittemot
slottet. Hans son, kabinettskammarherre Erland
Boström, överlät 1940 slottet till Vitterhetsakad.,
som sedan dess arbetat på en successiv
iståndsätt-ning av byggnaden. F. ö. är godset efter
fideikommissets upplösning 1927 och stora
avsöndringar uppdelat på 2 egendomar i enskild ägo,
Tynnelsö ö och Tynnelsö gård. —
Litt.: K. v. Schmalensee i Rig, 1930.
Tynset, förr T ö n s e t, herred i Hedmark
fylke, ö. Norge, i n. österdal, kring Glommen;
1,025 km, c:a 4,200 inv. Skogstrakt. Från T:s
stationssamhälle vid Rörosbanan går den gamla
huvudvägen mellan östlandet och Tröndelag
(genom Kvikne och Tyldal).
Typ (grek. ty’pos, avtryck, prägel, bild),
mönsterbild, sammanfattningen av alla för en
viss grupp företeelser utmärkande egenskaper.
1) (Biol.) Inom den systematiska zoologien och
botaniken även dets. som typexemplar el.
originalexemplar, det exemplar, på vilket
beskrivningen av en ny art, underart el. dyl. grundats.
2) (Boktr.) Se Boktryckstyp.
Typanalys, arkeol., den noggranna
interpretation av fornsaksmaterialet, som är nödvändig
för den vidare vetenskapliga bearbetningen. T.
innefattar rekonstruktion av ett föremåls
(lerkärl, svärd, smycke etc.) ursprungliga utseende,
konstruktion och funktion; analys av ev. dekor
samt indelning av huvudtyper i undertyper.
Typhus abdominälis [-f-], se Tyfus.
Typhus exanthemäticus [-f-], se Fläckfeber.
Typhus recu’rrens [-f-], se Återfallsfeber.
Typograf, boktryckeriarbetare. —
Typogra-f i, boktryckarkonst. — Adj.: Typogräfisk.
Typologi, arkeol., metod för studiet av det
arkeologiska materialet, som i början av 1870-talet
infördes i Sverige av O. Montelius och H.
Hilde-brand. Av den förre definieras t. som
”utvecklingsläran, tillämpad på det mänskliga arbetet”.
Med stor framgång nyttjades t. av de nämnda
forskarna som ett av hjälpmedlen vid materialets
systematisering, men man anser numera, att både
Hildebrand och Montelius eg. vunno sina
resultat med användande av andra metoder,
fyndkombination etc., och endast sekundärt, i viss mån i
propagandasyfte, redovisade dem som erhållna
med hjälp av t. Mot t. riktade i mitten av
1800-talet Sophus Müller ett skarpt angrepp.
Kännbart träffar detta metodens teoretiska svagheter,
mindre det försiktiga sätt, varmed den brukades
av dåtida svensk forskning. Själv nyttjar
Müller i senare arbeten t., ehuru han undviker termen.
Under de senare årtiondena har t. stundom
använts på ett sätt, som synes tillerkänna den
fundamental betydelse för den arkeologiska
forskningen el. göra den till självändamål. Mot dessa
överdrifter har försports en reaktion, som dock
på sina håll gått ut över det närmare
materialstudiet över huvud, beroende på att man icke klart
skilt mellan typanalys och t. Typanalys är
grunden för all arkeologisk forskning, t. en
kronologisk nödfallsutväg. Brukad med försiktighet och
hänsyn till metodens begränsade räckvidd, utgör
t. alltjämt ett av fornforskningens värdefulla
hjälpmedel.
Typprov, handelsv., prov, som visar en varas
ungefärliga beskaffenhet och egenskaper.
Tyr el. T y (isl. Tyr, ack. Ty), fornnordisk
gud, Odens son, djärv och stridslysten. Han har
blott en arm, sedan han till gudarnas räddning
offrat den andra. — T. härstammar från en
indoeuropeisk forntids högste gud, himmelens och
den strålande dagens gud. Hos germanerna har
han därjämte — före Oden — varit krigsguden.
Ordet tisdag, ”Tyrs dag”, är övers, av lat. dies
Martis, ”Mars’ (den romerske krigsgudens) dag”.
Tyra (T. Danebod), dansk drottning, g. m.
Gorm, levde under 900-talets förra del, moder till
Harald Blåtand. Hon prisas i sagorna som klok
och dygdig. En senare historieskrivning
tillägger T. uppförandet av en del av Dannevirke.
Folket skulle härför ha kallat henne
Danmark-arbot (den som gagnar Danmark). Samma
tillnamn har hon på en sten, som Gorm reste över
henne vid Jelling (se d. o.), men enl. vissa
forskare hör tillnamnet till Gorm. F. ö. är T:s
gestalt ganska legendarisk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
