Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Tidningar - Rundradio - Författning och förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
585
Tyskland
586
som är vänsterliberal, och Frankfurter Rundschau,
som är vänstersocialistisk. Tidn. i Västberlin ha
svårt att göra sig gällande, isolerade som de äro;
nämnas kunna Der Kurier, som är
högeroriente-rad, och Der Sozialdemokrat. I Östtyskland
finnes officiellt pressfrihet, men denna är i
verkligheten begränsad genom licensiering och
efter-censur. Ett 30-tal dagliga tidn. utkomma, därav
c:a 10 i Östberlin. De flesta äro kommunistiska
partitidn., ss. Tägliche Rundschau, Berliner
Zei-tung och Neues Deutschland, huvudorgan för
Socialistiska enhetspartiet. Deutsches
Nachrichten-büro upplöstes 1945, och varje zon fick sin
telegrambyrå. Efter 1949 är Deutsche
Presse-Agentur (dpa), Hamburg, ledande nyhetsbyrå i
Västtyskland, Allgemeines Deutsches
Nachrich-tenbüro (ADN) i Östtyskland.
Rundradio. Inom Västtyskland är
rundradioverksamheten uppdelad på ett flertal från
varandra relativt fristående statliga företag:
Bayerischer Rundfunk (München), Hessischer
Rundfunk (Frankfurt a.M.), Nordwestdeutscher
Rundfunk (Hamburg), Radio Bremen (Bremen),
Süddeutscher Rundfunk (Stuttgart) samt
Süd-westfunk (Baden-Baden). Vid sidan härav
sändas rundradioprogram i de allierade makternas
regi. I Östtyskland kontrolleras
rundradioverksamheten av Staatliches Rundfunkkomitee,
Berlin. De viktigaste sändarstationerna äro
belägna i Berlin, Potsdam, Königswusterhausen
(”Deutschlandsender”), Halle, Schwerin, Erfurt,
Dresden, Leipzig och Weimar.
Författning och förvaltning. På tysk botten
existera sedan ett lustrum tillbaka två
författningar med anspråk på att gälla för hela det
tyska rike, som grundlädes 1871, näml, den, som
är daterad Bonn 23/s 1949, och den, som kom till
i Berlin S0/5 s. å. Den förra tillämpas visserligen
endast i den del av T., som kallas Västtyskland,
den senare blott inom den ryska, som
Östtyskland betecknade zonen, och ingendera i den forna
rikshuvudstaden Berlin. Men de benämningar,
som givits de statsbildningar, för vilka de två
nämnda författningarna skola gälla, resp.
Förbundsrepubliken T. {Bundesrepublik Deutschland;
förk. BRD) och Tyska demokratiska republiken
{Deutsche demokratische Republik; förk. DDR),
vittna om samma bekännelse till T:s enhet.
Den, som i förordet till den s. k.
Bonnförfatt-ningen framträder som dess stiftare, är det tyska
folket i de 11 som länder {Länder) betecknade
småstater, som de tre västmakterna nyskapade
inom sina resp, ockupationszoner, näml. Baden,
Bayern, Bremen, Hamburg, Hessen,
Nieder-sachsen, Nordrhein-Westfalen, Rheinland-Pfalz,
Schleswig-Holstein, Württemberg-Baden och
Württemberg-Hohenzollern. De verkliga
initiativtagarna till Bonnförfattningen äro de tre
ockupationsmakterna U.S.A., Storbritannien och
Frankrike. Den makt, som dessa tre riken
kommit i besittning av genom det nazistiska T :s
sammanstörtande, ha de använt för att ge
bindande direktiv rörande uppbyggandet av ett nytt
T. på federativ och demokratisk grund. Då de
militära befälhavarna 12/s 1949 godkände
författ
ningen, var det under förbehåll, att all
styrelsemakt i T., den må vara federal, statlig el. lokal,
är underkastad bestämmelserna i den samma dag
promulgerade ockupationsstadgan, som ej utan
fog betecknats som Västtysklands egentliga
författning men ej omnämnes i Bonner Grundgesetz.
De befogenheter, som ockupationsmakterna däri
förbehålla sig, äro icke få, men
inskränkningarna ha dock ej blivit på alla punkter bestående.
I mars 1951 reviderades ockupationsstadgan så,
att förbundsrepubliken fick tillstånd knyta
självständiga diplomatiska förbindelser, under
förutsättning att ockupationsmakterna höllos
underrättade om avtal, som träffades med andra
stater. Grundlagsenligt stiftade lagar skulle
automatiskt träda i kraft. Vida mer omfattande var
den frigörelse, som ställdes i utsikt genom
fördraget i Bonn 26/5 1952 mellan
förbundsrepubliken och de tre allierade. Förbundsrepubliken
skall bli en suverän stat. I stället för
överkommissariatet skola träda hos förbundsrepubliken
ackrediterade ambassadörer, som i vissa fall
kunna uppträda som ett gemensamt organ. De
allierades styrkor i Västtyskland skola icke längre
tjäna som ockupationstrupper utan som
”säkerhetsstyrkor”. Denna Bonnkonvention, också
kallad general fördraget, ratificerades i mars 1953
av U.S.A. och Storbritannien, och 1954
upphävdes ockupationsregimen. Västtyskland blev
därmed suveränt och fick medlemskap i
Atlantpakten. 1951 sammanslogos länderna Baden,
Württemberg-Baden och Württemberg-Hohenzollern
till Baden-Württemberg, varigenom delstaternas
antal reducerats till 9.
Förbundets högsta organ är den mot de tidigare
författningarnas riksdag svarande
förbundsdagen. Den väljes för 4 år med allmän och
lika rösträtt. Enl. 1953 års vallag skall hälften
av förbundsdagens till 484 fixerade medlemsantal
utses i 242 riksvalkretsar, medan den andra
hälften mandat skall fördelas på partierna enl.
d’Hondts regel. Varje röstande disponerar 2
röster, 1 för sin valkrets och 1 för sitt partis
landlista. Om ett parti ej lyckas uppnå minst 5 % av
förbundsrepublikens hela röstetal, skall det med
undantag för det danska minoritetspartiet i
Schleswig-Holstein ej kunna komma i fråga vid den
proportionella mandatfördelningen och därmed
också vara uteslutet från förbundsdagen. Vid
sidan av detta riksorgan finnes ett federalt,
sammansatt i enlighet med gamla tyska principer,
näml, förbundsrådet. Medl. därav utses av
de skilda landsregeringarna inom egna led till ett
antal, som på så sätt svarar mot resp, lands
befolkningssiffra, att alla ha åtm. 3 röster, länder
med mer än 2 mill. inv. 4 och länder med mer
än 6 mill. 5 röster. Varje land kan sända så
många medl., som det har röster, men rösterna
måste avges enhetligt.
Statschefen, kallad förbundspresident,
har icke samma maktställning som
rikspresiden-ten enl. Weimarförfattningen. Valrätten
tillkommer icke folket utan en enbart med presidentvalet
betrodd förbundsförsamling, bestående av
förbundsdagens led. och ett lika antal led., valda av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
