Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Webster, John - Vecka - Veckberg - Veckelaks (Veckelax) - Veckelsvansbjörn (kinkaju) - Veckholm - Vecklare, vecklarfjärilar - Veckning - Veckofesten - Vecko-Journalen - Wecksell, Josef Julius - Vecsey, Franz (Ferenc) von - Ved
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Vecka—Ved
108
egenskaper, som göra W. till den kanske
förnämste av tidens dramaturger efter Shakespeare.
Senare skrev W. ”The devils law-case” (tr.
1623). Skr. utg. bl. a. i 4 bd 1927. — Litt.:
Monogr. av C. Leech (1951).
Vecka, tidsperiod i ett flertal kronologier,
omfattande fem till tretton dagar. Möjl. har v.
uppkommit genom uppdelning av månskiftena i
fyra delar. Den härigenom uppkomna sjudagars
v., som har använts av kaldéema, egypterna,
judarna, araberna, grekerna och romarna, är den
nu allmänt vedertagna.
Veckberg, se Veckning.
Ve’ckelaks (Veck el ax), fi. Vehkalahti,
kommun i Kymmene län, Finland, vid kusten av
Finska viken invid staden Fredrikshamn; 632
km2, 10,768 inv. (1953), finsktalande. I V.
finnes ett av Finlands största pappersbruk, Summa.
Veckelsvansbjörn (k inka ju), Pötos flävus
(Cercole’ptes caudivo’lvulvus), hör till fam.
Pro-cyonidae av rovdjurens ordn. V. har kort nos,
sammanvuxna underkäkshälfter, flatkronade
kindtänder samt lång gripsvans. Öronen äro små,
fällen grågul, ofta med inslag av brunt på
ryggen. Kroppen är långsträckt, omkr. 45 cm,
svansen ung. lika lång, boghöjden omkr. 17 cm. V.
finns i talrika raser från Peru och Brasilien
till Mexico. V. är i rörelse nattetid och
klättrar med stor skicklighet i träden, där den
uteslutande håller till.
Veckholm, sn i Uppsala län, Trögds hd, vid
N. Björkfjärden av Mälaren; 45,71 km2, 605 inv.
(1955). Slättbygd, uppdelad av skogsdungar och
bergknallar. 2,391 har åker. Egendomar:
Ekholmen (se d. o.), Amnö m. fl. Ingår i V :s,
Kungs-Husby och Torsvi pastorat i Ärkestiftet,
Trögds och Äsunda kontrakt. Tillhör
storkommunen S. Trögd. Kyrkan är medeltida; i ö.
är De la Gardieska gravkoret tillbyggt på
1670-talet. Bland de många dyrbara inventarierna
märkas en silverkalk från 1200-talet och ett
altarskåp från 1500-talet.
Vecklare, vecklarfjärilar, Tortricidae,
en grupp småfjärilar (Microlepidoptera), som fått
sitt namn på grund av larvernas vana att till
skydd spinna el. veckla ihop de blad, varpå de
leva. V. skiljas från andra småfjärilar (se
Mal-fjärilar och Mottfjärilar) genom att
framvingarna äro täml. breda vid basen och ej tilltaga
nämnvärt i bredd mot spetsen. Bakvingarna äro
stora och breda. Framvingarna ha ofta livliga
färger med tvärstrimmor och band i växlande
mönster; i vila läggas de takformigt. Larverna
ha en starkare kitiniserad nacksköld samt ofta
segmentalt ordnade små hårbärande plåtar på
kroppsringarna. V. äro ofta svåra skadegörare
såväl på åker och äng som i skogen, t. ex.
timotej vecklaren, ekvecklaren och
hartsgallveck-laren (alla av släktet Tortrix) samt
tallskottveck-laren. Andra skadegörare i skogen äro: g r a
n-barrvecklaren (Epiblema tedella), vars
larv på hösten urholkar granens barr, vilka
spinnas ihop i buntar till ett slags bon, samt
dvärg-barrvecklaren (Epinotia nanana), vars
skadegörelse infaller under våren och
försomma
ren. En viktig skadegörare är vidare g r a
n-kottvecklaren (Laspeyresia strobilella), vars
gulvita, med ljusbrunt huvud och ljus nacksköld
försedda larv vissa år högst avsevärt decimerar
granfröna. Bland trädgårdens skadliga
vecklarfjärilar märkas knoppvecklaren
(Olethreu-tes vari&gana m. fl. arter), vars larver leva i
knopparna och skada fruktträden, vidare p 1 o
m-monvecklaren och äppelvecklaren
(se Fruktträdens skadeinsekter med bild 2 och
13 å pl.), ärtvecklaren samt
vindruv-vecklaren.
Veckning, geol. Genom det under orogena
perioder i jordskorpan verkande horisontella
trycket sammanskjutas och hopböjas (veckas)
lagrade el. eljest parallellstruerade bergarter, så att
de intaga mindre horisontalutsträckning. De
genom v. uppkomna bergen kallas veckberg.
Veckens uppåtböjda partier kallas sadlar el.
an-tiklinaler, de nedåtböjda tråg el. synklinaler. Jfr
Bergskedjebildning och bild 3 å pl. vid Berg.
Veckofesten, se Judendom, sp. 605.
Vecko-Journalen, illustrerad veckotidning,
grundad i Stockholm i okt. 1910 av Åhlén &
Åkerlunds förlag, vars tidskr.-avd. 1929
övergick till Albert Bonniers förlag. Red. ha bl. a.
varit Sigge Strömberg (1910—13), Beyron
Carlsson (1914—18 och 1921—27), Elsa Nyblom (1928
—43), Robert Josephsson (1943—46) och Stig
Ahlgren (1946—51) samt är sedan 1952 Gustaf
v. Plåten; red. för ”kultur och politik” i tidn.
är sedan 1952 Stig Ahlgren.
Weckse’ll, Josef Julius, finländsk skald
(1838—1907). Redan under skolåren utvecklade
W. en stor lyrisk produktivitet och fick ett
lustspel, ”Tre friare”, uppfört på Åbo teater. Men
hans egentliga diktning började, då han 1858
blivit student. I ”Valda ungdomsdikter” (1860)
framträder särskilt i de erotiska dikterna och i
naturstämningarna en starkt romantisk ton, ofta
påverkad av Heine. Men snart därpå får hans
diktning en mörk och förtvivlad prägel, vittnande
om starka inre slitningar. Den stod i
sammanhang med en frambrytande sinnessjukdom. Han
ansträngde emellertid sina yttersta krafter för att
fullborda skådespelet ”Daniel Hjort” (uppf. 1862,
tr. 1863), som blev hans främsta verk. Det
hämtar sitt motiv från striden i Finland mellan
Sigismund och hertig Karl och är ett starkt
dramatiskt verk, den svenska litteraturens mest
betydande skådespel före Strindberg. Då ”Daniel
Hjort” uppfördes, hade W:s själ emellertid redan
för alltid förmörkats av sinnessjukdom. W:s
”Samlade dikter” utgåvos 1868.
Vecsey [vä’t/äj], Franz (F eren c) von,
ungersk violinist (1893—1935), elev av J. Hubay,
väckte redan som 10-åring uppmärksamhet
genom sitt utsökta violinspel och konserterade sedan
som en av sin tids främsta violinvirtuoser i alla
Europas musikcentra.
Ved. 1) Bot., sammanfattningen av
lednings-vävnadens veddelar, spec. hos träd och buskar
(vedartade växter). Genom kambiets verksamhet
uppstå årl. nya vedlager, som på tvärsnitt
fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
