Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wendbladh, Rudolph - Vendée - Vendéekrigen - Vendel - Vendelkråka - Vendelkulturen - Wendelsbergs folkhögskola - Wendelstein - Vendelsö - Vendémiaire - Wenden - Vender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
145
V endée—V ender
146
tern i Helsingfors 1915—16, vid Skådebanan 1916
—17, vid Intima (Komedi-) teatern 1918, vid
Ranfts turné 1918—19, vid Svenska teatern 1919
—21 och vid Lorensbergsteatern i Göteborg 1924
—26, även som regissör. W. var 1921—23 och
1929—44 chef för Stadsteatern i Hälsingborg,
där han med framgång verkade som regissör
och skådespelare. Sedan 1946 är W. engagerad
vid Dramatiska teatern, 1946—48 som chef för
dess elevskola och sedan 1947 som skådespelare
och 1 :e regissör.
Vendée [väde’], dep. i v. Frankrike, vid
Atlanten; 7,016 km2; 393,787 inv. (1946). Vid ö.
gränsen framgå de intill 285 m höga Hanteurs
de la Gåtine; f. ö. är V. ett småkuperat lågland.
Huvudstad är La Roche-sur-Yon.
Vendéekrigen [väde’-], inbördes strider under
franska revolutionen i Vendée m. fl. dep. kring
nedre Loire. Införandet av borgerlig författning
för kyrkan 1790 och Ludvig XVI:s avrättning
1793 orsakade stor förbittring, och mars s. å.
utbröt ett våldsamt uppror s. om Loire. De
upproriska (vendéens) vunno flera segrar. Olika
försök att nedslå upproret misslyckades, men dec.
s. å. besegrades insurgenternas chef, La
Roche-jaquelein. Han undkom men stupade 1794, och
landet härjades grymt. Febr, och maj 1795 slötos
fredsfördrag mellan de upproriska och
regeringstrupperna. En ny resning, som skulle ha fått till
chef greven av Artois, misslyckades. Hoche, som
fått befälet i Vendée sept. 1795, återställde lugnet.
Av de upproriskas chefer blev Charette de la
Con-trie skjuten mars 1796. Genom konkordatets
införande 1800 och löfte om amnesti uppnåddes fullt
lugn. Under ”de hundra dagarna” 1815 utbröt i
Vendée en rojalistresning, som strax stillades.
Vendel, sn i n. Uppsala län, örbyhus hd, kring
Fyrisåns biflod Vendelsån och den långsträckta
Vendelsjön (26 m ö. h.); 169,30 km2, 2,328 inv.
(1955). Odlad slätt kring Vendels- och
Tierps-åsarna, vilka förenas i södra V., f. ö. skog.
5,257 har åker, örbyhus stationssamhälle har 1,196
inv. (1951). Pastorat i Ärkestiftet, örbyhus
kontrakt. Utgör tills. m. Tegelsmora storkommunen
Vendel; 280,75 km2, 4,982 inv. (1955).
Fornlämningarna äro mycket talrika, särsk.
från folkvandrings- och vikingatid, då V. var en
av Upplands huvudbygder; märkligast är
Ottars-högen, som antages vara kung Ottar
Vendel-kråkas grav. Intill kyrkogården ha utgrävts 14
stormansgravar (båtgravar) från 600—900-talen;
platsen markeras med ett monument av J.
Lund-qvist, rest 1937. Traktens forna betydelse, som
framgår av att även en kungsgård (Husby)
funnits intill Ottarshögen, kan härledas av att
landhöjningen kring järnålderns början stängde
segelleden genom Vendelsjön mellan Ekoln och
Bottenhavet och därigenom skapade betingelser
för en handelsplats i V., där segelleden mötte
en gren av Uppsalaåsen. Kyrkan, byggd av
tegel i tidig gotik, skall ha invigts 1310. Långhuset
välvdes 1451 och försågs s. å. med valvmålningar
av Johannes Ivan, medan sakristian har valv och
målningar från 1300-talet. Klockstapel. I gamla
komministergården finnes V:s hembygdsmuseum.
Vid kyrkogårdens utvidgning 1881 anträffades
en orörd skelettgrav, vars inventarium
förstördes. Beordrad att anställa undersökning,
lyckades Hj. Stolpe genom grävningar utröna, att
här förelåg en båtgrav, samt uppspåra ytterligare
10 av samma slag, alla dock förstörda. Vid
gravöppning 1893 rubbades ytterligare en forngrav,
och i samband med efterundersökning av denna
konstaterades och undersöktes 2 gravar (se bild
4 å pl. vid Järnåldern). — Säker kännedom om
vendelkulturens material och gravskick kom först
med fynden från Valsgärde. De vid V. gravlagda
torde ha varit storbönder, icke furstar el.
hövdingar med någon större politisk betydelse; det rika
gravgodset återspeglar snarast en allmän
högkonjunktur i ö. Sverige under merovingertid. Jfr
Sverige, sp. 520 ff. — Litt.: Hj. Stolpe och T. J.
Arne, ”Graffältet vid V.” (1912).
Vendelkråka, se Ottar Vendelkråka.
Vendelkulturen, se Vendel och Järnåldern.
Wendelsbergs folkhögskola, se
Nationaltemp-larorden.
We’ndelstein [-/täin], berg i Bayerska
kalkalperna, v. om Inn vid gränsen mot Tyrolen,
1,838 m högt; meteorologisk station.
Vendelsö, villasamhälle i Österhaninge sn i
Södermanland.
Vendémiaire [vädemjä’r], den franska
revo-lutionskalenderns första månad, hade 30 dagar
och räknades fr. o. m. 22 sept. t. o. m. 21 okt.
13 vendémiaire år IV (5 okt. 1795) kuvade
Bo-naparte vid kyrkan S:t-Roch den av Paris’
bor-gerskap företagna resningen mot konventet.
Wenden, lett, Césis, estn. Vönnu, stad i
Nord-lettland, vid floden Gauja och järnvägen Riga—
Walka; 8,748 inv. (1935). Under medeltiden var
W. ett viktigt centrum för Tyska ordensstatens
administration och stapelplats för handeln med
Pskov och Novgorod. 1626—1703 var W. under
svenskt välde.
Vender, urspr. beteckning för slaver i allm.,
användes vanl. som sammanfattande benämning
på de ö. om Elbe och Saale på nuv. tyskt
område bosatta slaver, som på 400- och 500-talen
trängde fram i den germanska folkvandringens
spår. Utom de stammar, som i ö. och s. skulle
bilda stora national riken, polacker och tjecker,
sönderföllo v. i 3 huvudstammar: obotriterna i
nuv. Mecklenburg, lutitzerna i nuv. Brandenburg
och sorberna i nuv. Sachsen; andra stammar voro
pomrarna i Pommern, polaberna kring Ratzeburg
och vagrierna vid Oldenburg. Under merovingisk
och karolingisk tid sutto v. obestritt i det land
de förvärvat. Med de tyska konungarna av den
sachsiska ätten, Henrik I och Otto I, började
emellertid ett målmedvetet missions- och
germa-niseringsarbete i landet ö. om Elbe genom
upprättande av ”mark” och biskopssäten. En
verklig tysk kolonisation satte in på n oo-talet. Även
i sådana områden, där slaviska furstar fortsatte
att härska, ss. i Mecklenburg och på Rügen,
för-tyskades landet. V. föröddes av krig och
förtryck och försvunno ur landet. In på 1600-talet
fanns en vendisk koloni i Hannover, och ännu
finnes ett sorbiskt språkområde i Lausitz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
