Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vildvin - Vile - Wiley, Alexander - Wilhelm (svensk arvfurste) - Vilhelm I Erövraren (konung av England) - Vilhelm II den röde (konung av England) - Vilhelm III (konung av England)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
Vile—Vilhelm
298
klättrande v”, kan med hjälp av häftskivorna
klättra uppför släta murar.
Vile, isl. myt., namn på en föga
framträdande gud, en bror till Oden. Namnet allittererar
med namnet på Ve, den tredje i en gudatriad,
som ej är mycket känd och antagl. sen.
Wiley [coai’li], Alexander, amerikansk
jurist och politiker (f. 1884), urspr. advokat.
Ansluten till republikanerna, invaldes W. 1938 i
U.S.A:s senat och återvaldes 1944 och 1950.
Känd i början som ivrig isolationist, övergav
han på 1930-talet denna kurs, blev förespråkare
för ett intimt samarbete mellan U.S.A och
världens övriga demokratiska länder och kom att
spela en viss roll i U.S.A :s utrikesrelationer.
1953 valdes han till ordf, i senatens
utrikesutskott.
Vilhelm, furstar.
Sverige. Carl Ludwig Wilhelm, son till
Gustav V, arvfurste, hertig av Södermanland,
författare (f. 1884 17/o). Prins W. ägnade sig
åt den militära banan,
blev 1904
underlöjtnant och 1933
kommendör vid flottan,
1938 konteramiral i
reserven, men kom
med tiden att främst
följa sina litterära
intressen ; han kreerades
till fil. heders-dr vid
Stockholms högsk.
1947. W. sökte efter
hand kontakt med
förf., konstnärer och
vetenskapsmän, vilka
han gärna har samlat
på Stenhammar, Södermanland, som han innehar
sedan 1905. W. har anknutit till pressen och
medarbetat som kritiker i Idun under sign. P e w e
och är sedan 1936 medarbetare i Svenska
Dagbladet; ordf, i Pennklubben 1944—54. W. har
skrivit lyrik och utg. diktsaml. ”Släckta fyrar”
(1916), ”Svart och vitt” (1918), ”Selene” (1922),
”Av denna jord” (1935), ”Ond tid” (1942) och
”Verklighetens skuggbilder” (1955); i sin lyrik
gav han först uttryck åt personliga upplevelser
och stämningar, sedan åt sin upptagenhet av
mellankrigstidens politiska brytningar, inför vilka han
reagerade i fast demokratisk anda. Han har
vidare utg. skådespelen ”Kinangozi” (1924),
”Ombord” (1926), ”Den andre” (1934) och
”Vrakgods” (1949), som uppförts i Stockholm. Som
förf, har W. främst verkat som prosaist. Han har
framträtt som novellist med ”Den gamla tallen”
(1919), ”Svarta noveller” (1924), ”Berättelser
från byn” (1929) och ”Bara en gumma” (1930);
”Noveller i urval” (1954). W. framstår som en
god iakttagare i reseskildringarna ”Där solen
lyser” (1913), ”Mellan två kontinenter” (1920),
”Bland dvärgar och gorillor” (1922), ”Vid
vattenhålen” (1923), ”Sydfranskt” (1926), ”Amerika
från estraden” (1928), ”Korsikanskt och annat”
(1932), ”Nära öknen” (1933), ”Glimtar från ett
blått hav” (1936), ”Röda jordens svenskar”
(1948), som ger bilder från svensk kolonisation
i Argentina, och ”Skärvor från fyra världsdelar”
(1949); ”Min bästa resa” (1952) är en antologi.
W:s känsla för landet och hembygden har gett
färg åt ”Fritt land” (1941), ”Inom egna
gränser” (1944), ”Svenskt land” (1947) och
”Känner du landet? Sörmland i närbild” (1950). Tre
av sina kortfilmstexter har W. samlat i
”Höstdagar därhemma. Västerhavets män.
Lappmarken” (1937). Sitt bästa som prosaist har W.
givit i de självbiografiska skildringarna ”Alle
mans katt” (1938), ”Episoder” (1951) och ”Blick
tillbaka” (1952). — Med ett antal av ab. Svensk
filmindustri producerade kortfilmer, ägnade
svensk natur och svenskt folkliv, har W. i nära
samarbete med fotografen Gustaf Boge gjort
en betydande och allmänt uppskattad insats i
svensk kortfilmsproduktion under 1930-talet.
Tills, m. John W. Brunius gjorde han också
långfilmen ”Havets melodi”. — W. var 1908—14
g. m. storfurstinnan Maria Pavlovna av
Ryssland och har med henne sonen Lennart (se
Bernadotte 6). — Litt.: K. Asplund, "Prins W.” (i
"Fem Norstedtsförfattare”, 1944), "En
Stenham-markrönika” (1954).
England. 1) Vilhelm I Erövraren (eng.
William the Conqueror), konung, hertig av
Nor-mandie (d. 1087), oäkta son till hertig Robert
"le Diable” av Normandie, som han efterträdde
1035. Då Edvard Bekännaren av England avled
1066, uppträdde V. som tronpretendent och
landsteg i England, där han vid Hastings s. å.
besegrade Harald Godwinson, Edvards efterträdare,
vilken stupade i slaget. Inför den normandiska
feodalhärens pansarryttare sjönk angelsaxarnas
motstånd samman, och V. blev herre över hela
England. Som regent visade han stora
statsmannaegenskaper. Normandiska baroner kommo
nu i stället för de angelsaxiska earls, men deras
län voro små och vitt spridda för att ej utgöra
en fara för kungamakten, som, stödd på
väldiga krondomäner och den av V. gynnade
kyrkan under hans förtrogne Lanfranc, ärkebiskop
av Canterbury, nådde en styrka utan motstycke
i Europa på denna tid. Ett vittnesbörd om V:s
maktställning ger den stora, hela riket
omfattande jordebok, "Domesday-book”, som han lät
sammanställa 1086. — Litt.: F. M. Stenton,
"William the Conqueror” (3:e uppl. 1928).
2) Vilhelm II den röde (lat. Rufus),
den föreg:s son, konung, hertig av Normandie
(d. 1100). Han stod under striden mellan fadern
och brodern Robert på den förres sida och blev
vid hans död konung i England. V. ville
återförena England och Normandie, vilket skedde
1096; han låg i ständiga strider med brodern
Robert, med skottarna, walesarna och franske
konungen. V:s despotism och snikenhet gingo ut
över såväl kyrkan som övriga stånd.
3) Vilhelm III, konung, ståthållare i
Nederländerna (1650—1702), son till ståthållaren
prins Vilhelm II och dennes gemål, Maria av
England. V., som tidigt blev föräldralös, växte
upp under svåra förhållanden, särskilt genom det
republikansk-aristokratiska partiets misstro mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
