Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Virus - Viruspneumoni - Virussjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
375 Viruspneumoni-
Genom liknande kemiska metoder ha andra växt-v.
isolerats, vilka visa motsv. enkla byggnad. De
uppträda alltså under formen av stora äggvitemolekyler,
lydande samma kemiska lagar som enkla organiska
föreningar. Hos de v., som angripa människor och djur,
finner man däremot en kemisk
sammansättning av betydligt mera komplex natur, närmast
påminnande om den, som karakteriserar
mikroorganismerna. Så består t. ex. vaccin-v. av äggvita, lipoider och
kolhydrat med spår av koppar och biotin, dess
nuklein-syra är desoxyribosnukleinsyra. — V. förstöras
lätt genom upphettning men överleva under lång tid,
om de bevaras i nedfruset tillstånd. Vissa v., t. ex.
smittkopps-v., tåla intorkning. Ultraviolett ljus förstör
v. på kort tid. På dylikt sätt behandlat v.-haltigt
material användes i stor utsträckning som vaccin för aktiv
immunisering.V. förstöres i allm. av samma kemiska
desinfektionsmedel, som äro verksamma mot bakterier;
koncentrationer av klor, som döda vanliga bakterier, äro
som regel overksamma mot leverinflammations- och
barnförlamnings-v., vilket är av betydelse, då det gäller
att rena dricks- och badvatten. — V.
saknaenzym-system och äro alltså för sin näring och tillväxt
beroende av värdcellens enzymapparat: v. är en obligat,
intracellulär parasit. Odling av v. kan alltså icke
ske på konstgjorda substrat, såsom fallet är med andra
mikroorganismer, utan odlingen måste ske på levande
vävnad: i vävnadskultur, på försöksdjur el. i ruvat
hönsägg, där tillväxten sker inom den levande cellen.
Den senare metoden har kommit till allt större
användning och har försökts för praktiskt taget alla
människo-patogena v.-arter. Den intracellulära
förökningen av v.-partikeln sker icke, såsom t. ex. hos
bakterierna, genom enkel delning utan som resultat av
synnerligen komplicerade processer, vilkas art och
förlopp ingalunda äro helt klarlagda. Man föreställer sig,
att v.-partikeln, då den inträngt i cellen, genom sina
aktiva grupper förmår att styra cellens
äggviteomsätt-ning så, att de äggvitebyggstenar, som ej passa,
bortstötas, medan de lämpliga delarna attraheras och
ordnas så, att slutresultatet blir en exakt kopia av den
ursprungliga v.-äggvitan. Allt material till den nybildade
v.-partikeln produceras alltså av värdcellen. Genom
isotopmärkning har man också kunnat konstatera, att
intet av moderpartikelns substans återfinnes hos
avkomman. I mots. till celläggvitan är v.-äggvitan ej
påverkbar av cellens äggvitespjälkande enzymer. Följden
härav är, att v.-äggvitan ständigt ökar, tills cellen
sönderfaller och dör, varvid v.-partiklarna frigöras. För
att v. skall kunna intränga i cellen, måste på dennas
yta finnas en receptorsubstans. V.-partikelns vidare
inträngande i cellen är blott ofullständigt klarlagd.
Sannolikt spela härvid såväl elektriska som kemiska och
fagocytosliknande processer roll. Vissa v. framkalla
under sin växt intracellulära, för infektionen typiska
strukturer, s. k. inneslutningskroppar,
chla-mydozoer, som kunna vara lokaliserade dels i
cellproto-plasman (vid smittkoppor Guarneris kroppar, vid
vattu-skräck Negris kroppar), dels i cellkärnan (ss. vid gula
febern, bältros, vattenkoppor och herpes [simplex]).
Betr, de i cellprotoplasman belägna kropparna anses det
bevisat, att de bestå av v.-kolonier, sammansatta av
v.-partiklar, s. k. elementarkroppar. Utom genom
bildning av inneslutningskroppar, som ej är obligatorisk,
reagera de av v. invaderade cellerna med hyperplasi
och/el. nekros. Medan bakteriernas
sjukdomsframkal-lande förmåga i stort sett sammanfaller med deras
förmåga att bilda giftiga substanser, toxiner, äro de
sjukliga yttringar, som framkallas av v., helt knutna till
de rubbningar, som orsakas av v.-förökningen inne i
cellerna. En del v., framför allt influensa-v. samt
pa-pegojsjuke- och lymfogranulom-v., bilda dock toxiska
substanser, som äro specifika och kunna neutraliseras
av antitoxinhaltiga sera.
V:s infektionsvägar äro i stort sett
desamma, som gälla för andra mikroorganismer.
Infektionen kan alltså ske genom de övre luftvägarnas
slemhinnor (droppinfektion), genom matsmältningskanalen
och genom huden med tillhjälp av insekter el. andra
leddjur. Många v.-infektioner äro urspr. sjukdomar hos
djur, vilka sekundärt överföras till människan, t. ex.
vattuskräck, mul- och klövsjuka, papegojsjuka och vissa
former av gula febern. Smittsamheten är högst
varierande för olika v.-infektioner; jämte höginfektiösa
infektioner, ss. mässling, vattenkoppor och smittkoppor,
förekomma andra med föga uttalad infektiositet, ss.
herpes och bältros. I vissa fall kan det vara svårt att
fastställa förekomsten av latenta infektioner,
varige
-Virussjukdomar 376
nom smittfarligheten kan felbedömas. Som exempel kan
nämnas barnförlamningen, som förlöper med ett stort
antal latenta fall och där alltså smittsamheten är större,
än vad förut antagits. Som infektionskälla
spelar också den kliniskt sjuka individen ofta en mindre
framträdande roll, medan större betydelse kan
tillkomma den subkliniskt sjuke el. den friske el. återställde
v.-bäraren. En genomgången v.-infektion efterlämnar i
allm. en livslång immunitet (mässling, smittkoppor,
vattenkoppor, gula febern m. fl.); i andra fall är den
däremot föga uttalad el. täml. snabbt övergående
(förkylning, influensa). Efter genomgången infektion el.
efter skyddsympning kan man finna v.-neutraliserande
antikroppar i patientens blodserum. Dylika kunna
emellertid också saknas, vilket ger anledning antaga,
att den aktivt immune individen utom den humorala
immuniteten också kan förvärva en vävnadsimmunitet.
Utom v.-neutraliserande antikroppar kunna agglutininer,
precipitiner och komplementbindande antikroppar
påvisas i immunserum. Deras roll för
immunitetsproces-serna är osäker, men stor betydelse tillkommer dem i
diagnostiskt hänseende, där särsk. de
komplementbindande antikropparna fått stor användning. Den 1 a b
o-ratoriemässiga diagnostiken av
v.-infektioner bygger liksom vid andra infektionssjukdomar
på två huvudmetoder: påvisandet av smittämnet och
konstaterandet av specifika antikroppar i patientserum.
— Behandlingen av v.-sjukdomar stöter på
svårigheter, då v., som nämnts, äro uttalade cellparasiter
och den period, då v. förekommer i blodet, är kort och
som regel redan överstånden, då man lyckats fastställa
infektionens art. Eftersom v. saknar eget enzymsystem,
äro medel med enzymblockerande effekt, ss.
sulfapreparat och antibiotica, overksamma mot dem. Blott mot
de stora v.-arterna, ss. papegojsjuke-,
lymfogranulom-och trakom-v., om vilkas natur f. ö. tvivel råder, ha
dessa läkemedel en viss effekt. Man har i stället
inriktat sig på att försöka finna preparat, som äro
verksamma mot värdcellens ytstruktur med
receptorförstö-rande effekt el. som inverka störande på dess
enzymapparat. Dessa försök ha i experimentellt arbete krönts
med viss framgång utan att resultaten ännu nått i
kliniken praktiskt användbara resultat. Förebyggande
metoder mot v.-infektioner följa samma allmänna
linjer, som gälla för andra infektioner. Ett specifikt,
passivt övergående skydd kan erhållas genom
användande av rekonvalescentserum (resp. gammaglobulin)
mot t. ex. mässling, leverinflammation, påssjuka och
barnförlamning. Av större betydelse är den aktiva
immuni seringen, vaccineringen, användande av specifika
ympämnen, vacciner, som ge ett länge varande skydd.
Sådan immunisering användes mot bl. a. smittkoppor,
influensa, vattuskräck, barnförlamning, påssjuka, vissa
former av hjärnhinneinflammation och gula febern.
Inom veterinärmedicinen användas vacciner mot en hel
rad v.-infektioner. — Litt.: A. J. Rhodes och C. E. Van
Rooyen, ”Textbook of virology” (1949); W. D. Germer,
”V.-Erkrankungen des Menschen” (1954).
Viruspneumoni, primär atypisk pneumoni, en
från de av bakterier framkallade
lunginflammationerna avvikande typ. Förloppet är ofta
mindre häftigt men mera långdraget. Medan
sulfapreparat och penicillin knappast ha någon effekt
mot v., har sådan beskrivits vid användandet av
andra antibiotica, bl. a. aureomycin.
Virussjukdomar. Många av människans
vanligaste sjukdomar äro orsakade av virus.
Bland utslagssjukdomarna märkas sålunda
mässling, röda hund, vattenkoppor, smittkoppor och
herpes. V. med huvudsaklig lokalisation till
luftvägarna äro förkylning, influensa, viruspneumoni
och papegojsjuka. Huvudsakl. lokaliserade till
nervsystemet äro barnförlamning,
hjärninflam-mation och vattuskräck. Körtelsjukdomar,
orsakade av virus, äro bl. a. påssjuka,
leverinflammation och infektiös mononukleos
(lymfkörtlar och lymfatisk apparat), ögonsjukdomar av
virusnatur äro bl. a. trakom och epidemisk
ke-rato-konjunktivit. Bland tropiska v. märkas gula
febern och denguefeber. Många v. äro urspr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
