Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vitaminer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
Vitaminer
402
Vitaminer.
kemisk struktur och att endast en del av dem
äro aminer. Den mera systematiska
v.-forskning-en grundlädes 1912 av engelsmannen Hopkins,
vars experiment blevo utgångspunkten för ett
mångårigt arbete, som slutl. resulterade i
renframställningen och den kemiska identifieringen
av ett antal v., av vilka ett flertal nu kunna
framställas även på helt konstgjord väg. V:s
beteckning med bokstäver och siffror (t. ex. Bi,
D2) infördes, innan man kände deras kemiska
sammansättning, likaledes angivandet av
v.-mäng-der i internationella enheter (förkortat I. E.),
varvid de biologiska verkningarna fingo utgöra
grunden för bestämningarna.
Sedan gammalt indelar man v. i två huvudgrupper,
vattenlösliga och fettlösliga. De viktigaste
representanterna för den förra gruppen äro det s. k.
B-vitamin-komplexet, vilket består av ett stort antal v., och
vitamin C. Till den senare gruppen höra vitaminerna A,
D, E och K. Gemensamt för de fettlösliga v. är, att
de för att kunna uppsugas av tarmen fordra närvaro
ay galla. Vid uttalad brist på ett v. uppkommer en
för varje v. karakteristisk sjukdomsbild. Varje v. har
näml, sitt specifika inflytande på livsfunktionerna.
Många v., kanske alla, utöva sin verkan genom att ingå
som byggnadsstenar i olika koenzymer, vilka
förekomma i mycket små mängder i kroppen och ha specifika
verkningar på ämnesomsättningen.
V.-b ristsjukdomar (avitaminoser), ss.
skörbjugg och rakitis, kunna fortfarande i vissa delar
av världen betecknas som verkliga folksjukdomar. Om
man bortser från D-vitaminet, torde det svenska
folkets föda numera innehålla tillräckliga mängder v. för
att tillgodose en frisk människas behov (jfr
Födoämnen). Vid kronisk alkoholism förekommer dock ej
sällan brist på B-vitaminer och även andra v., beroende
på att alkoholen till stor del ersätter naturliga
v.-haltiga födoämnen som kalorikälla. Tarmbakteriernas
v.-syntes (se nedan) kan störas vid tarmsjukdomar och
vid tillförsel av de moderna kemoterapeutica och
an-tibiotica. Själva uppsugandet av v. kan även vara
rubbat vid sjukdomar i magtarmkanalen.
Medan de fullt utveclUade avitaminoserna i regel äro
lätta att känna igen, förete de lätta formerna,
hypo-v i t a m i n o s-fallen, ofta ganska okarakteristiska
symtom, t. ex. dålig aptit och förlångsammad tillväxt. De
v.-mängder, som fordras för ett optimalt hälsotillstånd
äro nämligen väsentligt större än de, som krävas för att
hålla de manifesta avitaminossymtomen borta. I tab.
anges den för ett optimalt hälsotillstånd erforderliga
v.-tillförseln.
Många ämnen, som räknas till v., kunna under vissa
förhållanden bildas i kroppen. Sker detta i tillräcklig
mängd, behöver ämnet i fråga ej tillföras organismen
utifrån. Exempel härpå utgör D-vitamin, som ej
behöver tillföras, om kroppen är utsatt för solljus el. någon
annan form av ultraviolett bestrålning (t. ex.
kvartsljus); det bildas då i den bestrålade huden. Ett annat
exempel är nikotinsyraamid, som kan undvaras, om
födan innehåller tillräckligt av den i många
äggviteämnen ingående aminosyran tryptofan, ur vilken den näml,
kan bildas i kroppen.
Ett nytt, för såväl den teoretiska som praktiska
medicinen betydelsefullt forskningsfält har under senare
år öppnat sig genom upptäckten av an t i vi t am
i-n e r n a. Härmed menas ämnen, som motverka v. och
som således kunna framkalla typiska
vitaminbristsymtom, även om kosten innehåller tillräckligt med v. Ett
anti-v. kan på gr. av sin närbesläktade kemiska
struktur undantränga v. från dess plats i cellen. Då det
emellertid ej kan utöva v:s funktion, uppkomma
vitaminbristsymtom. Som exempel kan nämnas
aminopte-rin, ett anti-v. till folinsyra. Den enda skillnaden
mellan dessa är, att en hydroxylgrupp (i tab. markerad
med *) i folinsyran är utbytt mot en aminogrupp
(NHs) i aminopterinet.
Vitamin A är en omättad alkohol, som
förekommer särskilt rikligt i vissa animaliska produkter, ss.
fiskleverolja, mjölk, grädde, smör och äggula.
Kroppens A-vitaminbehov kan täckas även genom tillförsel
av karotiner, vilka kunna tjänstgöra som provitamin A,
d. v. s. vitamin A kan bildas ur dem. Brist på
A-vitamin ger upphov till diverse symtom från slemhinnorna.
Vitamin [-Löslighet1)-] {+Lös- lig- het1)+} Dagsbehov Förekomst
A F 1,500—4,000 I.E. (1 I.E. = o,s« gg) Ur
provitamin A bildas ung. halva mängden
vitamin A. Fiskleverolja, mjölk, grädde, smör,
ägggula. Provitamin A:
gröna växter och
frukter (spenat, sallad, vitkål, gröna ärter, morot, tomat).
Bi Tiamin Aneurin v 0,4—1,7 mg Jäst, riskli, vetekli, sallad, tomat, lever.
Bi Riboflavin
Laktofla-vin V 0,6—2,5 mg Jäst, grönsaker,
lever, mjölk, ägg.
[-Nikotin-syreamid Niacinamid-]
{+Nikotin- syreamid Niacin- amid+} PP-faktor V 4—18 mg Jäst, lever, kött, fisk, mjölk.
B6 Pyri- doxin Adermin V i mg? Jäst, grönsaker,
lever, fisk, mjölk.
[-Pantotensyra-]
{+Pantoten- syra+} v Jäst, äggula, lever.
B ii V 1 gS Lever, njure, kött, ostron, fisk.
i) V = vattenlöslig. F = fettlöslig.
Forts, av tab. på nästa sida.
ögats bindehinna blir torr, beroende på hornbildning i
slemhinnan. Liknande förändringar uppstå i
hornhinnan, vilket kan medföra blindhet, och i andra
slemhinnor, t. ex. luftvägarna och urinvägarna, vilket leder
till en minskad motståndskraft mot infektioner. Huden
blir torr och fjällande med en fläckvis uppträdande
för-tjockning av hornlagret. Ett mycket karakteristiskt
symtom är nattblindhet, beroende på att A-vitamin
utgör en beståndsdel av den för ögats mörkeradaptation
nödvändiga synpurpurn. — A-vitamin är relativt
ogiftigt. Endast efter enorma doser kunna
förgiftningssym-tom uppkomma, bl. a. illamående och leverförstoring.
Förgiftningsfall ha dock förekommit på senare år efter
införandet av högkoncentrerade A-vitaminpreparat.
Karotiner tyckas ej kunna ge upphov till
A-vitaminför-giftning. Däremot kan en gulfärgning av huden
uppstå efter förtärande av stora mängder karotinrika
vege-tabilier, t.ex. morötter. Tillståndet är dock helt ofarligt.
Till B-v itaminkomplexet räknas bl. a.
vitaminerna Bi, Bi, Be och Bis samt nikotinsyraamid,
folinsyra och pantotensyra.
Vitamin Bi (tiamin, aneurin)
förekommer i såväl vegetabiliska som animaliska produkter
(se tab.). Brist på tiamin ger upphov till beriberi, som
kännetecknas av muskelförlamningar och
känselrubbningar. Ofta ses även hjärtsvaghet med en förstoring
av hjärtat och ansamling av vatten i kroppen (ödem).
I blod och vävnader finner man en ökad koncentration
av pyrodruvsyra, en normal ämnesomsättningsprodukt.
Detta förklaras av att tiaminet ingår i kokarboxylasen,
ett koenzym, som medverkar vid pyrodruvsyrans
nedbrytning.
Vitamin Bi (riboflavin, 1 a k t of 1 a v i n).
Om förekomsten se tab. Bristsymtomen utgöras av
sprickbildning i munvinklarna, hudförändringar och
vissa ögonsymtom, bl. a. en ökad ljuskänslighet.
Riboflavinets fysiologiska betydelse förklaras av att det
ingår i det s. k. gula andningsfermentet, vilket spelar en
viktig roll vid oxidationsprocesserna i kroppen.
Nikotinsyraamid (niacinamid; även
den fria nikotinsyran, n i a c i n, är verksam)
förekommer framför allt i jäst, lever och mjölk. Vid brist på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
