Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vulkan - Vulkantyper - Vulkanismens utbredning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
489
Vulkan
490
Vid större v.-utbrott kan den
vulkaniska askan föras med
vindarna runt jorden. V:s
eruptionskanaler sänka sig
ofta rörformigt ned i
jordskorpan och ge då vanl.
upphov till en enkel v.-kägla el.
en grupp av sådana. Andra
gånger bilda de
långsträckta sprick- och brottlinjer i
jordskorpan, ss. vid Laki på
Island. Ur dessa framvälla
då lavamassorna, samtidigt
med att rader av små
v.-käg-lor uppväxa.
Vulkantyper, i) S t r a t
o-vulkaner äga typiska
v.-käglor, t. ex. Vesuvius och
Etna, vilkas byggnad och
form bestämmas av de kring kratern växelvis
anhopade men utåt sidorna i tjocklek
avtagande tuff-, agglomerat- och lavabäddarna.
Den inre byggnaden visar därför en ut mot
periferien lutande lagring och bankning, varav
namnet strato-v. V.-käglans sida kan på detta sätt
erhålla en lutning av ända till 350 el. askans
naturliga rasvinkel. Kratern kan nå flera
hundra meters djup och några kilometer i diam.
Under v:s vilotid är krater rörets nedre del igenfylld
av lösa produkter från sista v.-utbrottet.
V.-ber-gens höjd över deras icke-vulkaniska underlag
växlar från ett par tiotal meter till bortåt 5,000
m, med en basdiam. mellan c:a 100 m och 100
km. Den absoluta höjden varierar åter från max.
6,000—7,000 m ö. h. för de på bergskedjor el.
högplatåer liggande v., t. ex. Aconcagua och
Kilima-njaro, till de på några tusental meters
djup under havsytan på havsbottnarna uppbyggda
v. Hit hör t. ex. Hawaiiöarnas v.-grupp, vars
submarina sockel beräknas innehålla 300,000 km3
vulkaniskt material. Vanligt är, att
eruptions-kanalen genom förgreningar el. ändring i sitt läge
orsakar uppkomsten av nya, till en början smärre
v.-käglor, s. k. parasitvulkaner, på
huvudkäglans sluttningar, el. att sådana smärre käglor
uppbyggas inom en äldre, vid krater.
2) Explosionsvulkaner el.
sprängtrattar ha typiskt rörformiga
eruptionskanaler, följbara ned till stora djup i jordskorpan.
Vulkanismen yttrar sig här väsentligen som
extremt kraftiga gasexplosioner, en enda el.
flera. Lavautgjutningar saknas, och även de
lösa utbrottsprodukterna äro ofta ringa men
fylla efter utbrottet explosionskanalen. Denna
typ saknar vanl. v.-berg och ger sig till känna
i markytan som runda, vattenfyllda
insänkning-ar med diam, av några tiotal meter till några
kilometer. Bildade genom en enda explosion,
kallas de m a a r e r. Hit höra också de av det
diamantförande agglomeratet ”blue ground”
fyllda sprängtrattarna vid Kimberley i Sydafrika.
—• En typisk strato-v. kan vid ett senare utbrott
fungera som en explosions-v., då den gamla
v.-käglan mer el. mindre sönderspränges, som fallet
var 1888 med v. Randai San i Japan.
Vulkanernas utbredning.
Ringar beteckna verksamma, prickar utslocknade vulkaner.
3) Hos kumulovulkaner el.
vulkaniska kupper har den ur v.-käglan
upp-trängande kiselsyrerika lavan så stor
trögfluten-het (viskositet), att den låter sig ur kratern
pressas i höjden tapp- el. kupolformigt utan att i
högre grad flyta ut åt sidorna, ss. vid Mont
Pelée. De kunna i övrigt likna strato-v.
4) Sköldvulkaner och lavaplatåer
äro snarast motsatsen till kumulo-v. och
kännetecknas av lättflytande basiska lavor, som
relativt lugnt framflyta ur öppna, långsträckta
sprickor el. rörformiga kanaler och breda ut sig över
vidsträckta arealer som tunna täcken och långa
strömmar med blott svagt lutande yta. De äro i
huvudsak rena lavautgjutningar och bilda
topografiskt flacka, sköldformiga förhöjningar.
Exempel äro å ena sidan Hawaii med bl. a. de
båda v. Mauna Loa och Mauna Kea, båda med
rörformiga eruptionskanaler, å andra sidan
Islands Laki med sprickformiga sådana. De från
flera sköld-v. sammanflytande lavaströmmarna
kunna bilda vidsträckta s. k. lavaplatåer. Deras
lavamassor, som utfylla terrängens dalar och
sänkor, kunna då intaga flera hundra tusen
kvadratkilometer, ss. basalttäckena på Dekkan och
Co-lombiaplatån.
5) Slamvulkaner äro ej av vulkaniskt
ursprung. De ge sig till känna genom ur marken
uppträngande vatten och gaser, mest koldioxid el.
kolväten (inom petroleumdistrikt), som riva med
sig grötartat slam. Gasutvecklingen orsakas av
kemiska processer inom kol- och
petroleumområden.
Vulkanismens utbredning. Antalet nutida
verksamma v. uppgår till c:a 400. De äro mest bundna
till närheten av kustlinjer, som under sen
geologisk tid (tertiär el. kvartär) uppkommit genom
förkastningsrörelser och bergskedjebildning.
Starkt stegrad vulkanism med anhopning av v.
uppvisa dels sådana delar av den tertiära —
kvartära veckningszonen, där de bergskedj ebildande
rörelserna ännu ej avstannat, ss. Anderna,
ögir-landerna i ö. Asien samt öst- och västindiska
ökedjoma, dels dessutom ett par andra mer
framträdande unga brott- och dislokationszoner i
jordskorpan, näml, den östafrikanska gravsänkan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
