Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Väggmossa - Väghållning - Vägmaskiner - Vägmärken - Vägmästare - Vägmätare - Wägner, Elin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
535
Väggmossa—Wägner
536
Väggmossa, bot., se Hypnaceae.
Väghållning, se Väg.
Vägmaskiner, se Väg.
Vägmärken, se Trafikregleringsanordningar.
Vågmästare, arbetsledare inom de olika
länens vägförvaltningar för övervakning av
nyanläggnings- och underhållsarbeten, avseende
vägar. V. är närmast underställd en
övervägmästare.
Vägmätare, apparat för mätning av den väg,
som en i rörelse varande kropp tillryggalägger.
En v. är sålunda stegräknaren, som
användes av fotgängare. Rullande fordon utrustas ofta
med till någon roterande axel kopplat räkneverk
(c y k 1 o m e t e r), så konstruerat, att det direkt
anger den tillryggalagda vägen, på motorfordon
försett dels med räkneverk, som anger den totala
vägsträcka, som fordonet rullat, dels med ett
räkneverk, som kan inställas på noll och på vilket
således den mellan två platser tillryggalagda
vägsträckan direkt kan avläsas.
Wägner, Elin Elisabeth, författarinna och
publicist (1882—1949). W. var född i Lund och
växte upp i Hälsingborg, där hon bl. a. var
medarbetare i
Helsingborgsposten 1903—04.
1904 flyttade hon till
Stockholm, där hon
var medarbetare i den
konservativa Vårt land
1904—05. Efter en
studievistelse i
England var hon red.-sekr.
i Idun 1907—16 och
från 1911 fri
medarbetare i Dagens
Nyheter. Litterärt och
livsåskådningsmässigt
hade W. nu
orienterat sig i radikal
rikt
ning, påverkad av bl. a. Ellen Key. Hon
debuterade 1907 som skönlitterär förf, med skissaml.
”Från det jordiska museet” och blev beaktad för
två socialt hållna, realistiskt utförda, kvickt
skrivna skildringar med motiv ur moderna kvinnliga
yrkesgrupper i huvudstaden, ”Norrtullsligan”
(1908), som gav bilder ur kvinnliga kontoristers
liv, och ”Pennskaftet” (1910), som uppvisade ett
rikt varierat galleri av yrkeskvinnor, främst
journalister, och där ett huvudinslag var arbetet
för kvinnornas rösträtt. W. ingick 1910
äktenskap (skilsmässa 1922) med dåv. fil. dr John
Landquist. Det spefulla humöret i de två första
samtidsskildringarna präglade också novellsaml.
”Mannen och körsbären” (1914) och
”Nyckelknippan” (1921) samt romanerna ”Camillas
äktenskap” (1915), ”Kvarteret Oron” (1919) och
”Natten till söndag” (1926). Allvarligare i tonen
voro romanerna ”Helga Wisbeck” (1913), vars
huvudperson är en självständig, ensam
yrkeskvinna, läkare till utbildningen, ”Släkten Jerneploogs
framgång” (1916), som anknöt till idédebatten
under i:a världskriget, vilket gjorde W. till en
ivrig pacifist, även engagerad i det praktiska
fredsarbetet, och ”Den befriade kärleken” (1918).
Prov på målmedveten konstnärlig
människoskildring visade W. i en rad böcker med motiv från
småländskt bonde- och prästgårdsliv, romanerna
”Åsa-Hanna” (1918; urspr. kallad
”Vansklighetens land”), W:s mest betydande verk, ”Den
namnlösa” (1922), ”Silverforsen” (1924),
”Svalorna flyga högt” (1929) och novellsaml.
”Gammalrödja” (1931). Efter 1 :a världskrigets slut
engagerade hon sig i internationell praktisk
hjälpverksamhet. Hon deltog 1920 i det möte i
Genève, där Internationella fören. Rädda barnen
bildades, företog s. å. en resa till det
krigshärjade Österrike, under vilken hon infördes i
psykoanalytikern Alfred Adlers läror och som
avspeglas i romanen ”Den förödda vingården” (1920),
besökte 1921—23 som rapportör för Förbundet
för kristet samhällsliv de ockuperade
Rhenpro-vinserna, vidare England, där hon blev
intresserad av kväkarna, vilkas kristendomsform fick
betydelse för hennes egen religiösa utveckling,
samt Nederländerna och Frankrike, resor, som
hon skildrade i ”Från Seine, Rhen och Ruhr”
(1923) samt i romanen ”De fem pärlorna” (1927;
urspr. kallad ”Credo”), där hon predikade den
totala självuppoffringen, och i novellsaml. ”Den
odödliga gärningen” (1928). W., som 1923
slagit sig ned i Lund, skapade sig 1924 ett eget hem
i Småland, L. Björka i Bergs sn. 1924 blev hon
ledande medarbetare (sign. D e v i n e z) i den
radikala kvinnotidn. Tidevarvet, där hon
kvarstod till 1936; ett urval av sina art. i tidn. gav
hon i ”Korpungen och jag” (1930).
Utvecklingen i Europa återverkade djupt på W., som
under 1930-talet energiskt utformade sin
uppfattning om kvinnans uppgift i ”manssamhället”. I
hennes förkunnelse om ”modern” och ”jorden”
kom ett drag av antiintellektualistisk mystik,
bakom vilken låg en framväxande övertygelse om en
översinnlig makt, som förde henne nära
kristendomen. W:s engagemang och inställning kommo
till uttryck i romanerna ”Dialogen fortsätter”
(1932), ”Vändkorset” (1935), ”Genomskådad”
(1937) och ”Hemlighetsfull” (1938), som bilda
ett sammanhängande, delvis självbiografiskt
verk, och ”Vinden vände bladen” (1947) samt
novellurvalet ”Spinnerskan” (1948),
broschyrerna ”Våra idéer i nuets belysning” (1939) och
”Fred med jorden” (1940; tills. m. Elisabeth
Tamm) samt det egenartade, starkt personligt
hållna verket ”Väckarklocka” (1941). W:s nya
syn på det kvinnliga skymtade också i den stora
bygdebeskrivningen ”Tusen år i Småland” (1939)
och hennes värdefulla levnadsteckning över Selma
Lagerlöf (2 bd, 1942—43). W., som blev led.
av Samfundet De nio 1937, invaldes 1944 i
Svenska akad. som efterträdare till Hans
Larsson, som haft en viss roll för hennes
personliga och litterära utveckling (”Hans Larsson”,
1944). W. hörde till de ledande kvinnliga
kulturpersonligheterna i sin tid. Hon erinrar
närmast om de kvinnliga förkunnarna i svensk
litteratur, bl. a. Fredrika Bremer, om vilken hon
mot slutet av sitt liv började utarbeta en
biografi (”Fredrika Bremer. Minnesteckning”, 1949).
— ”Valda skrifter” av W. ha utgivits (med in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
