Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Andra världskriget - Tysk kraftmätning med Storbritannien 1940—41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
581 Världskrigen 582
tvungna att dirigera huvuddelen av sin sjöfart runt
Afrika, vilket krävde ett extra transporttonnage av c:a 2
mill. ton. Den brittiska sjökrigföringen i Medelhavet
kulminerade i ett framgångsrikt flyganfall från
hangarfartyg mot den italienska flottan i Taranto natten till
12/n 1940, varigenom överlägsenheten till sjöss för
avsevärd tid övergick till Storbritannien, och i britternas
seger över en italiensk styrka i sjöslaget vid Kap Matapan
tals 1941.
I sept. 1940 upptogo axelmakterna förhandlingar med
Spanien om dess uppslutande på deras sida. Ett
sammanträffande mellan Hitler och Franco ägde i slutet av
okt. rum vid den fransk-spanska gränsen, men Hitler
nådde intet resultat gentemot de från spansk sida
skickligt ledda förhandlingarna, som syftade till att hålla
Spanien utanför kriget. Visserligen planlades ett anfall
mot Gibraltar att börja 10/i 1941, men detta rann ut i
sanden.
13/> 1940 började en italiensk offensiv från Tripolis’
östgräns mot Egypten. Befälhavaren, marskalk Graziani,
disponerade c:a 6 div. med i huvudsak omodern
utrustning. Brittiska underlägsna styrkor tvingades till reträtt
till i höjd med Sidi el-Barrani, där det italienska
anfallet avstannade.
I Etiopien befintliga styrkor under hertigens av Aosta
befäl, c:a 100,000 man för rörliga operationer, igångsatte
successivt offensiver mot n., ö. och s. Kassala i Sudan
togs i början av juli, Brittiska Somaliland i mitten av
aug. och Buna i Kenya Va. Därmed voro dock de
italienska resurserna uttömda. Hertigens av Aosta styrkor
inneburo emellertid ett allvarligt hot såväl mot
förbindelserna genom Röda havet som mot Egypten.
Den politiska och militära samverkan mellan
axelmakterna var dålig. Gemensam plan för krigföringen
saknades, och sammanträffanden på högsta ledningsplan
förekommo sällan. 27/io 1940 underrättades tyskarna om
att ett italienskt anfall mot Grekland skulle börja nästa
dag. Även om Hitler var förvarnad härom, var denna
utveckling på Balkanhalvön ett streck i räkningen för
honom, emedan han genom stöd åt nazistpartier och
åtföljande vänskapspakter försökt infiltrera Sydösteuropa
utan att härför engagera större styrkor ur krigsmakten.
Anfallet mot Grekland, som var helt otillräckligt
förberett, hejdades redan i mitten av nov., samtidigt med den
italienska flottans stora förluster i Taranto. Betr, krigets
utveckling se Italiensk-grekiska kriget 1940—41.
Under hösten 1940 uppladdades de brittiska styrkorna
i Mellersta östern, och 9/is gick den av general Wilson
ledda Nil-armén till anfall, stödd av Alexandria-eskadern
under amiral Cunningham. Det italienska försvaret blev
överraskat och krossat av den visserligen underlägsna
men materiellt överlägsna och skickligt ledda Nil-armén.
Offensiven fortsatte, Kyrenaika togs, och den italienska
armén blev helt uppriven (130,000 fångar). Framskjutna
brittiska styrkor stodo 7/s 1941 vid el-Agheila, varefter
anfallet avstannade.
När Grekland anfölls av italienarna, förläde britterna
dit en mindre flygstyrka, men i övrigt erhöllo grekerna
intet militärt understöd, bl. a. emedan man antog, att
ett sådant skulle provocera ett tyskt ingripande. I febr.
1941 ansåg emellertid grekiska regeringen, att ett tyskt
anfall ändock kunde väntas under våren, varför den
hän-vände sig till brittiska regeringen för att erhålla hjälp,
överenskommelse härom träffades, och under mars och
april överfördes till Grekland ur Mellersta
östern-kommandot närmare 60,000 man under Wilson. Denna
militära kraftsplittring gjorde, att fälttåget i Libyen, där
dessa styrkor eljest kunde satts in, ej kunde fullföljas.
Samtidigt med slutskedet av offensiven mot italienarna
i Libyen igångsattes en brittisk offensiv mot Etiopien
från såväl Sudan som Kenya. Denna slutade med att
hertigen av Aosta kapitulerade 18/s (se vidare Etiopien,
sp. 920).
Med anledning av de italienska motgångarna i Libyen
baserades vid årsskiftet 1940/41 en tysk flygkår på
Sicilien samt träffade Hitler och Mussolini
överenskommelse om att tyska pansrade och motoriserade förband skulle
överföras till Libyen (tyska Afrika-kåren under general
Rommels befäl), till en början 2 div. Styrkorna
överfördes under febr.—maj, men redan 31/s igångsatte Rommel
från el-Agheila ett anfall, som utvecklade sig till
katastrof för britterna. Hela Libyen återerövrades med
undantag för Tobruk, som, underhållet sjövägen, inneslöts
n/4. Av brist på förstärkningar och underhåll
avstannade därefter anfallet, sedan Sollum tagits. 27/s togo
tyskarna Halfayapasset, varefter ett brittiskt motanfall 15/e
—18/e misslyckades. Med anledning av de brittiska
motgångarna i ö. Medelhavsområdet ersattes general Wavell
sh 1941 av general Auchinleck.
I Irak ägde i början av april 1941 rum en statskupp,
som understöddes av axelmakterna. På gr. av
oljetill-gångarna och landets därmed förenade strategiska läge
sände britterna styrkor från Indien till Basra. Väpnad
konflikt utbröt i början av maj. De irakiska trupperna
understöddes av tyskt och italienskt flyg, men de
överlägsna brittiska styrkorna krossade motståndet, och
vapenvila slöts 31/s. Det axelmaktsflyg, som sänts till Irak,
hade fått utnyttja flygbaser i det Vichy-styrda Syrien, där
det fanns en armé på c:a 45,000 man. Detta innebar ett
starkt hot mot Egypten och Suezkanalzonen.
Storbritannien beslöt därför eliminera detta hot, och 8/e gingo
brittiska styrkor under general Wilsons befäl till anfall med
huvudkrafterna från Palestina. Häftiga strider uppstodo,
men sedan förstärkningar tillförts och britterna
tillkämpat sig luftherraväldet, bröts motståndet, varefter
vapenstillestånd slöts n/?.
En omfattande uppladdning av den nybildade brittiska
8:e armén i Egypten, möjliggjord bl. a. genom
erövringen av Etiopien, var avslutad i nov., och 18/n gick den
med hjälp av ett överlägset flyg till anfall. Efter hårda
strider tvangs Rommel Vn till en reträtt, som slutade
vid el-Agheila 7/i 1942. Striderna i Libyen hade
emellertid redan då inträtt i ett nytt skede.
Offensiven på Balkanhalvön våren 1941. Med anledning
av italienarnas misslyckade offensiv mot Grekland (se
Italiensk-grekiska kriget 1940—41) och för att under det
kommande fälttåget mot Ryssland ha den s. flanken
säkrad samt för att förekomma upprättandet av en brittisk
front i Grekland, varifrån Rumäniens oljefält kunde
bombas, beslöt Hitler att ingripa mot Grekland. Under
fältmarskalk v. List sammandrogs tyska 12:e armén i
Rumänien, och sedan Bulgarien */s 1941 anslutit sig till
tremaktspakten, marscherade den in i detta land.
Offensiven mot Grekland planlades att äga rum i början
av april. Den bulgariska armén skulle härvid säkra
fronten mot Turkiet men i övrigt icke deltaga.
Anfallet ansågs dock icke böra igångsättas, innan
Jugoslaviens hållning var klar. Den hårda tyska
diplomatiska pressen mot den jugoslaviska regeringen kröntes
också med framgång, i det att Jugoslavien 25/s
undertecknade tremaktspakten. 27/s gjorde emellertid den
nationellt sinnade general D. Simovic en mot den sittande
regeringen riktad kupp (se Jugoslavien, sp. 625), som
följdes av allmän mobilisering. Redan samma dag gav
Hitler order om att anfallet mot Ryssland skulle
uppskjutas c:a 5 veckor och att Jugoslavien snarast skulle
anfallas. För koncentriskt anfall mot n. Jugoslavien
grupperades vid dess nordvästgräns 2:a italienska armén
samt i Steiermark och västra Ungern z:a tyska, armén
(generalöverste v. Weichs), ur vilken en pansarkår
skulle stöta fram från v. Pécs mot Belgrad. Även ungerska
trupper deltogo. Av 12 :e armén i Bulgarien avsågs 1
pansargrupp (generalöverste v. Kleist) för anfall över
Nis mot Belgrad, medan huvuddelen skulle taga
sydligaste delen av Jugoslavien samt anfalla mot Grekland.
4:e luftflottan (generalöverste v. Löhr) understödde
anfallet. 5/« slöto Sovjetunionen och Jugoslavien en
vän-skapspakt, ett starkt bevis på motsättningarna mellan
Tyskland cch Sovjetunionen vid denna tidpunkt.
Kriget började ‘It. Häftiga flyganfall riktades mot
Belgrad, och i2:e arméns anfall igångsattes. Den ännu ej
färdigmobiliserade, visserligen relativt stora men illa
beväpnade jugoslaviska armén bröt inför det överlägsna
anfallet snabbt samman. Härtill bidrog även kroaternas
antiserbiska hållning. Belgrad togs 13/4, och W4
kapitulerade resterna av armén.
I anledning av överenskommelse 1941 mellan
Storbritannien och Grekland började brittiska trupper (c:a
60,000 man under general Wilson) anlända till Grekland
i början av mars. Ej tillräckliga för större operationer
grupperades de för understöd av det grekiska försvaret
mot Jugoslavien och för försvaret väster om
Thessalo-nikeviken. Delar av tyska i2:e armén gingo V4 till
anfall mot Metaxaslinjen samt runt denna längs Vardar
mot Thessalonike, som togs ’/4 S. d. kapitulerade
försvaret av Metaxaslinjen. Andra delar av 12 :e armén
an-föllo från Bitolj i s. Jugoslavien och bröto 10/4—Wi
igenom det grekisk-brittiska försvaret vid Florina. De
brittiska styrkorna drogos tillbaka från ställningarna väster
om Thessalonikeviken, och ett nytt försvar förlädes
mellan Thermopylai och Korintiska viken.
De mot Albanien stående grekiska styrkorna fingo sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
