Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Andra världskriget - Tyskland anfaller österut - Kriget blir universellt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
585
Världskrigen
586
var vanl. låg. Försvaret var i utgångsläget uppdelat på
3 fronter. Den s. fronten, i den ryska
kraftsamlingsrikt-ningen, under marskalk Budjonnyj bestod av c:a 75
div. och var grupperad från Svarta havet till
Rokitno-träsken. Den västra fronten under marskalk Timosjenko
med c:a 50 div. försvarade Vitryssland, medan den n. v.
fronten under marskalk Vorosjilov med c:a 35 div.
försvarade Balticum och framryckningsvägarna mot
Leningrad samt med c:a 15 div. gränsen mot Finland. Den
ryska uppmarschen, som pågått sedan april, var ej
fullbordad vid krigsutbrottet, varför nya förband efter hand
insattes i striderna. Intill slutet av aug. voro c:a 225
div. engagerade.
Det tyska anfallet på östfronten började 22/s. Den s.
armégruppen mötte starkt motstånd och hade efter hårda
strider, trängande motståndaren framför sig, i början av
juli nått i höjd med Rokitnoträsken. Genom två till
genombrytning och omfattning syftande pansarstötar
lyckades mellersta armégruppen vinna dubbelslaget vid
Bia-tystok—Minsk (slut i vilket över 300,000 fångar to-
gos, samt nådde omkr. övre Dnjepr. Den n.
armégruppen hade samtidigt efter att ha mött endast svagt
motstånd nått Pernau—Dorpat samt Pskov—Opotjka. De
tyska arméerna stodo då framför Stalinlinjen. Flyget
hade under operationerna väl stött marktrupperna men
icke helt lyckats nedkämpa motståndarens flyg.
Under första hälften av juli bröt s. tyska
armégruppen igenom Stalinlinjen, och dess pansargrupp trängde
fram över Zjitomir i en båge mot s. ö. mellan Bug och
Dnjepr, varvid c:a 100,000 ryssar tillfångatogos i slaget
vid Uman (slut 8/s). Därefter rensades Dnjepr-bågen
snabbt. I slutet av aug. lyckades armégruppen nå Dnjepr
även n. om Kiev. Vid mellersta tyska armégruppens
fortsatta anfall i riktning mot Moskva uppstod kring
Smo-lensk en serie mycket häftiga strider, som efter ung. en
månad, i början av aug., slutade med tysk seger (c:a
300,000 fångar). Operationerna i denna riktning kommo
därefter att tills vidare avstanna. N. tyska armégruppen
bröt igenom Stalinlinjen s. om Peipus samt ryckte med
huvuddelen fram mellan Peipus och Ilmen. Anfallet gick
endast långsamt framåt, emedan det planerade
understödet från mellersta armégruppen ej lämnades. Delar av
armégruppen hade till slutet av aug. tagit Estland.
Inom den tyska krigsmaktens ledning uppstod i slutet
av juli en schism rörande hur man skulle utnyttja de
vunna framgångarna. Trots att v. Brauchitsch och de
flesta högre militära cheferna ansågo, att framgångarna
i Moskva-riktningen snabbast möjligt skulle utnyttjas
genom fortsatt anfall mot Moskva i avsikt att slå
fiendens huvudstridskrafter, beslöt Hitler 21/s, att de stora
ryska industri- och försörjningsområdena i s. snarast
skulle tagas samt att anfallet mot Leningrad skulle
fortsätta. Först efter framgång på de båda flyglarna borde
anfallet föras vidare mot Moskva. Generalöverste
Gu-derians pansargrupp m. fl. trupper togos därför från
den mellersta armégruppen och insattes norrifrån över
Desna mot Kiev-området. Under samverkan mellan detta
anfall, ett frontanfall från väster, och generalöverste v.
Kleists pansargrupp, som gått över Dnjepr vid
Kre-mentjug och anföll i nordlig riktning, uppstod
inring-ningsslaget vid Kiev (slut 26/s; 665,000 fångar). Under
tiden hade n. armégruppen 8/s tagit Nöteborg och
därigenom avskurit Leningrads förbindelser mot ö. Vorosjilov
och Budjonnyj avgingo nu som frontchefer. De båda
nordligaste fronterna fingo bilda en front under marskalk
Zjukov, och den s. fronten övertogs av Timosjenko.
Offensiven från Finland ledde till att den gamla
riks-gränsen i n. överskreds med några 10-tal km, medan
finnarna under sept.—nov. nådde Maaselkänäset, Svir
och intill riksgränsen på Karelska näset, varefter
operationerna avstannade (se vidare Finsk-ryska vinterkriget
1939—40 och ”andra kriget” 1941—44, sp. 514 ff.).
Redan under det att slaget vid Kiev pågick, beslöt
Hitler, att offensiven skulle fortsätta längs hela fronten
men nu med kraftsamling mot Moskva ”för att tilldela
fienden ett förintande slag före vinterperioden”. Anfallet
började 2/io. Den s. armégruppen anföll mot nedre Don
och Donets, vars övre lopp nåddes i slutet av okt. och
i början av nov. Samtidigt nåddes även Mjus. Ett
fortsatt anfall mot nedre Don blev i slutet av nov. och
början av dec. tillbakaslaget av ryska motanfall.
Generalöverste v. Mansteins armé avdelades för att taga Krim.
Perekopnäset genombröts i slutet av okt., och i mitten
av nov. var hela Krim taget med undantag för
Sevasto-pol. I slutet av dec. gingo dock ryska trupper över
Kertjsundet och återtogo Kertjhalvön. Från n.
armé
gruppen a ’delades stora styrkor för offensiven mot
Moskva, varför v. Leeb icke lyckades taga det mycket
segt försvarade Leningrad. Ett anfall över Volchov för
att nå kontakt med den finska fronten vid Svir nådde
Tichvin. Mellersta armégruppen förstärktes före anfallet
med en pansararmé ur vardera n. och s. armégruppen
och bestod vid anfallets början av 6 arméer, varav 3
pansararméer. Tyskarna genombröto det ryska
försvaret på djupet. Därvid uppkommo de stora
inringnings-slagen vid Brjansk och Vjazma (slut i mitten av okt.;
663,000 fångar). Moskva, som var ytterst hotat,
förklarades i belägringstillstånd, och den ryska regeringen
flyttade till Kujbysjev. Det tyska anfallet började
emellertid kulminera. Pansarförbandens materiel var i hög grad
försliten, och drivmedlen började tryta. Förbindelserna
voro så uttänjda, att underhållstjänsten hade svårt att
fungera. I slutet av okt., då tyskarna i stort nått linjen
Kalinin—Tula, blev det därjämte häftiga snöfall och
regn, som åstadkom en gyttjeperiod. Anfallet
avstannade helt, och ryssarna fingo tillfälle att
reorganisera motståndet. Först 17/n fortsatte anfallet, sedan
det blivit frost. Det fördes under mycket hårda strider
än närmare Moskva, och i n.v. nåddes stadens utkanter.
Då kom i slutet av nov. en mycket stark kyla, som
tvingade Hitler, bl. a. emedan huvuddelen av den tyska
armén saknade vinterutrustning, att V12 ge order om
offensivens avbrytande. De tagna områdena skulle till
varje pris hållas, frontförkortningar fingo ej göras.
Omedelbart efter det att Hitler inställt offensiven,
gingo ryssarna till motoffensiv. På Moskvafronten
träffade den de tyska pansararméernas framskjutna
ställningar n. v. om Moskva och ö. om Tula, varvid de
tvingades vika under stora förluster. I jan. 1942 bröto ryssarna
på bred front igenom mellan Kalinin och Seliger, nådde
Velikije Luki och Velizj samt voro nära att avskära den
för tyskarnas underhållstjänst oundgängligen
erforderliga järnvägen Smolensk—Vjazma. Samtidigt anföllo de
från Kaluga och s. därom mot Smolensk. Tyska
mellersta armégruppen var nära att helt förintas men lyckades
med stor svårighet att i febr, stabilisera läget. I
samband med motoffensiven igångsattes den omfattande
ryska partisanverksamhet bakom tyska mellersta
armégruppens front, som skulle pågå ända tills Ryssland var
utrymt. Den lyckades visserligen icke hindra tyskarnas
underhåll men medförde stora materiella förluster och
krävde omfattande motåtgärder. Den ryska offensiven
på Leningradfronten kastade tyskarna tillbaka bakom
Volchov, men staden kunde ej undsättas. S. om Ilmen
nåddes avsevärda framgångar. Lovat överskreds, och
kring Demjansk och Cholm bildades två stora tyska
mot-ståndsöar, som måste underhållas från luften.
Snösmältningen, som började i mars, omöjliggjorde under en
längre tid större operationer, och tyskarna kunde icke
börja återställa läget och räta ut fronten förrän i slutet
av april.
Under den kris, som på tysk sida uppstod i dec. 1941,
erhöll arméchefen v. Brauchitsch avsked, och Hitler
själv övertog befälet över armén. Även de tre
armé-gruppcheferna och ett flertal arméchefer entledigades i
den allmänna förtroendekrisen.
Kriget blir universellt.
Storbritannien, U.S.A. och Japan fram till dec. 1941.
Allteftersom axelmakternas aggressionspolitik hårdnade,
hade U.S.A. under president Roosevelts ledning intagit
en allt fastare hållning gentemot den. Ett gemensamt
program för den världsrevision, som måste följa efter
kriget, formulerade Roosevelt och Churchill 14/g 1941 i
At-lantdeklarationen (se d. o.).
Japan, som sedan 1937 oavbrutet bedrivit
krigsoperationer i Kina och närmat sig axelmakterna, började efter
2:a v:s utbrott och den tyska segern över västmakterna
1940 att framföra växande anspråk mot Storbritannien,
Vichy-Frankrike och Nederländerna, som måste gå med
på förhandlingar och eftergifter. Det anslöt sig 27/s s. å.
till tremaktspakten, men nu började U.S.A. att taga
ledningen av motståndet mot de japanska agressionerna, som
möttes med en hård ekonomisk blockad. Efter fåfänga
försök från japansk sida att få denna hävd beslöt Japan
att slå till. Utan krigsförklaring utsatte japanerna 7/is
1941 den vid Pearl Harbor samlade amerikanska flottan
för bombardemang, följ, dag förklarade Japan krig mot
U.S.A. och Storbritannien. Fred kom däremot att till
aug. 1945 bestå mellan Japan och Sovjetunionen, vilka
båda makter i april 1941 ingått en nonaggressionspakt.
Japansk offensiv dec. 1941—mars 1942. Japan hade
in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
