Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Andra världskriget - Några uppgifter om antalet döda och saknade i 2:a världskriget (i tusental)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
607 Världskrigen 608
kommande fredskonferens stödja det ryska kravet, att n.
Ostpreussens och Königsbergs införlivande med
Sovjetunionen skulle erkännas. De reserverade sig däremot i
fråga om det rysk-polska beslutet att draga Polens v.
gräns längs Oder-Neisselinjen, ehuru polsk förvaltning
t. v. godtogs i de berörda tyska områdena. Tyskland
skulle decentraliseras i politiskt hänseende men utgöra
en ekonomisk enhet. Skadestånd skulle i första hand utgå
i form av industriell utrustning. Konferensen tillsatte ett
utrikesministerråd med uppgift att närmast förbereda
fredsfördrag med de förutvarande tyska vasallstaterna
och att senare utforma ett fredsslut med Tyskland samt
reglera Österrikes ställning. Villkoren för fördragen med
Bulgarien, Finland, Italien, Rumänien och Ungern skulle
i huvudsak uppställas och definitivt avgöras av ”de tre
stora” i utrikesministerrådet. I fråga om Italien fick
Frankrike medbestämmanderätt. Fördraget med Finland
skulle uppgöras av Sovjetunionen och Storbritannien,
utan amerikansk medverkan. Efter svåra slitningar
undertecknades fördragen i Paris 10/s 1947, ratificerades
därefter av stormakterna och trädde i kraft 15/s s. å.
Fredsfördragen i Paris innehöllo en gemensam klausul,
enl. vilken ifrågavarande stater skulle garantera
fundamentala mänskliga rättigheter och friheter åt alla sina
medborgare. Alla ockupationstrupper skulle dragas
tillbaka inom 3 mån. efter fredernas ikraftträdande. Dock
skulle Sovjetunionen ha rätt att kvarhålla de trupper,
som behövdes i Ungern och Rumänien för förbindelserna
med den ryska ockupationszonen i Österrike. De fem
staterna förbjödos att ha bombplan, atom- och
raketvapen, och deras försvarsstyrkor begränsades. —
Finland avträdde Petsamo till Sovjetunionen och
bekräftade 1940 års landavträdelser i s. ö. Sovjetunionen
tvångs-arrenderade Porkala som flottbas i st. f. Hangö.
Ålands-öarna skulle förbli demilitariserade. Finland skulle till
Sovjetunionen betala skadestånd i form av varor till ett
värde av 300 mill. S samt överlämna alla tyska
tillgångar i landet. — Italien avträdde Tolvöarna och Rhodos
till Grekland och största delen av Venezia Giulia jämte
ett antal öar till Jugoslavien. Triesteområdet skulle bli
en fristat under FN:s kontroll (denna lösning kunde
dock ej förverkligas, och 1954 delades området mellan
Italien och Jugoslavien). Gränsen i väster reviderades
till Frankrikes fördel vid Col di Tenda, Mont-Cenis och
Lilla S:t Bernhard. Sydtyrolen förblev italienskt enl. ett
i fördraget infogat avtal med Österrike. Italien avsade
sig rätten till alla sina förutvarande besittningar i
Afrika och erkände Etiopiens självständighet. Libyen blev
1951 ett självständigt kungarike enl. beslut av FN.
Italienska Somaliland blev 1950 italienskt
förvaltarskapsom-råde under FN:s överinseende och skall 10 år därefter
bli självständigt. Enl. FN:s beslut blev Eritrea 1952
autonomt men förenades med Etiopien. I skadestånd
skulle Italien betala till Jugoslavien 125 mill. S, till
Grekland 105 mill. S och till Sovjetunionen 100 mill. S samt
till Albanien och Etiopien mindre belopp. — Ungern
återställde n. Transsylvanien till Rumänien; sålunda
upphävdes skiljedomen i Wien 1940. Till Tjeckoslovakien
återställdes de 1938 förvärvade slovakiska landsdelarna
jämte ett mindre område vid Bratislava. Skadestånd
skulle erläggas med 200 mill. S i varor till Sovjetunionen
och 100 mill. till Tjeckoslovakien och Jugoslavien. —
Rumänien, som återfick Transsylvanien från
Ungern, måste definitivt avstå Bessarabien och n. Bukovina
till Sovjetunionen och s. Dobrudscha till Bulgarien.
Skadestånd skulle erläggas till Sovjetunionen med 300 mill.
$ i varor. — Bulgarien hade förgäves krävt en del
av Trakien från Grekland men fick nöja sig med att
förvärvet av s. Dobrudscha från Rumänien 1940
bekräftades. Skadestånd skulle erläggas med 45 mill. S till
Grekland och 25 mill. till Jugoslavien.
I samband med Paris-frederna bekräftades vidare det
bilaterala avtal av 1945, enl. vilket Tjeckoslovakien
avstod Karpatoryssland till Sovjetunionen.
Betr, fredsfördrag för Tyskland och Österrike
lyckades man ej nå enighet. Därmed inträdde en ny fas,
kännetecknad av Tysklands faktiska delning, vilket
innebar en vändpunkt i hela den europeiska
efterkrigs-utvecklingen (se färgkarta vid Tyskland, sp. 608).
De amerikanska, brittiska och franska
ockupationszonerna konstituerades 1949 som en stat,
Förbundsrepubliken Tyskland, och s. å. upprättade ryssarna i sin
zon en kommunistisk vasallstat, Tyska demokratiska
republiken. Saarområdet skildes redan 1946 från den övriga
franska ockupationszonen och fick autonom ställning i
ekonomisk union med Frankrike. Under rysk ledning
har kärnan till en östtysk armé bildats, bl. a. i form av
den s. k. kasernerade folkpolisen. Västtyskland skall
enl. de 1954 undertecknade Parisavtalen uppsätta en
armé på 12 div. jämte taktiskt flyg och en kustflotta. —
Betr. Österrike se d. o., historia.
Särsk. Frankrike och Italien hotades under den första
efterkrigstiden av kommunismen som massrörelse under
ledning av fasta partikadrer, men denna fara minskades
efter några år, bl. a. tack vare den ekonomiska
stabilisering, som uppnåddes i Västeuropa genom
Marshallplanen. Sovjetunionens vägran att biträda och låta sina
vasaller deltaga i detta samarbete var en av orsakerna till
att Europa alltmer uppdelades i två läger. 1947 inträdde
U.S.A. som skyddsmakt åt Grekland och Turkiet enl.
Trumandoktrinen. S. å. började det kalla kriget mellan
västmakterna och Sovjetunionen. Genom regionala
sammanslutningar uppstod efter hand Västblocket i
mots. till det kommunistiska östblocket. Denna
utveckling påskyndades av kommunisternas
maktövertagande i Prag 1948 och av den ryska blockaden av Berlin
s. å. (se Berlin, sp. 789). På brittiskt initiativ slöts s. å.
genom Brysselpakten ett försvarsförbund mellan
Storbritannien, Frankrike och Beneluxstaterna. Detta blev
utgångspunkt för Nordatlantpakten, vilken 1949
förenade U.S.A., Canada, och flertalet västeuropeiska
stater i en militär allians. Det nya läget gav också
uppsving åt Europa-rörelsen, och 1949 bildades
Europarådet. På det ekonomiska området ledde
enhetssträ-vandena till flera nya organisationer, främst Europeiska
kol- och stålunionen. Planer på att skapa en gemensam
Europaarmé under övernationell ledning, till vilken
Västtyskland skulle anslutas med en egen försvarsmakt,
måste uppges 1954, främst på gr. av motstånd från
Frankrikes sida. I stället bildades s. å. den militära
samar-betsorganisationen Västeuropeiska unionen,
omfattande Storbritannien, Frankrike, Västtyskland,
Italien och Beneluxländerna. Västtyskland upptogs
samtidigt som medl. av Nordatlantpakten. Under de två—tre
åren närmast efter kriget präglades sålunda världsläget
främst av Sovjetunionens storpolitiska initiativ och
ex-pansionssträvan. Därefter har situationen i övervägande
grad kännetecknats av västmakternas allianspolitik
under amerikansk ledning, varvid U.S.A. successivt
uppbyggt framskjutna styrkepositioner kring hela den
kommunistiska världen. Detta har skett på grundval av en
bokstavligen global strategi i atom- och robotvapnens
samt fjärrbombflygets tecken.
På Balkanhalvön drabbades den sovjetryska
blockpolitiken av ett bakslag genom att Jugoslavien ett par år
efter kriget vägrade att som vasall underkasta sig
Moskva. För att kunna hävda denna hållning närmade sig
Belgrad-regeringen i viss grad västmakterna och
stöddes av dessa. Jugoslavien knöts indirekt till det
atlantiska försvarssystemet genom att 1954 ingå en biståndspakt
med Grekland och Turkiet, vilka äro medl. av den till ö.
Medelhavet utsträckta Nordatlantpakten. I v.
Medelhavet har U.S.A.-strategien vunnit positioner genom
militär samverkan med Spanien och anläggandet av baser i
Marocko. Strävanden att i de västallierades försvar fast
infoga Främre Orienten och Mellersta östern för att
trygga oljetillgångarna och kommunikationslinjerna där
stötte på svårigheter till följd av motstånd från
arabstaterna och vidare på gr. av den konflikt, som 1951
uppstod mellan Storbritannien och Persien om
oljeutvinning-en i sistn. land. Inom hela området inträdde dock en ny
vändning 1954. Den persiska oljekonflikten löstes genom
ömsesidiga medgivanden. Vidare träffade Storbritannien
en uppgörelse med Egypten om utrymning av baserna i
Suezkanalzonen. I samråd med västmakterna ingick
Turkiet en pakt med Pakistan och utvecklade därefter stor
aktivitet för att knyta ett nät av pakter över Orienten.
Sålunda slöt Turkiet 1955 ett biståndsfördrag med Irak,
vilket skulle stå öppet för andra stater, som önskade
deltaga i ett omfattande regionalt system. Storbritannien
anslöt sig nästan omedelbart. Detta turkisk-irakiska
initiativ motarbetades dock av Egypten, som i egenskap av
ledande makt i Arabiska förbundet har strävat att utöva
avgörande inflytande inom detta område. Situationen i
Främre Orienten efter kriget har också i hög grad
präglats av motsättning mellan arabländerna och den i
Palestina 1948 bildade judiska staten Israel.
I Fjärran östern och västra Stillahavsområdet
förändrades situationen genomgripande. Storbritannien
ockuperade kortvarigt Franska Indokina s. om 16:e
breddgraden och Nederländska Indien. Kina besatte tillfälligt
Franska Indokina n. om 16 :e breddgraden. Japan miste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
