Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zinkpreparat - Zinksalva, zinkoxidsalva - Zinkspat (galmeja) el. smithsonit - Zinkvitt - Zinnia - Zinovjev (Apfelbaum), Grigorij Jesejevitj - Zinovjevsk - Zinzendorf, Ludwig von - Zionismen - Zirkon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
779
Zinksalva—Zirkon
780
och känna sig vid uppvaknandet 6—8 tim.
senare åter friska.
Zinksalva, z i n k o x i d s a 1 v a, en vit salva,
som verkar sammandragande och torkande samt
nyttjas på hudlösheter, liggsår, ymnigt
vätskan-de utslag o. dyl.
Zinkspat (galm e’j a) el. s m i t h s o n i t,
ett med kalkspat, järnspat, magnesit och
man-ganspat isomorft, hexagonalt kristalliserande
mineral av zinkkarbonat, ZnCOs, med i rent
tillstånd 52,1% zink. Glasglänsande, i rent tillstånd
färglös el. vit, ofta grå-, grön- el. brunaktig.
Hårdheten är 5,5.
Zinkvitt, rå zinkoxid, brukas till vit
målarfärg och är mera hållbart än blyvitt.
Zi’nnia, företrädesvis mexikanskt släkte av
fam. korgblommiga. Omfattar omkr. 12 arter,
ett- el. fleråriga örter med motsatta, hela blad,
tvåkönade diskblommor och tunglika
kantblommor (honblommor), vilkas krona sitter kvar efter
blomningen. Flera odlas som prydnadsväxter i
trädgårdar, vanligast Z. elegans med stora, till
färgen varierande kantblommor.
Zinovjev [zjinå’vjif] (eg. A p f e 1 b a u m),
Grigorij Jesejevitj, rysk politiker av
judisk börd (1883—1936). Z. anslöt sig 1903
till bolsj evikerna.
Under revolutionen 1905
var han medl. av den
revolutionära
kommittén i S:t Petersburg
och deltog i
organiserandet av
Kronstadt-myteriet 1906. 1908—
17 vistades han i
landsflykt. 1917 återvände
han jämte Lenin till
Ryssland och
framträdde nu som sitt
partis främsta
agitatoriska kraft. Han var
den, som ivrigast
av
rådde från det väpnade uppror, som på Lenins
initiativ kom till stånd i nov. s. å. och som
förde bolsjevikerna till makten. Z. blev nu ordf,
i Petrograds sovjet och i 3:e internationalen.
Hans namn är intimt sammanknutet med den
världsrevolutionära propagandan; det bekanta
Zinovjev-brevet, som spelade en så betydande
roll vid 1924 års engelska parlamentsval och
vari uppmanades till revolutionär agitation inom
den brittiska försvarsmakten, var dock en
förfalskning. Z. hade även säte i politbyrån och
bildade därinom tills. m. Kamenev och Stalin
den s. k. trojkan, som under Lenins sjukdom
handhade ledningen. Under striderna efter
Lenins död följde Z. och Kamenev samma vägar,
varvid den förre framträdde som den egentlige
ledaren. Jämte Stalin bekämpade de först
Trof-skij, men sedan vågskålen snart sjunkit alltför
starkt till den förres förmån, ändrade de
hållning, försonade sig med Trotskij och drevo en
hård vänsteropposition mot Stalin. Detta
medförde, att Z. 1926 måste lämna sina
förtroendeposter och 1927 uteslöts ur bolsj evikpartiet.
Efter avbön 1929 återupptogs Z. i partiet och
fick underordnade platser inom förvaltningen.
Han fortsatte emellertid sin opposition mot
Stalin, uteslöts ånyo 1932, förvisades efter mordet
på Kirov 1934 till Sibirien, häktades 1935 och
dömdes till 10 års fängelse. 1936 togs saken
ånyo upp. Z. anklagades för förrädiska
konspirationer, erkände, dömdes till döden och
avrättades.
Zinovjevsk [zjinå’vjifsk], stad i Ukraina, se
Kirovograd.
Zinzendorf [tsi’ntsandårf], Nikolaus
Lud-wig von, greve, herrnhutismens stiftare (1700
—60). Redan i barndomen visade Z. en
känslosam Jesusfromhet och ett starkt behov av
religiös gemenskap med andra. 1710—16 vistades
han i Franckes Pedagogium i Halle och där
mottog han impulsen till hednamission. 1716—
19 studerade han juridik i Wittenberg, och 1721
blev han hov- och justitieråd i Dresden. Sin
egentliga livsgärning började Z. först när han
tog sig an de flyktingar, som 1722 slagit sig
ned på hans gods Berthelsdorf och skapat
kolonien Herrnhut (se Evangeliska
brödraförsam-lingen). 1727 lämnade Z. sin statstjänst och
ägnade sig helt åt ledningen av Evangeliska
brödra-för samlingen. Under
de närmaste åren
utvecklades hans egen
religiösa åskådning
under opposition såväl
mot Hallepietismen
som mot den
historielösa mysticismen. Z.
grep tillbaka till den
luterska
rättfärdiggö-relseläran, varvid han
särskilt framhöll dess
karaktär av
”hjärte-religion”. 1736
utvisades han från Sachsen
på grund av konven-
tiklar och falsk lära. Han skapade då i Wetterau
(i v. Tyskland) en ”pilgrimsförsamling”, som
blev herrnhutismens centrum fram till 1750.
1737 vigdes Z. till biskop i
brödraförsam-lingen och vidgade nu sin verksamhet ut över
Europa. 1739 besökte han Västindien och
vistades 1741—43 i Amerika. Z:s inflytande
växte alltmer, så att han 1747 åter fick tillträde
till Sachsen, varefter Herrnhut åter blev centrum
för samfundet. Fantasirik, känslofull ända till
bisarrhet och impulsiv, blev Z. både en
framstående talare och skald. — Litt.: Biogr. av H.
Renkewitz (2:a uppl. 1939).
Zionfsmen, se Sionismen.
Zirkon [-å’n], miner., zirkoniumortosilikat,
ZrSiO4, kristalliserar efter tetragonala systemet
och äger kristallformer, vilka nära
överensstämma med t. ex. toritens och rutilens. Z. är ett
mineral av täml. stor hårdhet (7,5). Spec. v. = 3,9
—4,8. På gr. av sin höga glans (ljusbrytning
nära 2) är z. skattad som ädelsten, särsk. den
vackert gulröda varianten hyacint. Bland z:s
förvittringsprodukter märkas m a 1 a k o n och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
