Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Österrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
A. von Bach ledare för regeringens strängt
reaktionära politik.
Kriget 1859 mot Frankrike och Sardinien
ådagalade Ö:s militära svaghet, och i freden i
Zürich s. å. nödgades Ö. avträda Lombardiet. Den
olyckliga utgången av kriget gav anledning till
en förändring av det politiska systemet. Bach
avlägsnades, och hans efterträdare A.
Gołuchowski genomförde vissa liberala reformer; det 1848
upprättade riksrådet blev nu ”förstärkt”. 20 okt.
1860 utfärdades det s. k. oktoberdiplomet, som
blev ett uttryck för förefintliga federalistiska
strävanden och hänsköt de viktigaste frågorna
till kronländernas lantdagar. Det stötte
emellertid på stark opposition, omvandlades nu till
en tvåkammarrepresentation, och 1861
oktrojerades en starkt centralistisk helstatsförfattning
för hela den habsburgska monarkien. Dessa
reformer genomfördes under starka protester från
Ungern; man ansåg där det tyska inflytandet i
riksrådet alltför dominerande. I kriget mot
Danmark 1864 deltog Ö. på Preussens sida, men det
segerrika kriget gav upphov till nya tvister med
Preussen. Dessa ledde till 1866 års krig mot
Preussen och Italien, vilket, trots Ö:s stora
framgångar på den italienska fronten, slutade med
ett kännbart nederlag för Ö. I freden i Prag
23 aug. 1866 avstod Ö. från alla anspråk på
Slesvig och Holstein. Tyska förbundet
upplöstes, och därmed var Preussens hegemoni i
Tyskland ett faktum. I en samtidig fred i Wien
avträdde Ö. till Frankrike Venetien, vilket
överlämnades åt konungariket Italien. Krigets
olyckliga utgång påskyndade arbetet för en
avspänning mellan Ö. och Ungern och en
reorganisation av hela den habsburgska monarkien. 1867
genomfördes det sedan flera gånger förnyade
fördrag, ”Ausgleich”, vilket skapade
dubbelmonarkien Österrike-Ungern (se d. o.).
I samband med uppgörelsen med Ungern
reviderades Ö:s egen författning. De gamla
provinslantdagarna återupprättades, och dessa utsågo
genom klassval ledamöter i riksrådets
deputeradekammare. Ö:s politiska liv före 1918
präglas helt av en alltmera skärpt motsättning mellan
dess många nationaliteter. Gång på gång sökte
de olika ministärerna, främst Auersperg
(1871—78) och Taaffe (1879—93), reformera
författningen och mildra
nationalitetsmotsättningarna. 1878 års ockupation av Bosnien och
Hercegovina medförde en ökad aktivitet av den
sydslaviska rörelsen inom Ö. Regeringen gjorde,
dock utan att vilja överge den centralistiska
helstatsförfattningen, flera eftergifter åt de olika
nationaliteterna.
Vid 1900-talets ingång härskade i Ö. ett
parlamentariskt kaos. Kampen mellan
nationaliteterna fördes allt våldsammare. En mängd över
nationalitetsgränsen stående partier bildades
även, bl. a. det socialdemokratiska och det i
viss mån antisemitiskt orienterade kristligt
sociala. De sociala frågorna skötos alltmer i
förgrunden. 1907 lyckades ministären Beck
genomföra allmän rösträtt och ny valkretsindelning.
Vid 1:a världskrigets utbrott avgåvos i Ö.
liksom i andra krigförande länder
lojalitetsförsäkringar av de skilda partierna, men ministären
Stürgkh (1911—16) ville dock ej av hänsyn till
de komplicerade nationalitetsfrågorna inkalla
riksrådet. Detta vållade ett missnöje, som bl. a.
tog sig uttryck 1916 i mordet på den
impopuläre ministerpresidenten Stürgkh. S. å. avled
den gamle kejsar Frans Josef och efterträddes
av sin brorsons son Karl I (reg. 1916—18).
Motgångarna i kriget, den energiska
ententepropagandan och de skärpta
nationalitetsmotsättningarna påskyndade upplösningen. I okt.
1918 gjordes ett sista fåfängt försök att
förhindra denna, då ministären Hussarek utlovade
autonomi för de olika nationaliteterna. Alla
ansträngningar voro dock nu förgäves. Den
österrikiska rikshalvan hade redan börjat
sönderfalla i skilda successionsstater, riksrådets tyska
led. konstituerade sig som nationalförsamling,
och sedan kejsar Karl 11 nov. abdikerat,
proklamerades följ. dag republiken
Tysk-Österrike.
Ö. som republik (1918—1938).
Efter republikens utropande bildades en provisorisk
regering under socialdemokraten K. Renner.
Världskriget likviderades för Ö:s
vidkommande genom freden i S:t-Germain 1919, vilken hårt
drabbade Ö:s politiska och ekonomiska liv. Dess
integritet och oberoende fastslogos, varigenom
den anslutning till Tyskland, Anschluss, som man
drömt om på skilda håll i Ö., måste ställas på
framtiden. Namnet Tysk-Österrike utbyttes i
fredstraktaten mot Ö. Den starka reduceringen
av statsterritoriet bidrog till att framkalla en
häftig ekonomisk kris med våldsam hungersnöd,
särskilt kännbar i storstaden Wien.
1922 övertog Nationernas förbund kontrollen
av Ö:s finanser. Denna kontroll varade till 1926,
då den allmänna högkonjunkturen i Europa
började verka gynnsamt även i Ö. Ö:s förste
förbundspresident blev M. Hainisch
(1920—28), vilken efterträddes av W. Miklas.
Regeringarna voro under 1920-talet i regel
koalitionsregeringar, i vilka det kristligt sociala
partiet alltid spelade en framskjuten roll. De
politiska motsättningarna voro alltsedan republikens
tillkomst mycket stora och framträdde särskilt
i förhållandet mellan de klerikalt och
konservativt betonade förbundsländerna och huvudstaden
Wien, där den radikala och dogmatiska
österrikiska socialdemokratien (austromarxismen)
sedan länge var obestridd härskare. Vad
utrikespolitiken beträffar, funnos i Ö. under 1920-talet
många anhängare av Anschluss, vilket bl. a.
hade till följd förhandlingar om en tullunion med
Tyskland. Planerna härpå måste dock uppges.
Den våldsamma spänningen mellan
austromarxister och övriga mer el. mindre
högerorienterade partier tog sig uttryck i bildandet av
väpnade organisationer (främst det fascistiska
hemvärnet och det austromarxistiska
republikanska skyddsförbundet), vilka statsmakten icke
alltid lyckades hindra från blodiga
sammanstötningar. Särskilt stora ansträngningar kostade
det att nedslå ett marxistiskt uppror 1927. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
