Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1938 - Konstriktionsteorien. En förklaring till jordskorpans sekulära rörelser, av Nils Odhner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KON ST RIKTIONSTEORIEN
T
Bild 2. Ideellt tvärsnitt av två geoantiklinaler och en mellanliggande geosynklinal, visande rörelserna (enl.
pilarna) vid temperaturhöjning. Prickningen anger relativ täthet i de subkrustala massorna.
Stora saltsjö). Denna Lake Bonneville,
uppkallad efter en upptäcktsresande på 1830-talet,
hade under istiden en betydande utsträckning
och ett djup av ej mindre än 300 m. I dag
återstår av hela denna vattenmassa, som
avdunstat i det allt torrare klimatet, endast Stora
saltsjön med blott 5 m maximidjup. Det
intressanta med den uttorkade stora
Bonneville-sjön är, att dess olika vattenstånd registrerats
i kraftiga strandlinjer och att de högsta av
dessa ligga 50 m högre i sjöns centrum (som
intogs av öar) än i dess periferi (bild 1).
Gilbert förklarar detta fenomen på så sätt, att
vattenmassan i sjön skulle ha tryckt ned dess
botten. Vid vattnets avdunstning höjde sig åter
bottnen på grund av tryckavlastningen. Men
tyvärr innebär förklaringen en viss motsägelse.
Ty om vattnet trycker ned bottnen, så bör väl
den del av jordskorpan, som intages av öarna,
nedtryckas desto starkare till följd av dessa
massors större specifika vikt. Och eftersom
denna belastning ännu består, borde ej en
höjning här vara att vänta. Antar man
däremot, att det kalla vattnet i Bonnevillesjön
avkylde jordskorpan och att denna efter vattnets
avdunstning åter värmdes upp, så kan den
vertikala rörelsen lätt förklaras som en följd
av den samtidigt skeende utvidgningen.
Att temperaturen kan prestera avsevärda
kraftyttringar är ju ett känt faktum. Att dessa
vida överträffa belastningstryckets effekt visar
ett experiment, som utfördes i Tyskland för
att utröna hållfastheten hos en betongbro i
form av en båge. Denna belastades tungt och
fick stå så under ett år. Trots lasten höjde
sig brobågens hjässa vid inträdande högre
temperatur. På samma sätt berättas om en av
världens längsta hängbroar, George
Washingtonbron i New York, att kölden under vintern
1936 sammandrog dess bärlinor så kraftigt, att
brobanan med dess mer än 13 000 ton vägande
betongbeläggning höjdes 1 m ovan normalläget.
Liknande effekter böra kunna förväntas av
temperaturkraftens verkan i jordskorpan.
Denna är nämligen icke blott buktig till
följd av jordens rundning utan i verkligheten
uppbyggd som ett mosaikverk av valv, i
princip likt veckningen hos en korrugerad plåt,
med uppåt buktande valv (antiklinaler eller,
om deras utsträckning är stor, geoantiklinaler),
omväxlande med nedåtböjda (geosynklinaler).
Sker en uppvärmning i jordskorpan såsom i
Skandinavien efter istiden, så höja sig de
uppåt-böjda valven, medan de nedåtböjda till följd av
jordskorpans fasthet, som ger motståndskraft
mot trycket underifrån och övervinner detta,
öka sin välvning nedåt, alltså sänka sig (bild
2). Inträder å andra sidan en avkylning, t. ex.
vid nedisningen av geoantiklinalerna eller
inströmning av kallt vatten i geosynklinalerna,
börjar en sammandragning av jordskorpan, en
konstriktion, som leder till nivåförändringar i
593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
