Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Oktober 1938 - Österrikes sista årtionden. Dess förbindelser med Tyskland sedan världskriget, av G. P. Gooch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖSTERRIKE
kostnaderna stego. 1922 var dess finansiella läge
så förtvivlat, att kanslern Seipel, den största
gestalten i efterkrigstidens Österrike, vädjade
till Nationernas Förbunds råd. Folket,
förklarade han, hotades av hunger. Krediter,
avsedda att hejda kronans fall och utveckla
nationens resurser, voro i högsta grad behövliga.
Kontroll skulle naturligtvis få etableras, men
den finge inte beröra landets suveränitet. Rådet
accepterade bönen om hjälp, och den 4 okt.
1922 undertecknades Genèveprotokollen. 20 %
av de nödvändiga lånen garanterades av
England, Frankrike, Italien och Tjeckoslovakien
vart för sig, och de övriga 20 % av andra
makter. En kommission skulle övervaka hur
österrikiska regeringen genomförde de finansiella
reformerna.
Österrike blev räddat genom Nationernas
Förbund, men ett politiskt pris måste betalas:
vetot mot »Anschluss» förnyades. Här följa de
rader, som nio år senare skulle förorsaka så
mycket bekymmer i Genève och Haag:
»Österrikes regering förbinder sig i överensstämmelse
med art. 88 i Saint-Germainfördraget att icke
avyttra sitt oberoende; den kommer att avstå
från alla förhandlingar eller från alla
ekonomiska och finansiella engagemang, som direkt
eller indirekt äro ägnade att inkräkta på detta
oberoende. Denna förbindelse skall icke hindra
Österrike från att, i enlighet med
bestämmelserna i St. Germainfreden, bibehålla sin frihet
i fråga om tulltariffer och kommersiella eller
finansiella överenskommelser och i allmänhet i
alla frågor, som höra ihop med dess
ekonomiska regim eller dess kommersiella
förbindelser, alltid under förutsättning att det icke
kränker sitt ekonomiska oberoende genom att
bevilja någon stat en speciell regim eller
exklusiva förmåner, ägnade att hota detta
oberoende.» Innebörden av dessa ord var klar nog,
ty alla visste, att de allierades och framför allt
Frankrikes ståndpunkt var oförändrad. Men
fraseologien var beklagligt svävande.
Det första resultatet av folkförbundets
intervention var tillfredsställande. Nedgången
hejdades, finansiellt började en återhämtning, och
förtroendet återvände. »Solskenet från
Lo-carno», Tysklands inträde i Nationernas
Förbund och undertecknandet av Kelloggpakten
syntes förebåda en vår efter den mörka vintern.
Clemenceau hade försvunnit, och Stresemann
samarbetade bra med Briand och Chamberlain.
Olyckligtvis blev solskenet mycket kortvarigt.
1930 drev den amerikanska stormbyn över
Atlanten och svepte över Europa som en
tor-nado. Ingenstädes voro verkningarna mera
förödande än i Tyskland och Österrike, där
arbetslöshetssiffrorna sprungo i höjden, banker
sprängdes och förtroendet brast. Vad var att
göra? I mars 1931 besökte den tyske
utrikesministern Curtius sin österrikiske kollega
Schober i Wien för att diskutera de båda
ländernas ekonomiska svårigheter. Kort efteråt,
den 21 mars, meddelades i båda huvudstäderna,
att en tullunion skulle bildas på tre år. Andra
stater skulle ansluta sig därtill, hoppades man.
Än en gång förbjödos Österrike cch
Tyskland att göra vad de önskade. Frankrikes,
Italiens och Tjeckoslovakiens ministrar
underrättade Schober omedelbart, att den planerade
unionen skulle strida mot Genèveprotokollen
av 1922. Schober bestred påståendet och
till-lade, att överenskommelsen icke var ett
fördrag utan en plan, som kunde omfatta även
andra stater. Den engelske ministern intog en
mera försiktig hållning och tillkännagav
utrikesminister Hendersons önskan, att
rättmätigheten skulle undersökas av Nationernas
Förbunds råd vid dess majsammanträde.
Schober gjorde ingen invändning, och förslaget
lämnades åsido, tills rådet hade samlats.
Den rättsliga tvisten, nämligen den
tilläm-nade tullunionens förenlighet med protokollen
1922 och Saint-Germainfreden, hänsköts till
Permanenta internationella domstolen. Under
tiden uttalades fritt olika meningar om rätts-
684
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
