- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks månadskrönika / Andra årgången. 1939 /
104

(1938-1939) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Februari 1939 - De gåtfulla eyakindianerna. En utdöende indianstam i Alaska, av Kaj Birket-Smith

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EYAKINDIANERNA

pilar. Med harpun och ljuster fångade man
också lax, laxöring och sik, varemot
helgeflundrorna naturligtvis måste tagas med krok.
Björn, fjällget och smärre pälsdjur utgjorde det
viktigaste villebrådet till lands. Fjällgeten drevs
med hundar mot jägaren, medan björnen
fångades i fallgropar och fällor eller dödades
genom självskjutande bågar. För att färdas i
skogarna om vintern hade man enkla snöskor,
och i djup snö hemfördes bytet på en ytterst
primitiv släde, bestående av en lång, gaffeldelad
gren, som var uppåtböjd, försedd med
tvärslåar och täckt med kvistar. Den drogs av
jägaren själv, aldrig av hundar.

Nu får man ej tro, att allting var klart i och
med att jägaren hämtade sina fångstvapen och
för övrigt litade på sin lycka. Om händelsevis
en kvinna kommit att vidröra hans redskap,
kunde han lika gärna på förhand uppgiva
försöket. Först måste han rena dem genom att
gnida dem med saften av en särskild växt,
»djävulens spatserkäpp» (Fatsia horrida), vars
hemlighetsfulla kraft man ofta tog sin tillflykt
till. Och var jägaren nog lättsinnig att nämna
vilket djur han tänkt jaga, kunde han vara
säker på att ingenting visade sig. Om vintern
fick han inte ens taga med sig sin släde, ty
även detta hade ett ödesdigert inflytande på
resultatet. Så länge han var ute, skulle hans
hustru stanna inomhus, undvika att göra buller
och icke sy nya kläder. Laxstjärtar skola alltid
kastas tillbaka i vattnet. Över huvud taget är
laxen en fisk, som fordrar vördnad. Den avgör
av egen fri vilja, om den skall låta sig fångas
eller ej, när stimmen om sommaren komma in
till kusten, och den första laxen, som tages,
skall därför ätas under särskilda ceremonier.

Eyakindianerna synas ha hyst en viss
vördnad för solen, men medelpunkten i deras
sagovärld är annars den kloka korpen, som skänkte
människorna ljuset och lärde dem att jaga.
Människans själ är »liksom andedräkten», och
den lämnar kroppen under sömnen för att

ströva omkring på egen hand. Om någon då
blir väckt så plötsligt, att själen ej hinner
tillbaka, blir vederbörande vansinnig. När
människan dör, irrar själen omkring, till dess att
ett nyfött barn fått namn efter den avlidne.
Illasinnade och häxor kunna skada sina
fienders själar, så att de bli sjuka, och i ett dylikt
fall måste man ta sin tillflykt till
medicinmannen. Det finns många sätt att förgöra sina
ovänner, och tron på trolldom och
medicinmännens makt är lika levande i våra dagar, som
den alltid varit.

Medicinmannens kallelse kommer över
honom som en dröm eller som en röst, som
manar honom i fjärran. Under inemot ett kvarts
år måste han bada i kallt vatten morgon och
afton samt då och då dricka ett avkok på
albark, som tillretts över en eld av »djävulens
spatserkäpp»!; det verkar som både kräkmedel
och avföringsmedel. Ibland skall han fasta flera
dagar i sträck. När denna tid är över, går han
ensam och naken ut i skogen. Där kommer
plötsligt hjälpanden över honom, och han måste
bryta ut i sång. Längre fram kan sången
återigen försvinna ur hans minne, men varje gång
anden kommer över honom, vänder också
sången tillbaka. Han känner sig så lätt som en
fjäder och kan se allt, t. o. m. med slutna ögon.
Han kan ha tjugu, ja, ända till femtio
hjälp-andar, om så fordras. Under
andebesvärjelserna ta de sitt uppehåll i olika trädockor,
föreställande människor och djur; dessa bli därvid
levande och uträtta vad medicinmannen
befaller dem.

Till slut uppstår ånyo den frågan: vart höra
dessa eyakindianer? Som förut nämnts, har
man omväxlande ansett dem vara tlingiter,
athapasker och eskimåer, och i själva verket
visade det sig nu, att ingen av dessa
uppfattningar kunde bestå inför en noggrannare pröv-

! Möjligen har vår sagesman förväxlat de båda
växterna, så att drycken skulle lagas av den
sistnämnda och elden av alträ.

104

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:25:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfm/1939/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free