Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1939 - Gustaf Fredrici och Martin de Ron. Wienklassicism i svensk tonkonst, av Sven E. Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRICI – DE RON
Gustaf Fredrici, efter en teckning av Joseph Muller.
voro t. ex. Johan von Westhoff, officer i Gustav II
Adolfs armé, och framför allt Johan Agrell.
Den förre stannade efter trettioåriga kriget i
Tyskland, där han blev hovkapellmästare i
Dresden, och det var hans son, som blev
skaparen av sonatan för ett soloinstrument utan
generalbas och i detta avseende en föregångare
till J. S. Bach. Agrell medföljde prins
Maximilian av Hessen — Fredrik den förstes broder
— till Kassel och blev konsertmästare i dennes
hovkapell. Han verkade sedermera under nära
två årtionden som stadskapellmästare i
Niirn-berg, blev en ryktbar komponist och fick en
avsevärd musikhistorisk betydelse för den nya
sonatformens utformning.
Den epok i svensk musikhistoria, som upptar
mellanrummet mellan de två stora mästarna J.
H. Roman (1694—1758) och Franz Berwald
(1796—1868), är påfallande fattig på
svenskfödda musiker av betydelse. Om man undantar
Zellbell, far och son, Brandt, Wesström,
Wik-manson och Frigel, leddes det svenska
musiklivet under denna tid av övervägande utländska
musiker, däribland flera av stor betydelse,
vilket i sin tur fördröjde utvecklingen av en
karakteristisk inhemsk tonkonst. Nu kommer
därtill den omständigheten, att två av de mest
egenartade under denna period i Sverige födda
tonsättare blevo föga beaktade av sin samtid
och av eftervärlden helt bortglömda, nämligen
Gustaf Fredrici och Martin de Ron, och det
är på dessa två jag i detta sammanhang vill
söka länka uppmärksamheten.
Bådas musikaliska verksamhet var
huvudsakligen förlagd till utlandet, och ingen av dem
kom att göra någon nämnvärd insats i svensk
musikkultur. Trots att Fredrici över huvud
taget ej är nämnd i några encyklopediska
arbeten, medan de Ron är rätt utförligt
behandlad i Fetis’, Schillings och Bernsdorfs
musik-lexika, vill en lycklig tillfällighet, att man har
en långt fullständigare kännedom om Fredricis
levnad än om de Rons. Det finns nämligen
i privat ägo i Wien ett rätt utförligt utkast till
en biografi över Fredrici, författat av en vän
till honom, en musiklärare Joseph Muller, med
vilken han dagligen umgicks under det
årtionde han levde i musikstaden vid Donau.
Däremot föreUgga inga som helst av hans
tydligen rätt talrika verk i originalmanuskript
utan endast i en rad av Miiller utförda
klaver-utdrag, vilka därtill äro bemängda med fel och
för övrigt rätt oskickligt gjorda. Att ingen
autograf är bevarad förklaras därigenom, att
Fredrici före sin död i sinnesförvirring
förintade hela sin produktion. Muller, som länge
fruktat detta, hade därför i smyg avskrivit en
del av hans kompositioner, men dessvärre ha
andra och kanske de flesta oåterkalleligen
gått förlorade. De Rons manuskript ha
däremot samlats och bevarats av pietetsfulla
efterlevande, vilka för ett fyrtiotal år sedan skänkte
dem till Musikaliska akademiens bibliotek.
Redan under sin livstid hade han dessutom
förmånen få se några av sina verk i tryck hos
Breitkopf & Härtel i Leipzig. Sistnämnda
omständighet liksom den uppmärksamhet han
ägnats i de tre ovan nämnda musiklexika ty-
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
