Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1939 - Den svenska folkbokföringen. Dess brister och ett förslag till deras avhjälpande, av Thorwald Bergquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKBOKFÖRING
klientel och det årliga antalet till och från
obefintlighetsregistren överförda kunna med
viss rätt tagas till mätare på den
nuvarande folkbokföringens förmåga att bemästra
det till registrering föreliggande
folkmaterialet. Antalet personer, som årligen överföres
till de obefintliga, är avsevärt; sålunda
överfördes 1925 13 051 personer, 1930 8 081
personer och 1935 4106 personer. Samma år
återfördes från de obefintligas kategori resp.
3 773, 7 770 och 4 004 personer. Vid 1935 års
slut fxmnos i registren upptagna icke mindre
än 190 292 obefintliga personer, därav ungefär
tre fjärdedelar män och en fjärdedel kvinnor.
Man får emellertid icke uppfatta detta tal på
det sätt, att en så ansenlig befolkning skulle
befinna sig inom landet, fastän den undandragit
sig den ordinära kyrkbokföringen och
därigenom ej blivit medräknad vid angivande av
rikets folkmängd. Redan en blick på de
obefintligas åldersfördelning ger vid handen, att man
här har att räkna med en befolkning, som tiU
en del endast är en befolkning på papperet.
Sålunda upptagas i obefintlighetsregistren
10 770 personer i åldern över 100 år, under det
att bland den kyrkskrivna befolkningen vid
1935 års utgång endast funnos 48 100-åringar,
och antalet obefintliga i ålder över 135 år
utgjorde ej mindre än 247. Uppenbarligen är en
icke ringa del av de obefintliga, vilka för lång
tid sedan överförts till obefintlighetsregistren,
numera avlidna, och deras kvarstående i
registren beror på att möjligheterna att avföra
personer därifrån med nuvarande lagregler äro
begränsade. Troligen befunno sig en stor del
av de obefintliga utom riket, och man torde
kunna räkna med att så är fallet med omkring
135 per 1 000 obefintliga. — Felet med den
nuvarande ordningen är främst, att någon
noggrann xmdersökning angående en frånvarande
persons vistelseort icke bedrives före hans
överförande till obefintlighetsregistret. Så snart
upplysning »icke vunnits» rörande hans vistel-
seort imder viss tid, skall han överföras, och
det åligger ingen myndighet att vara aktivt
verksam för att söka utröna vistelseorten. Och
sedan en person en gång överförts till
obefintlighetsregistret, finns ingen som helst
undersökningsplikt. Om kyrkbokföraren får reda på
att en obefintlig vistas i annan församling
under sådana förhållanden, att han bör bokföras
där, skall han visserligen underrätta
pastorsämbetet där för ordnande med flyttningsbetyg,
men det beror i regel på en ren tillfällighet, om
en sådan upplysning vinnes. De flesta
åter-föringar av obefintliga till den egentliga
folkbokföringen ske på initiativ av den obefintlige,
som själv vid behov av prästbetyg o. d. måste
ordna sin bokföring. De gällande reglerna leda
också till att personer kunna kvarstå som
obefintliga under praktiskt taget obegränsad tid.
En noggrannare undersökning före
överföringen och en effektivare efterspaning därefter
skulle säkerligen bidraga till att minska den
stora skaran av dem, som hamnat utanför den
reguljära bokföringen, och även ur social
synpunkt skapa mera tillfredsställande
förhållanden. Avtal med andra länder, främst de
nordiska staterna, om utbyte av meddelanden om
främmande undersåtars bokföring skulle utan
tvekan också medföra en upprensning på detta
område.
I fråga om befolkningens flyttning inom riket
lämnar statistiken åtskilliga upplysningar.
Statistiska centralbyrån erhåller årligen från
pastorsämbetena uppgifter om antalet flyttande
till och från olika församlingar inom riket, och
dessa uppgifter ligga till grund för den årliga
befolkningsstatistiken. Som lätt inses, borde
skillnaden mellan antalet från inrikes ort till
de särskilda församlingarna inflyttade och
antalet till inrikes ort från de olika församlingarna
utflyttade vid en korrekt bokföring för hela
riket årligen vara lika med noll. Så visar sig
emellertid icke vara fallet, utan skillnaden kan
ofta vara avsevärd. Under senare år har alltid
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
